Hermansson lät sig inte tystas!
Ann-Sofie Hermansson tog strid mot de islamistiska krafter, som med uppbackning från postkoloniala vänstergrupper, vant sig vid frikort till kulturens skattefinansierade finrum. Förtalsanmälan kan ses som ett försök att höja priset för obekväm kritik.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.
15:31 - 11 feb, 2020 Tidigare om åtalet ◄klicklänk
Den friande domen mot Göteborgs tidigare kommunalråd Ann-Sofie Hermansson (S) är både självklar och välmotiverad. Domstolen konstaterar att handlingen att kalla en person för ”extremist” inte svarar mot ett ”bestämt innehåll”. Det är helt enkelt en värdering man kan ha om någon inom ramen för yttrandefriheten och den fria debatten. Om det sedan är en omdömesgill värdering tar naturligtvis inte domstolen ställning till. Det är just en fråga för den offentliga debatten.
På de enda punkter där det, rent hypotetiskt, hade kunnat röra sig om förtal – anklagelsen om att de bägge företrädarna för Muslimska mänskliga rättigheterskommitten, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, skulle ha ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare” – frias Hermansson med motiveringen att sakpåståendena kunnat styrkas, eller åtminstone haft ”skälig grund”.
Ann-Sofie Hermansson polisanmäldes av de bägge muslimska aktivisterna redan i mars 2018, det vill säga bara någon vecka efter att hon skrivit sina blogginlägg i spåren av det inställda panelsamtalet i Angered. Åklagaren lade genast ned ärendet.
Man kan fråga sig om beslutet att ändå lämna in en stämningsansökan mot Hermansson – att driva civilprocess – verkligen grundade sig i en uppriktig tro att hon kunde fällas. Var syftet att skrämma andra kritiker till tystnad? Trots att Hermansson nu står som vinnare och hade flera experter till sin hjälp är det säkert många andra som skulle dra sig för att riskera bli inblandade i en långdragen rättsprocess.
Doubakil och Abdullahi är knappast de värnlösa medborgare de gärna vill framställa det som. De har goda nätverk och uppbackning av många i den ”islamistiska” miljön, liksom hos den akademiska ytterkantsvänstern. Det skulle förvåna om de tvingas betala rättegångskostnaderna helt ur egen ficka. Det var trots allt en kalkylerad risk att driva denna process, med närmast obefintliga utsikter att vinna. Domstolsprocessen har delvis använts för att spela upp en politisk teater.
Man bör komma ihåg att Hermansson aldrig velat förbjuda Doubakil och Abdullah att verka i offentligheten, vilket deras anhängare försöker få det till. Frågan gällde om de oemotsagda skulle få kommentera filmen ”Burka Songs 2.0.” på ett arrangemang anordnat av Göteborgs Stad. En film som i sin tur problematiserar det franska förbudet mot heltäckande slöjor – inte vanliga slöjor – på allmän plats och som tagits fram för skattepengar och redan visats på Göteborgs filmfestival, som också delvis finansieras med skattepengar.
Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. Den institutionaliserade ideologiproduktionen har grävt sig så djupt in i den offentliga förvaltningen att den närmast ses som en rättighet av dess förmånstagare och anhängare. När sedan för ovanlighetens skull en politiker med råg i ryggen vänder sig emot detta så drar de henne inför domstol.
Den omtalade principen om att politiker ska hålla ”armslängds avstånd” till skattefinansierad kultur har i många fall blivit ett frikort för ensidighet och vaktslående av privilegier. Det finns en poäng med att det offentliga lägger pengar även på sådan kulturverksamhet som vetter åt det politiska. Problemet är inte heller om det någon gång, inom lagens råmärken, förekommer röster med ”extrema” åsikter i sådana sammanhang. Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv – perspektiv som islamister gärna tar rygg på.
I sådana sammanhang är det inte bara de folkvaldas rätt – utan deras skyldighet – att ryta ifrån. Även de mest avvikande röster ska ha rätt att komma till tals. Kommunen bör till och med vara generös med att hyra ut lokaler till politiska grupper och sammankomster. Men det är inte samma sak som att ge extremister fri dragningsrätt att oemotsagda föra fram sitt budskap för våra skattepengar i kommunens regi. I det senare har Ann-Sofie Hermansson helt rätt. Hon förtjänar en eloge för sitt kurage.
Håkan Boström hakan.bostrom@gp.se
Förnuftet segrade: en extremist är en extremist!
Publicerad 11 feb 2020 kl 12.33
Måtte fler politiker tala klarspråk som förra S-toppen Ann-Sofie Hermansson.
Ann-Sofie Hermansson frias från förtal av Göteborgs tingsrätt. Domen är viktig, men hela rättsprocessen ger en dålig smak i munnen.
Utgången av förtalsmålet mot förra S-toppen i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, var väntad.
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi – de två muslimska aktivister från organisationen Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) som stämt henne för grovt förtal, bland annat för att hon kallat dem för ”extrema röster” – förlorade och tvingas nu betala 190 000 kronor i rättegångskostnader.
Inte desto mindre är domen viktig. Försöket att sätta munkavle på Ann-Sofie Hermansson misslyckades. Tingsrätten konstaterar:
”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna.”
Om syftet med stämningen från aktivisternas sida var att rentvå sina namn är resultatet ett praktfullt skott i foten. Påståendena om att kvinnorna är att betrakta som ”extrema röster” prövades aldrig av domstolen eftersom anklagelsen inte ansågs omfattas av förtalslagstiftningen.
Men nu finns en dom som tydligt slår fast att Ann-Sofie Hermansson hade fog - skälig grund - för att påstå att Doubakil och Abdullahi ”försvarat terrorister”. I ett välskrivet kapitel redogör domstolen bland annat för hur MMRK försökt utmåla en dömd terrorfinansiär som offer för terrorlagstiftningen och hur man kallat domen mot en av männen som planerade terrorattentatet mot tidningen Jyllands-Posten för ”en rättsskandal”.
Det går att se rättsprocessen ur ett positivt ljus. För bara några år sedan togs företrädare för extrema organisationer som Muslimska mänskliga rättighets-kommittén emot väl i maktens korridorer, de fick rikligt med offentliga bidrag och deras tankar hade en tydlig påverkan på Miljöpartiets syn på terrorbekämpning.
Domen i det uppmärksammade rättsfallet där förra S-politikern Ann-Sofie Hermansson blivit stämd för grovt förtal lämnas ut i Göteborgs tingsrätt
De senaste åren har dock det offentliga Sverige börjat dra öronen åt sig. Extrema organisationer accepteras inte längre på samma självklara sätt som representanter för svenska muslimer. Kanske var den illa förberedda stämningen mot Hermansson helt enkelt ett tecken på desperation.
Men samtidigt ger rättsprocessen en dålig smak i munnen. Trots att hon till slut friades har Ann-Sofie Hermansson tvingats ägna ett oräkneligt antal timmar åt sitt försvar. Och uppenbarligen finns det en hel del akademiker på svenska universitet - som i debattartiklar gett de muslimska aktivisterna sitt stöd - som tycker att rättsväsendet ska användas för att försöka tysta meningsmotståndare. Kommer de att applådera lika högljutt om svenska nynazister skulle börja anamma samma amerikanska stämningskultur?
Det är också oroväckande att Ann-Sofie Hermansson själv sagt att hon tror att hennes stora engagemang mot extremism och hederskultur låg henne i fatet i den bittra kampen om positionen som S-topp i Göteborg.
Måtte andra politiker plocka upp handsken efter Ann-Sofie Hermansson.
Yttrandefrihetsexpert om friande domen mot Hermansson: ”Utgången var given”
– Domen ger en fingervisning om hur vi ser på gränserna för yttrandefrihet, säger juristen Ängla Eklund om att Ann-Sofie Hermansson frias från förtalsanklagelserna.
– Domen ger en fingervisning om hur vi ser på gränserna för yttrandefrihet, säger juristen Ängla Eklund om att Ann-Sofie Hermansson frias från förtalsanklagelserna.
Göteborgs tingsrätt slog upp ordet ”extremist” i Nationalencyklopedin för att reda ut om Ann-Sofie Hermansson gjort sig skyldig till förtal. Nu har hon friats.
– Begreppet rör sig i gråzonen för vad man får uttala om en enskild person, säger juristen Ängla Eklund.
Förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson, tidigare ordförande i kommunstyrelsen i Göteborg, har väckt stort intresse såväl inom kulturvärlden som bland jurister och journalister. Hermansson åtalades för grovt förtal efter att på sin blogg ha kallat de muslimska debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister och skrivit att de försvarat terrorister.
Göteborgs tingsrätt friade Ann-Sofie Hermansson. De målsägande kommer att överklaga domen.
Målet är intressant av flera anledningar, säger Ängla Eklund som är jurist på Mannheimer Swartling advokatbyrå och driver organisationen ”Institutet för juridik och internet” som arbetar med internetrelaterade integritetsfrågor.
– Dels handlar det om vilka som är de berörda parterna – en förtroendevald och två debattörer som frivilligt deltagit i den offentliga debatten, säger Ängla Eklund.
Dessutom, säger Ängla Eklund, har tingsrätten prövat om begreppet ”extremist” kan utgöra grund för förtal. Här har rätten bedömt att uttrycket är subjektivt, på samma sätt som det är att säga att någon är dum eller ful, och därmed inte gör det.
– Begreppet rör sig i gråzonen för vad man får uttala om en enskild person. I detta fall anser man att det är ett värdeomdöme och sådana är generellt lagliga, säger Ängla Eklund.
Målet i Göteborgs tingsrätt har skapat en debatt om yttrandefrihetens gränser. Ängla Eklund säger att det är positivt med juridiska klargöranden, men att varje enskilt fall är unikt.
– Det går inte att säga att det här betyder att en debattör får kallas vad som helst. Det är många omständigheter som vägs in. Varje enskilt fall måste prövas, säger hon.
Nils Funcke, som är expert på tryckfrihetsfrågor, säger att den friande domen i förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson var väntad.
– Kontext och sammanhang är helt avgörande. Man måste pröva vem det är som säger något, mot vem det riktas, vad det gäller i sak och hur det uttrycks, säger han.
– Utgången var given. Resonemanget är bra, rätten har i grunden prövat de påståenden som Hermansson gjort i sitt inlägg.
Ann-Sofie Hermansson säger till DN att den friande domen är ”en seger för demokratin och yttrandefriheten”. Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har å sin sida hävdat att Hermansson genom sitt agerande försökt tysta dem.
Nils Funcke säger att domen inte ska tolkas som att den ena sidans rätt till yttrandefrihet är starkare än den andras.
– Själva andemeningen med demokrati och yttrandefrihet är att åsikter ska kunna brytas mot varandra. Därför är det oerhört viktigt att domstolar prövar dessa ärenden in i varje litet kommatecken. Det tycker jag att man har gjort här, säger han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar