Musa är en i Sverige utbildad elektriker, 21 år. Han erbjöds fast anställning som elektriker på sin praktikplats, där han var mycket uppskattad. Han har en gudabenådad tenorstämma.
Han har under sina fem år i Sverige haft många engagemang som kör- eller solosångare, bland annat i svenska kyrkor. Han är fullt integrerad i det svenska samhället. Varför arbetar han inte, varför sjunger han inte, varför går han inte på Musikhögskolan eller förbereder sig för inträdesproven? Skälet är att han inte anses ha asylskäl.
Elias, 20 år, vars familj lever som flyktingar i Iran har tagit svensk studentexamen som IT-tekniker, ett bristyrke, med fina betyg. Han talar och skriver utmärkt svenska, är välorienterad i det svenska samhället och sedan flera år aktiv medlem i ett svenskt politiskt ungdomsförbund. Han förespråkar aktivt jämställdhet mellan könen och har engagerat sig i hbtq-rörelsen. Han är teoretiskt begåvad och har vid sidan om egna studier organiserat och givit stödundervisning i matematik åt andra nyanlända.
Elias gjorde praktik hos en arbetsgivare som uppskattade honom som ”den bästa anställda företaget någonsin haft”, bl a för hans ansvarskänsla och idérikedom. Elias erbjöds fast anställning med goda villkor. Men eftersom han är utvisad får han inte arbeta i Sverige. Elias lever gömd sedan snart två år.
Mohammad misstänktes vara homosexuell; det började gå rykten som kom till hans mammas kännedom. När en pojke dödades i grannbyn som en följd av ryktena om att han och Mohammad setts kyssas, gav Mohammads mor honom de pengar hon hade undanlagda och skickade iväg honom. Hon sa att han aldrig var välkommen tillbaka, men att hon inte ville se honom dödas. När Muhammad kom till Sverige vågade han inte berätta om sin homosexuella läggning. Han redogjorde för hur han jagats iväg av talibaner, men blev inte trodd. Mohammad hoppades ändå att han skulle få stanna i Sverige, om han bara visade sig duktig i skolan och uppförde sig oklanderligt. I juni tog han studenten som svetsare, en yrkeslinje han medvetet valde, eftersom han vill börja arbeta och försörja sig själv så fort som möjligt. Nu har hans ansökan om verkställighetshinder på grunden homosexualitet avslagits av Migrationsverket, men han hoppas på en ändring i domstolen.
Reza kom till Sverige efter att ha utsatts för allvarliga övergrepp och blivit ivägskickad till släktingar i Iran. Efter svåra upplevelser där rymde han till Europa och hamnade i flyktingströmmen till Sverige 2015. Här har han integrerats väl i ett tryggt hem hos en kvinna som stöttar honom bland annat ekonomiskt. Reza har inte kunnat gå ut gymnasiet eftersom han blev utvisad. Han har haft arbeten inom posten och som lagerarbetare med mycket goda vitsord, såsom punktlig, arbetsvillig och pålitlig. Han har fått beröm för sitt ansvarstagande och för naturliga ledaregenskaper, samt ett trevligt bemötande. Han har fått erbjudande om fast anställning, men blivit tvungen att tacka nej, eftersom han är papperslös. Reza hamnade 2016 på sjukhus efter ett allvarligt självmordsförsök. Han lider av svåra psykiska trauman, men får som papperslös inte tillgång till sjukvård eller terapi för att bearbeta dem. Inte heller får han utlopp för sin arbetslust och den, trots allt, positiva energi som han besitter. Reza älskar Sverige och vill bidra till samhället här. Han är ett stöd för många i sin omgivning, trots sin svåra belägenhet.
Varför ska Sverige utvisa ensamkommande ungdomar som varit här sedan 2015? Svenska skattemedel har bekostat deras uppehälle, boende och utbildning samt tagit hand om deras fysiska och psykiska hälsa under uppväxtåren. De allra flesta behärskar svenska språket. De utgör i många fall färdigutbildad arbetskraft som Sverige behöver. Ytterligare många har nått en bra bit på väg. Omfattande resurser har lagts ner inom olika delar av samhället, inte bara av myndigheter, utan även inom idrottsrörelsen och andra folkrörelser, inom kyrkor, moskéer och i många andra sammanhang för att ta emot och integrera dessa ungdomar. Många svenskar har fått djupa personliga kontakter med dessa ungdomar. De har blivit familjemedlemmar. Om Sverige väljer att svika dem drabbar det inte bara dem. Det skadar oss alla. Alla investeringar har då varit förgäves. Istället för att bidra kommer många av dessa ungdomar att gå under jorden och hamna i utanförskap
Det finns skäl att känna skam och djup sorg över hur Sverige behandlat dessa barn och ungdomar. Amnesti nu är det enda förnuftiga och humana!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar