Ensamkommande del 9

”Vi måste våga prata om vad som gäller i Sverige”

Mustafa Panshiri är polisen från Afghanistan som blivit kringresande i integration i över 160 kommuner och som trummar in budskapet: Tala om värderingskrockarna!

Mustafa Panshiri är inte rädd för att ta upp känsliga frågor när han håller sina föreläsningar för ensamkommande flyktingbarn. Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån

Häromveckan var det dags för Kalmar, kommun nummer 162 på turné­schemat. Nio föreläsningar på två ­dagar, mest för de ensamkommande­ flyktingarna själva men också för lärare, gode män, socialsekreterare och andra som möter dem.

En afghansk kille som släntrar in i klassrummet på Lars Kaggskolan hoppar till när Mustafa Panshiri hälsar honom välkommen på deras gemensamma språk dari. I bänkarna sitter också nyanlända från Syrien, Somalia och Eritrea.

– Gillar ni fotboll? Kampsport? Musik? Vad ni än gillar, försök att gå med i någon aktivitet på fritiden, det finns inget bättre sätt att lära sig svenska och få kompisar.

Tidigt i föreläsningen tar Mustafa Panshiri upp det där med att få svenska vänner; det är den absolut vanligaste frågan han får under sina resor i landet som nu pågått i snart två år. Den första tiden åkte han runt i polisuniform, men när tjänstledigheten tog slut hoppade han av tjänsten och började föreläsa på heltid.

– Jag blev färdig polis 2013. Jag var förmodligen den första med afghansk bakgrund som gick ut polishögskolan, berättar han och visar ungdomarna en bild där han står i uniform flankerad av sina stolta föräldrar.

Budskapet är tydligt: Det går att lyckas i Sverige, om man lär sig språket, studerar flitigt och knäcker kulturkoderna. Mustafa Panshiri själv flydde med sin familj från det taliban­styrda Afghanistan när han var elva år. Under flyktingvågen hösten 2015 förstod han att hans egna erfarenheter kunde vara av betydelse för de 35 000 ensamkommande, inte minst med tanke på att den stora majoriteten av dem är från just Afghanistan.

– Min pappa som kör taxi trodde inte att jag kunde bli polis, han trodde inte att man kan göra karriär som invandrare, berättar Mustafa inför ungdomarnas nyfikna blickar. Men pappa, sa jag, vi bor i Sverige, det går att göra karriär här.

Han frågar eleverna om de ”är rädda” för sina pappor. Alla nickar eller svarar ja.

– Jag var också rädd för min pappa. I våra länder är rädsla ett tecken på respekt. Det är likadant med lärarna, i Afghanistan kunde jag bli slagen av lärare då de skulle sätta sig i respekt. Men i Sverige uttrycks inte respekt på det viset. I Sverige är det förbjudet att slå barn.

Sedan frågar han varför de allra flesta vuxna i Sverige inte slår barn. Någon svarar ”för att det är fel att slå”, en annan ”för att de inte vill bli straffade av staten”. Det är ett svar som Mustafa Panshiri fått många gånger, ett svar som leder in honom på den viktigaste diskussionen under hans möten: värderingskrockarna.

– Svenska föräldrar låter inte bli att slå sina barn av rädsla för att åka fast, de låter bli att slå dem eftersom de är övertygade om att det är fel. Skulle alla afghanska föräldrar sluta slå sina barn om det blev förbjudet i morgon? Nej, för det handlar om värderingar. Och det tar tid att förändra värderingar, säger han.

I klassrummet sitter barn som vuxit upp i samhällen vars värderingar på ett dramatiskt sätt skiljer sig från dem i Sverige. I den ofta citerade World Values Survey sticker de nordiska länderna ut med de mest sekulära och individualistiska värderingarna i världen. Inte konstigt att de nyanlända ungdomarna är förvirrade.

Mustafa Panshiri ger sig oblygt in och dissekerar värderingskrockarna:

– Finns homosexuella i Afghanistan? I Syrien? Somalia?

Nej, det finns inga homosexuella i deras länder, intygar alla. De finns inte.

– Så de finns bara i Sverige? frågar Mustafa provokativt. Nej, homosexuella finns i alla länder, men deras rättigheter försvaras inte överallt. När jag kom till Sverige kände jag som ni, och jag var länge helt emot att homo­sexuella skulle få gifta sig. Ni får självfallet vara emot homosexuella äktenskap, det råder yttrandefrihet i Sverige. Men att säga att homo­sexuella är idioter, det kan vara ett kränkningsbrott.

Sedan kommer han in på den kanske allra känsligaste frågan: religionen. Nu växlar han över till dari vid flera tillfällen, för att försäkra sig om att de flesta ska förstå.

– Får du skriva på Facebook att islam är en dålig religion?

Det hummas bänkraderna, flera säger nej.

– Jo, det får du visst. Och du får säga att både Koranen och Bibeln är värdelösa böcker. Men du får inte säga att muslimer är värdelösa, det innebär hets mot folkgrupp.

Nu är koncentrationen på topp i klassrummet, en elev som plockat upp mobilen tar ner den igen. Mustafa Panshiri fortsätter:

– Får jag publicera en bild på profeten Muhammed som terrorist?

En syrisk kille reagerar direkt, säger nej med motiveringen att det är en person, inte en skrift.

– Fel, svarar Mustafa, du får publicera bilder på historiska personer.

Han berättar om konstnären Lars Vilks som ritade Muhammed som rondellhund och som nu tvingas hålla sig gömd.

– I Sverige har du självfallet rätt att kritisera Lars Vilks, men du får inte hota eller försöka skada honom.

Han hinner komma in på jämställdhet också och går rakt på sak: Invandrarkillar har på senare år flera gånger trakasserat tjejer på badhus, ringat in dem och i grupp betett sig illa mot dem.

– Det är bara vissa killar som gjort detta, men ni drabbas alla av deras beteende eftersom ni misstänks kunna göra samma sak. Jag förstår att det är spännande att se på tjejerna, själv hade jag aldrig badat med en flicka när jag kom till Sverige. Man får titta – men inte för länge!

Efter föreläsningen konstaterar Mustafa Panshiri att han kände igen flera av eleverna, de hade redan lyssnat på honom tidigare under dagen.

– Jag ser det som ett kvitto på att det har gått hem. De är nyfikna på vad jag har att säga.

Har du sett någon omedelbar effekt av dina möten?

– Efter föreläsningarna säger många att de vill bli poliser. Jag brukar skämta om att Rikspolisstyrelsen får ge mig provision för varje antagen afghan på polisutbildningen framöver.

På ett hvb-hem i Östergötland där han föreläste hade ensamkommande legat bakom stök och skadegörelse. Efter hans besök lugnade det ner sig.

– Jag sysslar med en form av brottsförebyggande arbete. Mina chefer i Linköping höll med mig, men inget hände. Det var bråttom, ändå blev det jag som skulle övertyga cheferna i stället för tvärtom. Det var ohållbart, så jag sa upp mig i stället.

Ett av hans budskap till personal som möter invandrarungdomarna är att lyfta de svåra frågorna, värderingskonflikterna, i ett mycket tidigt skede. Han håller med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) som numera vill att informationen till nyanlända ska handla mindre om allemansrätten och mer om värderingar.

– Tidigare var värderingsfrågorna tabu för flertalet politiker, de var rädda för att betraktas som främlingsfientliga. Men självfallet måste vi diskutera dessa frågor. Den som är rädd för friktioner bör inte arbeta med integration! Friktioner får saker att hända, de får oss att inse var kulturskillnaderna finns. Först därefter kan vi tålmodigt börja arbeta med att överbrygga dem.

Hos personalen har han sett en viss vilsenhet och naivitet kring kulturkrockarna – en vilsenhet som riskerar att göra livet svårare för de nyanlända ungdomarna.

– I Afghanistan händer det att manliga bekanta håller varandra i handen. När två killar gjorde det på en svensk skola fick de höra att de var så söta mot varandra, att de visade en mjukhet som svenska killar sällan gör. Visst, det kan man tycka, men om killarna vill få svenska vänner är det en dålig idé att gå runt hand i hand.

Du tycks göra detta med stor entusiasm. Vad driver dig?

– Känslan var väldigt stark hösten 2015, plötsligt såg jag mig själv i de där killarna, de går ju igenom det jag gick igenom! Och så var jag med om en omtumlande upplevelse i tjänsten när jag blev kallad till en plats där en ensamkommande afghansk kille var på väg att begå självmord. Jag lyckades lugna honom, kanske bidrog den händelsen till att jag ­ville göra mer för den här utsatta gruppen.

Mustafa Panshiri frågar sig ofta hur han själv kunnat integreras så väl. Som elva­åring var han formbar förstås, och han bodde i ett område (Älta i Stockholm) där en majoritet var svenskfödda.

– Men jag minns att vissa­ av mina vänner med utländsk bakgrund kritiserade mig för att vara ”svenne”, och det ­hände att jag lade mig till med en invandrardialekt för att smälta in. Nu säger jag till invandrarkillar som söker jobb att det blir svårare för dem om de använder uttryck som ”ey mannen”.

Var det lättare för dig än för ensam­kommande som saknar familj här?

– Ja och nej. Det är förstås en trygghet att ha sin familj och min pappa var noga med att vi tre syskon skulle lära oss svenska. Men familjen kan också försvåra integrationen. Jag minns när jag fick en kondom av RFSU i åttan, mamma blev fullkomligt vansinnig när hon hittade den. Jämför det med de ensamkommande som bara har svenska vuxna omkring sig. De lär sig snabbare vad som gäller i Sverige.

Mustafa Panshiri var rätt hårt hållen av sina föräldrar. Helgerna tvingades han tillbringa i pappans pizzeria.

– Jag var en kille som längtade efter måndagar. Men det bidrog till att jag var ute mindre. För flera av mina gamla skolkamrater som rände på stan har det gått sämre.

Har du märkt någon skillnad i hur kommunerna tar hand om de ensamkommande?

– Det är rätt tydligt att ungdomarna blir sedda på ett annat sätt i små kommuner, där träffar de sina lärare och gode män på Ica. I de större kommunerna blir de mer anonyma.

En del av dem har redan begått brott. Är du orolig för att fler ska halka dit?

– Ja, risken är stor. Om jag själv ledde ett kriminellt gäng och visste att det fanns en massa­ unga män utan förankring i det svenska samhället som samtidigt är i behov av cash för att skicka hem till sina släktingar, ja självklart skulle jag försöka värva dem.

Du låter pessimistisk?

– En del kommer att falla igenom, men det är upp till oss alla hur många det blir. Jag skulle önska att fler människor pratade rakt och öppet med dem om vad som krävs för att ­kunna leva i det svenska samhället.