Nagam Abdallah har gjort det hon drömde om: slagit sig fri och tagit av sig slöjan. "Utan slöja blir jag annorlunda behandlad av både svenskar och araber", säger hon.
En dag i januari i år bestämde sig Nagam Abdallah. Hon skulle sluta bära slöja. Det var med nervösa steg hon gick till föreläsningen, med det lockiga håret utsläppt.
– Jag bad mina närmaste kompisar att vänta på mig utanför föreläsningssalen för att slippa gå in själv. Jag kände att alla kommer att titta på mig, säger hon.
Vi träffar 24-åriga Nagam Abdallah på konditori Fågelsången i Uppsala en ljummen dag i mitten av augusti. Samma ställe som vi sågs på en betydligt kyligare oktoberdag för snart två år sedan. För UNT berättade hon då om hur det nya hemlandet Sverige inte var så jämställt som hon hade hoppats på – i alla fall inte för invandrartjejer. Hon vittnade om hur landsmän i Uppsala höll koll på vem hon pratade med och hur hon var klädd. Och hur de påverkade hennes föräldrar att ha hårdare kontroll över henne.
Inte heller i skolan kände sig Nagam fri. I språkintroduktionsklassen på gymnasiet i Uppsala hade några av killarna ögonen på henne för att hon inte skulle bli för svensk. Hon tyckte att övriga samhället svek henne och andra kvinnor med utländsk bakgrund. "Feminister bryr sig inte om oss", sa hon.
Och hon pratade mycket om att hon ville slippa slöjan.
Nu sitter hon här, två år senare, med håret utsläppt. Hon känns stark och glad. Förra gången vågade Nagam inte gå ut med sitt riktiga namn i tidningen, utan vi kallade henne i reportaget för Rania. Nu känner hon inte längre ett behov av att vara anonym.
– Förut var jag så osäker, jag hade bara en massa funderingar. Nu har jag gjort det jag funderade på, så varför ska jag gömma mig? Det är så mycket som är annorlunda än sist vi sågs, säger hon.
Uppsala är inte längre Nagams hemstad. Hon är bara här på besök. För ett år sedan flyttade Nagam till Trollhättan för att studera, och där har hon inga grannar som bevakar henne så som grannarna i Uppsala gjorde.
– Att komma till en stad där jag inte kände någon gjorde allt enklare. Jag umgås med andra studenter och slipper äldre personer som vet vem jag är och har koll på mig.
Men att ta av slöjan var ändå inget enkelt steg att ta. Nagam var femton år och bodde i förra hemlandet Syrien när hon började bära slöja. Det sociala trycket var hårt; omgivningen försökte övertyga henne om att slöjan var något fint, att den var bra för henne. Men i början grät hon.
– Man blir typ lurad. Sedan blir det svårt att sluta med slöja, för man har haft den så länge. Den blir en del av ens identitet. Därför borde inga tjejer börja med slöja förrän de är vuxna. Först då är man mogen att ta ett sånt beslut.
För några år sedan insåg Nagam att hon gått miste om en del av att vara ung.
– Att gå till frisören, fixa håret, ta på mig klänning och gå ut på fest med kompisar ... sånt har jag aldrig kunnat göra eftersom jag inte känt att jag passat in med slöja. Har man slöja ska man inte visa någon hud förutom ansiktet och händerna. Därför blir det lätt så när man har slöja att man väljer att umgås med andra som klär sig likadant, för att inte känna sig obekväm.
Nagam Abdallah känner tjejer som själva valt att ha slöja och hon känner tjejer som tvingas bära den. Själv tycker hon att slöjan är begränsande och har därför svårt att förstå varför kvinnor ska ha den.
– Jag är fortfarande muslim. Men jag ser ingen anledning att ha slöja om man inte är väldigt religiös och följer alla andra regler som att be flera gånger om dagen, fasta och liknande. Och slöjan har inte alltid med religion att göra, utan handlar ibland om kultur och att föräldrarna vill ha kontroll över sina döttrar. En kvinna i slöja förväntas vara på ett visst sätt, inte gå på klubb eller gå och simma i bikini.
Nagam har haft många diskussioner med sina föräldrar om slöjan. De har velat att hon ska ha den, men aldrig tvingat henne. Men hon har inte känt sig redo att ta av den. Vändningen kom efter några månader i Trollhättan.
– När jag insåg att jag klarade mig bra själv fick jag mycket mer självförtroende. Jag kände att jag kan stå för mina åsikter och att det är klart att jag kan ta av mig slöjan.
Vad sa dina föräldrar?
– För dem blev det också annorlunda när jag flyttade hemifrån. De känner inte samma ansvar längre, utan började se mig som en vuxen. När jag ringde och berättade sa mamma bara "ta av den om du vill".
Den där första dagen hon kom till skolan utan slöja blev det inte som Nagam trott. Förutom hennes vänner, som blev glada för hennes skull, verkade ingen annan i klassen reagera. Åtminstone inte utåt. Ingen har sagt eller frågat något.
– Det är lite konstigt ... men kanske är de rädda för att säga något fel. Det här med slöja är ju ganska laddat.
Att inga kursare ställt frågor vare sig när hon bar slöja eller efter att hon tagit av den tycker hon samtidigt är skönt.
– Det är en väldigt privat sak.
Men ute i samhället har hon märkt en stor skillnad i bemötande. Nagam har genom åren blivit van vid att personer tittar snett på slöjan eller säger något nedsättande om den. Hon säger att hon till slut började tolka alla blickar som att det var slöjan folk störde sig på.
– Det var det kanske inte alltid, men det kändes så. Det var väldigt jobbigt. Nu känner jag mig som en av alla er andra, som att jag har samma värde. När jag går in i en butik stirrar inte folk, som det kunde vara förr. Skillnaden är tyvärr större än jag trodde.
– Och så behandlas jag annorlunda av en del araber också. När jag hade slöja var det som att jag visade att jag var en av dem, och okända killar kunde ropa saker efter mig på arabiska. Nu slipper jag det.
För två år sedan var Nagam övertygad om att hon inte skulle få gifta sig med vem hon ville, utan att hennes föräldrar skulle vara med i valet. Nu tror hon inte längre att det måste bli så. Till viss del för att hon visat föräldrarna att hon klarar sig själv. Men också för att hon tagit strid i frågan.
– Jag har diskuterat det här så mycket med dem, och det känns som att de förstår mig nu. Nästan alla unga jag känner har föräldrar som vill vara med och påverka vem de gifter sig med. Det krävs att man som barn vågar säga ifrån, då kan man ha en chans att själv få välja.
Förra gången vi träffades drömde Nagam Abdallah om en jämställdhetsrevolution för invandrartjejer. Det gör hon fortfarande. Jag frågar vad som behövs för att det ska ske. Hon skrattar till och funderar en stund. Svenskar kan nog inte göra så jättemycket, säger hon sedan.
– Det är invandrarna själva som måste ta tag i det här. Jag tror att fler invandrarkvinnor måste våga berätta om vad de är med om och stötta varandra att bli fria, även om det innebär hat från männen. Jag hade tur som kunde fatta de beslut jag gjort, jag vet många som av olika skäl inte kan det.
Hedersvåld finns – sluta blunda eller babbla om ”mode”
De som påstår att slöjor är som vilket plagg som helst sviker kvinnorna.
Slöjförsvarare som förlöjligar eller kritiserar dem som lyfter att hijab, niqab eller burqa kan vara ett tecken på förtryck borde läsa på.
I veckan dömdes en man till till åtta års fängelse av Hässleholms tingsrätt för att ha plågat sin fru och fyra av deras sju barn i åratal med hedersrelaterat tvång och våld.
Varken hustrun eller döttrarna fick visa någon hud förutom ansiktet och fingertopparna, utan tvingades bära slöja, långärmat och långkjol. Döttrarna fick inte lämna hemmet efter skolan, eller umgås med kompisar.
”Det pratas mycket om skam. Målsägande beskriver hur de ska agera för att inte dra hem skam till familjen, att han inte ska komma i dåliga dager och så vidare”, berättade åklagaren (10/2).
Detta är ett extremt fall av kontroll i hederns namn, men olika undersökningar av hur flickor som växer upp i den typen av familjer visar att det ofta råder stränga regler vad gäller vem de får umgås med och var.
En flicka i Uddevalla utsattes för våldtäkter av en manlig vän till familjen i ett decennium från att hon var tio år. ”Att polisanmäla har dock varit extra svårt för flickan då hennes familj ingår i en hederskultur”, rapporterade Bohuslänningen. ”Om en tjej blir våldtagen ska familjen hålla tyst om övergreppen. Detta eftersom man skämmer ut familjen om man berättar om övergreppen”, förklarade tingsrätten i sin dom (16/1).
I allra värsta fall leder hederstänket till mord. I januari dömdes en irakiskkurdisk man till livstids fängelse för hedersmord av sin exfru. Hon hade gift om sig och för detta knivhöggs hon till döds.
Elaf Ali från Fjälkinge pratar ofta om sin uppväxt i hederskultur. Hon berättade i en intervju att hon kunde slå sig fri från den för att hon växte upp omgiven av svenskar som hon jämförde sig med. ”Om jag hade haft vänner som hade haft det likadant som jag hade jag inte tyckt att det var konstigt”. Ja, ofta behövs draghjälp och andra förebilder för att våga och orka befria sig.
Tyvärr finns svenskar som i stället ställer sig på förtryckarnas sida. Krönikören Benny Karlsson skrev häromdagen att Umeås politiker inte borde ”diktera modet” och vände sig emot att M och KD lyft att slöjan kan stå för kvinnoförtryck. Själv drog han liknelser med slipstvång och att bära slöja var enligt honom en mångtusenårig tradition. De som pratar om kvinnoförtryck borde enligt Karlsson ”visa lite respekt för tjejerna i hijab”.
Jag skulle säga att det bästa sättet att visa respekt är att försöka sätta sig in i vad som följer med hederskulturen. Att det har varit en tradition att hålla kvinnor nere betyder inte att vi som ett civiliserat land på 2000-talet ska vurma för det. Tvärtom. Vi ska protestera och lyssna till dem som knappt törs tala.
CAROLIN DAHLMAN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar