Andra dagen som Barnkonventionen är lag, handlar de flesta av reaktionerna om problem och kostnader.
54 punkter sammanfattas här och den som ser problem med implementeringen har glömt hur det är att vara barn.
Gubbarna och gummorna har glömt maktlösheten och rädslan som vuxna skapar när intressekonflikterna leder till prioritering av kommersiella och politiska mål.
Läs och lyd!
Barnkonventionen syftar till att ge barn oavsett bakgrund rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals.
Bland annat ska det i alla åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Konventionen definierar barn som varje människa under 18 år och innehåller fyra grundläggande principer som ska vara styrande för tolkningen av konventionens övriga artiklar.
Alla länder röstade för barnkonventionens antagande i FN:s generalförsamling 1989 – vilket är unikt – och i dag har nästan alla länder ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna. Den 1 januari 2020 blir barnkonventionen svensk lag.
Barnkonventionen ger en definition av vilka rättigheter som borde gälla för alla barn i hela världen. Definitionen ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion, etnicitet, funktionshinder eller andra särdrag. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter och understryker föräldrarnas och den utvidgade familjens roll och ansvar för barnet men ålägger samtidigt staten ansvar för att skydda barnet mot vanvård, utnyttjande och övergrepp.
Artiklar och grundprinciper
Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är ”sakartiklar” som slår fast vilka rättigheter varje barn ska ha.
Resten av artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen. Sakartiklarna ska läsas som en helhet. Det går med andra ord inte att lyfta ut en sakartikel och läsa den helt skild från de andra. Man brukar tala om att konventionen är ”hel och odelbar”.
Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra grundprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med grundprinciperna ”som glasögon”.
Artikel 2 handlar om alla barns lika värde och rättigheter. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
Artikel 3 anger att det i alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall och hänsyn ska tas till barnets egen åsikt och erfarenhet.
Artikel 6 understryker varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
Artikel 12 lyfter fram barnets rätt att bilda och uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.
En del av folkrätten
Barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten, vilket innebär att staterna som ratificerat konventionen är skyldiga att göra sitt yttersta för att följa konventionens artiklar. Men det är inte möjligt att stämma en stat för handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen i någon internationell domstol. Kritik och påtryckningar är egentligen de enda sanktioner som finns att tillgå när ett land inte lever upp till det som står i barnkonventionen. Barnkonventionen har en utarbetad internationell klagomekanism sedan 2011 och den trädde i kraft 2014. Sverige har däremot inte ratificerat den.
För var och en av FN:s nio centrala konventioner om mänskliga rättigheter har en kommitté av oberoende experter etablerats (Sverige har ratificerat sju av dessa). Uppdraget är att övervaka att länderna skyddar och respekterar rättigheterna i de konventioner de ratificerat.
När en stat har tillträtt konventionen ska dess regering först rapportera om genomförandet efter två år och sedan vart femte år.
För att övervaka efterlevnaden av barnkonventionen finns det i Genève en FN-kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Vart femte år ska alla konventionsstater lämna en rapport till barnrättskommittén.
Efter det att Sverige har lämnat in sin rapport hålls en offentlig utfrågning där representanter från Sveriges regering får svara på frågor om rapporten. Senare får organisationer, inklusive barnombudsmän, lämna in egna rapporter till kommittén. Läs mer om Barnombudsmannens rapporter till barnrättskommittén.
Därefter lämnar barnrättskommittén slutsatser och rekommendationer (Concluding Observations) med synpunkter på barnkonventionens genomförande, vilka förbättringar de önskar och om de ser några brister. Det handlar inte enbart om kritik utan även goda exempel lyfts.
Sveriges riksdag godkände den 1 december 2010 den strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige som regeringen föreslog i propositionen Strategi för att stärka barnets rättigheter (prop. 2009/10:232).
Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra grundprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med grundprinciperna ”som glasögon”.
Artikel 2 handlar om alla barns lika värde och rättigheter. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
Artikel 3 anger att det i alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall och hänsyn ska tas till barnets egen åsikt och erfarenhet.
Artikel 6 understryker varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
Artikel 12 lyfter fram barnets rätt att bilda och uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.
En del av folkrätten
Barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten, vilket innebär att staterna som ratificerat konventionen är skyldiga att göra sitt yttersta för att följa konventionens artiklar. Men det är inte möjligt att stämma en stat för handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen i någon internationell domstol. Kritik och påtryckningar är egentligen de enda sanktioner som finns att tillgå när ett land inte lever upp till det som står i barnkonventionen. Barnkonventionen har en utarbetad internationell klagomekanism sedan 2011 och den trädde i kraft 2014. Sverige har däremot inte ratificerat den.
För var och en av FN:s nio centrala konventioner om mänskliga rättigheter har en kommitté av oberoende experter etablerats (Sverige har ratificerat sju av dessa). Uppdraget är att övervaka att länderna skyddar och respekterar rättigheterna i de konventioner de ratificerat.
När en stat har tillträtt konventionen ska dess regering först rapportera om genomförandet efter två år och sedan vart femte år.
För att övervaka efterlevnaden av barnkonventionen finns det i Genève en FN-kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Vart femte år ska alla konventionsstater lämna en rapport till barnrättskommittén.
Efter det att Sverige har lämnat in sin rapport hålls en offentlig utfrågning där representanter från Sveriges regering får svara på frågor om rapporten. Senare får organisationer, inklusive barnombudsmän, lämna in egna rapporter till kommittén. Läs mer om Barnombudsmannens rapporter till barnrättskommittén.
Därefter lämnar barnrättskommittén slutsatser och rekommendationer (Concluding Observations) med synpunkter på barnkonventionens genomförande, vilka förbättringar de önskar och om de ser några brister. Det handlar inte enbart om kritik utan även goda exempel lyfts.
Sveriges riksdag godkände den 1 december 2010 den strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige som regeringen föreslog i propositionen Strategi för att stärka barnets rättigheter (prop. 2009/10:232).
