Invandring

Det är inte Gud som stiftar lagar!

Debatten kan inte låsas vid vad lagen säger. Det måste också gå att diskutera om lagen verkligen är ändamålsenlig.

Samhällsdebatten har på senare tid blivit alltmer juridifierad. Inte minst på asylrättens område är trenden tydlig; alla förslag som syftar till att reformera den sedan länge urvattnade asylrätten påstås strida mot asylrätten i sig. På så vis låses den nödvändiga diskussionen om de svåra politiska målkonflikterna.

En självklarhet kanske, men likväl en självklarhet som bör påpekas: Alla lagar stiftas av folkvalda politiker och är inte av Gud givna. Det är också politiker som ändrar lagar när de inte längre anses ändamålsenliga eller i linje med de befintliga politiska ambitionerna. Det är ett faktum som ofta glöms bort i den spelteoretiska skildringen av politikens villkor.

Den som är mindre intresserad av politisk posering och desto mer av hur en reell förbättring av flyktingars möjligheter att erhålla skydd ska komma till stånd, liksom att denna möjlighet ska ha förutsättningar att bestå över tid, gör klokt i att ta avstånd från de återkommande försöken till kortslutning av debatten. Det måste vara möjligt att diskutera om asylrätten, som tillkom i en helt annan historisk kontext för en helt annan situation, fungerar under dagens förhållanden.

I stället för meningslösa hänvisningar till ”lagen” bör vi ställa oss frågor som: kan vi ha en lagstiftning som i praktiken (inte enbart i teorin) innebär en obegränsad rättighet för alla världens flyktingar att söka skydd här? Om svaret är ja, hur ska vårt samhälle då organiseras för att inte kollapsa? Vilka målkonflikter bör lösas ut rent praktiskt rörande sådant som exempelvis bostäder, tillgång till vård, skola och omsorg? Om svaret i stället är nej, var går då gränsen?

Och om det finns en gräns, ska den anpassas efter omständigheterna eller vara konstant? Om den är anpassningsbar, vilka faktorer ska avgöra - människors behov av skydd vid varje given tidpunkt eller den enskilda statens och samhällets förmåga att integrera de som kommer? Bör mottagarlandets ambition vara att de som tas emot ska bli fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter och skyldigheter som det innebär, eller räcker det att erbjuda tillfälligt skydd i ett parallellt samhälle där alla klarar sig bäst de kan utan tillgång till välfärdsstatens skyddsnät?

Kanske är det istället mer moraliskt riktigt att erkänna det faktum, vilket hittills väglett alla världens länder, att vidöppna gränser för alla som potentiellt skulle vilja fly är en praktisk omöjlighet varför man i stället bör sträva efter att hjälpa så många som möjligt på de platser där de befinner sig?

Frågorna är komplexa men förtjänar att ställas - och besvaras - oavsett slutsats. Det politiska samtalet måste bort från de låsningar som dominerat det senaste decenniet och i stället fokusera på sakliga avvägningar och tydliga prioriteringar. Det finns gott om inspiration, eller vad sägs om följande utdrag ur en motion, undertecknad av bland andra Olof Palme (S):

”Det är alltfort socialdemokraternas bestämda uppfattning att invandringen måste anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen. Detta förutsätter en planerad invandringspolitik. En invandring utanför samhällets kontroll drabbar ytterst invandrarna själva.”