Sahlin kom in i politiken på 70-talet, då man enkelt visste vem som var ond och vem som var god. 2020-talet verkar vara likadant. Antingen är man rasist eller så är man det inte, säger Sahlin, men talar inte om vad den moderna socialdemokratin faktiskt gjort för att motverka rasism. Trots att hon både varit integrationsminister och samordnare mot våldsbejakande extremism.
Sahlin drabbas av viktighetssjukan, den som poppar upp i hälften av sommarpraten varje år. Allt som är viktigt måste med. Antirasism, Metoo, klass och covid-19 – men inget fördjupas. I ett slags stream of consiousness redogör hon för skammen över den senaste skandalen, hon går inte ut, löpsedlarna bränner. Men vad var det som verkligen hände då? Det får vi inte veta.
Mona Sahlin beskriver rädslan som en elak tumör
Mona Sahlin är tyst om livvaktsskandalen som skickade ut henne i den politiska iskylan. Men hon pratar desto mer och engagerande om tystnadskulturer, skam och decennier av hat och hot.
För fyra år sedan lämnade Mona Sahlin tjänsten som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Socialdemokraternas före detta partiledare – hittills den enda kvinnliga – tvingades avsluta en fyrtio år lång politikerkarriär.
Anledningen var, som många minns, en av svensk politiks märkligare skandaler. Ingen fattig Toblerone denna gång. En före detta livvakt fick ett osant intyg om att han hade en svindlande mycket högre inkomst än i verkligheten. Lägg till vip-kort hos Kronofogden och ett straff för skattebrott.
Vad var det som hände? Det berättar Mona Sahlin inte mycket om. Hon börjar svävande med att prata om att makt, beroende och korruption och om att ”hjälpa vänner”. Som gammal proffspolitiker vänder hon snabbt strålkastarljuset åt andra håll.
Men hur mycket man än skulle veta mer om varför hon offrade sin karriär på ett så ovärdigt sätt, så är mycket av det hon säger engagerande och upprörande. Hon pratar om hur politiskt grovarbete i dag offras för opinionssiffror.
Absolut bäst talar hon om att leva ett långt liv i rampljuset och allt det hat och hot som präglat hennes liv. Ynglingen som väntade i soprummet med kniv, hakkors på huset, avföring i brevlådan, terror på telefonsvararen. Man får tårar i ögonen när hon berättar att om gå hand i hand med sitt lilla barnbarn, vars pappa är afroamerikan, och mötas av en flaggviftande idiot som skriker ”åk hem”.
Det blir fint när hon talar om att vara kaxig utåt och livrädd inombords men att nu äntligen våga ”outa” rädslan, som Sahlin beskriver som en elak tumör. Det är starkt när hon talar om sina egna metoo-erfarenheter, att våga bryta tystnaden och bita huvudet av skammen.
I höst kommer memoarerna. Då kan man hoppas att hon vågar borra vidare i sitt fall, från toppen till botten. Det lär finnas intressanta lärdomar om förtroenden och svek i det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar