Ungdomsrånen kommer att förändra politiken. De gamla Allianspartierna behöver inse att ingen vettig människa bryr sig om värnskatten när de egna barnen riskerar att rånas och förnedras på väg till skolan
Plötsligt varnas det för tilltagande brottslighet på redaktioner och i kretsar som tills alldeles nyligen avfärdade allt sådant som alarmism – och framför allt förtäckt rasism.
Nu jagas nämligen ungdomar genom Täby centrum. Ungdomar har förvisso utstått en hel del i sämre stadsdelar i ett antal år nu, men uppmärksammade man sådant brukade man bemötas med anklagelser om att vara misstänkt intresserad av att tala om brottsligheten.
”I högerns tyckarbubbla går Sverige alltid under”, varnade DN Kultur för bara fyra år sedan, med hänvisning till att vi var flera profilerade skribenter som skrev just om kriminaliteten. Upplysta människor visste nämligen att brottsligheten inte var, och inte var på väg att bli, ett stort samhällsproblem.
Att det låter annorlunda nu är devisen om ”våra barn och andras ungar” i praktisk tillämpning.
Och jag förstår för all del bestörtningen. Jag är själv uppvuxen i Täby och åkte kommunalt hem från stan varje dag utan en tanke på några ungdomsrånare. För några år sedan hade flera ledande redaktioner kunnat berätta att detta är en idyll som aldrig existerat.
Så låter det inte längre.
Ungdomsrånen kommer också att förändra politiken, och frågan är om partierna kommer att uppfatta det i tid. Det gäller inte minst de gamla Allianspartierna, som behöver inse att ingen vettig människa bryr sig om värnskatten när de egna barnen riskerar att rånas och förnedras på väg till skolan eller hem från fotbollsträningen. Sådant överskuggar allt annat.
Medierna måste också förändra sin rapportering. Sverige sticker ut i Europa när det gäller sättet att hålla tillbaka vad man vet om rapporterade brott. Man kan jämföra med Tyskland och övriga Norden, där det genast framgår om ett brott exempelvis har begåtts av en utländsk medborgare.
I den mån brotten mot barnen kan misstänkas vara av hatbrottskaraktär behöver det tydligt framgå, och inte vara något för allmänheten att läsa sig till mellan raderna. (Jag har utvecklat detta tidigare i en krönika i GP).
Slutligen: Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarsida, har ägnat ett antal tweets de senaste dagarna åt att förneka att sidan någonsin haft en annan linje i debatten om brottsligheten. Låt mig därför infoga ett längre citat här, från en artikel där sidan ironiserade över dem som krävde fler poliser i Sverige, i en artikel med underrubriken ”Hur många fler poliser behövs för att bekämpa den minskande brottsligheten?”
Tesen var att fler poliser inte behövdes, eftersom ”generellt är vi mindre utsatta för brott än någonsin”:
”Är det verkligen bara fler poliser som ska bekämpa denna minskande brottslighet? Vad ska rikspolischefen göra med dessa 10 000 nya poliser? Ge dem innebandyklubbor? … Det här är populism när den är som mest enfaldig. Politikerna vet ju själva att de snackar smörja. De antar att väljarna är dumma och kanske har de rätt. Varför vilja ha tusentals nya poliser när brottsligheten minskar?”
Detta är inte ens tre år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar