Vänsterrörelsen

Adam Cwejman: Så tappade vänstern förnuftet

LedareUnder decennier har identitetspolitik och religiös sekterism malt ned ett viktigt socialistiskt arv av reformism. Det är dags att den politiska mitten säger ifrån och kapar banden till den rasbesatta och destruktiva vänstern.

I utkanten av Seattlestadsdelen Capitol Hill står skyltar med orden ”You are now leaving the USA”. Området, bestående av ett antal kvarter och en park, och i folkmun kallat CHAZ (Capitol Hill autonomous zone), behärskas inte längre av den amerikanska statsmakten.

I zonen patrullerar ”antifascister” och polisen syns inte till. Mycket är märkligt här, men särskilt en scen, som har förevigats på video, är värd att ta upp. På en fotbollsplan stod häromdagen vita personer på led och stoppade andra vita, och även andra icke-svarta, från att gå in i en del av parken som var reserverad för svarta. Det är i antirasismens namn ras-separatismen har upprättas. Ett "tryggt rum" för icke-vita att vistas i.

Denna identitetspolitiska rörelse, även om den betecknar sig som antirasistisk, håller på att åstadkomma något helt annat än vad den föresatte sig. Genom att politisera ras på varje sätt som är möjligt kommer den också få ett samhälle som svarar därefter och ser ras och hudfärg i precis allt.

Det vi bevittnar nu i USA är en politisk förändring som pågått i decennier och som har gjort om den politiska kartan i grunden. Framförallt är den ett tecken på den transformation som den västerländska vänstern genomgått - från upplysningsprojekt till identitetsprojekt.

Den stora skillnaden mellan den "gamla" vänstern och den identitetspolitiska rörelse som stigit fram de senaste veckorna, är att den förra i grunden var en upplysningsrörelse. Den accepterade själva premisserna för samhället – demokrati, vetenskap, meritokrati – som något gott, men ansåg att samhällets frukter var ojämlikt fördelade.

Detta perspektiv motiverade arbetarrörelsen att lansera undervisningsverksamhet och gradvisa politiska reformer. Om klassamhället håller nere människor, så ska vi lyfta upp dem, var tanken. Själva klassamhällets orsaker skulle upplösas genom politisk förändring. Klasstillhörigheten var en konsekvens av samhällets ojämlikhet. Men klasstillhörigheten kunde inte berätta något väsentligt om din person - bara huruvida du ägde kapital och status.

I stor utsträckning lyckades detta jämlikhetsprojekt. Men det förutsatte tillväxt, företagande och att hela samhället förmåddes delta i reformismen. Detta till skillnad från den revolutionära socialismen som inte accepterade kompromisser med borgare och reformister i de egna leden. Därför var reformismen framgångsrik på 1900-talet. Medan de revolutionära rörelserna slutade i despoti, fattigdom och massmord.

Dagens identitetspolitiska rörelse, som vi ser i stora delar av USA och även i Sverige, har ett annat förhållningssätt till klassfrågan än reformisterna. För dem är identitet och kollektiv tillhörighet det centrala. Är du vit spelar det ingen roll vad du äger eller vad du gör – du bär i lika delar på ett vitt privilegium och därmed även en vit skuld. Rörelsen är inte materialistisk. Den är identitär.

Denna rörelse betraktar vithet, sexism, fascism, transfobi, rasism och kapitalism som grenar på samma träd. Och det går inte att klättra upp i detta träd eller förändra dess innehåll. Bara att hugga ned det. Enligt denna rörelse är den vita heterosexuella majoriteten motsvarigheten till marxismens ägande klass. De vitas skuld förflyttar sig därför över generationerna. Men de ärver inte främst kapital utan en historisk skuld och maktposition.

Denna arvsynd är central för den identitetspolitiska rörelsen. Det är dess karta över verkligheten. Synsättet förklarar också de absurda scener från USA där vita knäböjer, tvättar fötter och likt kristna flagellanter från 1300-talet yttrar vår samtids ursäktande motsvarighet till syndabekännelsens ord; ”mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa”.

Detta är symboler för en religiös, inte ideologisk, frenesi. En rörelse vars språkbruk påminner om maoismens sektmentalitet. Och i likhet med andra radikala rörelser betraktar identitetspolitiken hela vårt samhälle som genomruttet. Majoritetens normer ska därför blottläggas och förstöras – tiden för samarbete är över. Och de vita måste förmås att avsäga sig sin makt i alla delar av samhället.

Det är därför denna rörelse kräver kvotering och direkt kontantstöd. För dem är meritokrati på arbetsmarknaden och i utbildningsväsendet enbart falska förhoppningar som det rasistiska samhället säljer till de icke-vita. Något de vita gör för att maskera det dolda förtryck som de upprätthållit alltsedan de tvingades dölja sin öppna rasism.

Trots att identitetsvänstern gärna vill se sig själv som en naturlig utveckling av 1900-talsvänstern är deras sanna förfäder 1800-talets romantiskt färgade reaktion mot liberalism och socialism.

Det är därför den radikala högern nu är så nöjd. De längtar efter raskonflikter och får energi av att icke-vita enbart kräver, medan vita bara ska ge och be om ursäkt. För den radikala högern är det identitetspolitiska budskapet: Att här inte finns någon rättvisa - bara konflikt och förtryck - rent guld. Den identitetspolitiska rörelsen skapar ett klimat i vilket kollektiva konflikter spelar huvudrollen. Och är det inte precis detta den radikala högern alltid försökt intala oss?

Den radikala högern förstår nämligen att merparten av alla vita inte kommer att knäböja och be om ursäkt för hundraåriga förbrytelser som de själva inte har någon skuld i. De förstår att de flesta inte är, som de kallar det, ”etniska masochister”. De kommer knyta näven i fickan och bli bittra. Och detta är precis vad de så länge väntat på - deras egen motsvarighet till ett nyväckt "klassmedvetande". Du kan inte göda en icke-vit identitet byggd på evig bitterhet mot de vita utan att till slut få ett svar.

Dessa två rörelser står synbart för motsatta saker; antirasism och rasism. Samtidigt står de tillsammans i skarp kontrast mot de av oss som har uppfattningen att vårt samhälle – demokratiskt, rikt och högteknologiskt som det är – omöjligen bör eller måste vara byggt på de förtrycktas ryggar - det vill säga byggt på dominans. Här går skiljelinjen. Inte mellan vänster och höger, utan mellan de som grundar sig i upplysningens i grunden optimistiska syn på människan och de som förkastar uppfattningen som förljugen och naiv.

Det måste vara uppenbart för alla som bekänner sig till någon sorts socialdemokrati, socialism, liberalism eller konservatism: Identitetspolitik, vare sig med vänster- eller högerkulör, kan aldrig vara ett stadigt fundament för ett fungerande samhälle. Inget demokratiskt och fritt samhälle kan bygga på kollektivism och skamkänslor. Uppfattningen att våld och förtryck finns i allt – även i språket och våra mellanmänskliga relationer – är nämligen ett rättfärdigande för användningen av våld och tvång precis överallt. Det finns en anledning till att det numera är förbjudet att appellera till etnicitet under valkampanjer i Rwanda, med sin historia av blodiga etniska konflikter.

Motståndskraften mot den identitetspolitiska rörelsen är dålig i samhällen som det svenska och det amerikanska. För att vara emot – eller ens kritisk – till den är att vara emot det påstått goda och progressiva. Eller att vara rasist. Mångfald, människors lika värde, inkludering – termer lika självklara som de är positiva har nämligen fyllt varenda vag värdegrund som författats de senaste decennierna. Och för den identitetspolitiska rörelsen är det lätt att kapa denna samtids värdeord och göra dem till sina.

Borgerligheten i Sverige har länge ignorerat eller i god tro understött identitetspolitiken. De har inte förstått problemet. Vänstern i mittfåran i Sverige har varit bakbunden. De vill inte, som det heter, "Be Rosa Parks att sätta sig ned". Felaktigt har man trott att det skulle vara att förråda sin egen rörelses rötter att gå emot identitetspolitiken - trots att den grundar sig i en främmande idétradition. Så de har tyst stått vid sidan och sett hur socialismen kapas av rörelser som förfrämligar hela arbetarklassen.

Adam Cwejman adam.cwejman@gp.se