Fusk i studieförbunden

DN Debatt. ”Fusket i studieförbunden långt värre än befarat”

Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom: Alla studieförbund skulle behöva genomgå ett rejält stålbad.

De senaste åren har skandaler och fusk kantat studieförbundens verksamhet. Nya uppgifter visar att situationen är långt värre än vad vi befarat. Det nuvarande systemet är bortom räddning – det måste göras om i grunden.

I år fyller den svenska demokratin 100 år och under dess framväxt har folkbildning spelat en viktig roll. Den anses fortfarande så viktig att varje år fördelar riksdagen cirka två miljarder kronor till tio studieförbund genom Folkbildningsrådet. De senaste åren har dock skandaler och fusk kantat studieförbundens verksamhet.

Det omfattande fusket, framför allt på Järva i Stockholm, medförde att Folkbildningsrådet begärde in ”utökade kontroller” från studieförbunden under januari månad. Självkontrollerna ger sken av att fusket är på en begränsad nivå, men de är både vilseledande och ger långt ifrån en riktig bild av fuskets omfattning (till exempel olika mät­metoder och gränsvärden för fusk i olika studieförbund och inte minst kreativ statistik som får fusket att se mer begränsat ut än vad det egentligen är).

Men vi kan nu presentera nya uppgifter som visar att situationen är långt värre än vad vi befarat och tidigare beräknat. Detta då vi blivit kontaktade av fler djupt bekymrade ”insiders” från olika studieförbund som redogjort öppet och i detalj om fuskets omfattning och tillvägagångssätt. Den överskuggande bilden är att folkbildningen är ett bygge som verkligen inbjuder till bedräglig hantering av skattemedel.

En individ med lång bakgrund inom studieförbunden bedömer att omkring 60 procent av studieförbundens totala verksamhet är fusk. En annan studieförbundsveteran uppskattar samma siffra till omkring 70 procent av verksamheten.

En individ med lång bakgrund inom studieförbunden bedömer att omkring 60 procent av studieförbundens totala verksamhet är fusk. En annan studieförbundsveteran uppskattar samma siffra till omkring 70 procent av verksamheten. Vi uppfattar dessa individer som mycket insatta och trovärdiga och deras uppgifter skulle medföra att fusket inom studieförbunden överstiger en miljard skattekronor per år.

Ett av de allvarligaste problemen är den djupgående korruptionskultur där jakten på volymer – och därmed pengar – överskuggar allt. Ett systemfel består i en outtalad målsättning för studieförbunden att växa med 7–10 procent per år. Därmed blir volym­jakten avgörande och alla i kedjan gynnas. Alla spelar med i spelet.

Studieförbunden behöver betala ut pengar för att få volym, vilket liknas vid att de köper verksamhet. Nästa del i volym­kedjan är verksamhets­utvecklaren som måste ha ett visst antal timmar för att uppnå sina mål, därefter ska mellanchefen kunna få ihop sin budget för att bedriva verksamhet. Kedjan når hela vägen upp till riksnivå där det tas procent av varje avdelnings stats­bidrag, dvs riksnivån är också betjänt av uppblåsta volymer. Att stryka verksamhet blir närmast omöjligt. Alla arbetar för att maximera volymen och både riksförbund och förbundsstyrelser har drivit på ökningar i decennier.

Den närmast totala bristen på regler vid utbetalningar är slående, vilket illustreras väl i samband med flera av de uppmärksammade skandalerna. En av de vi pratat med konstaterar lakoniskt att nästan inget av de felaktigt utbetalda medlen bröt mot reglerna, eftersom de är så ”elastiska” att de kan användas efter eget gottfinnande. Det är allmänt känt i studieförbundsvärlden att höga volymer är en riskfaktor, men ingen vill åtgärda det enligt våra källor, ingen frågar sig vad som är trovärdigt och rimligt i rapporteringen. Det normala är i stället att det finns en halleluja-attityd i form av ”åh vad bra!” när absurt stora volymer bortom rimlighetens gränser återkommande inrapporterats.

Det är allmänt känt i studieförbundsvärlden att höga volymer är en riskfaktor, men ingen vill åtgärda det enligt våra källor, ingen frågar sig vad som är trovärdigt och rimligt i rapporteringen.

Folkbildningsrådet försöker göra gällande att felaktigheterna huvudsakligen består av ”administrativa misstag, rapporteringsfel, okunskap och brister i verksamheten”. Men det är brister i anordnarskap (studieförbundens förpliktelser för uppföljning) som är huvudproblemet.

Ett annat systemfel är att studieförbunden inte tar ansvar för den egna verksamheten enligt bidragsvillkoren och undlåter att göra rimlighets­bedömningar på grund av att de vill ha in stora volymer timmar och deltagare. Det går alltså inte att trovärdigt hävda att de ”blivit drabbade” när en grupp med samma efternamn som bor på samma adress haft cirkel tre dagar i veckan 45 veckor per år i flera år och får ut stora utbetalningar. Eller när en förening har åtta cirklar parallellt året runt med samma personer. Då handlar det snarare om att studieförbunden accepterar att bli lurade för att få upp volymerna: det blir en win–win-situation mellan två bedragare. Inbyggt i detta finns även jävsförhållanden då många av deltagarna i arrangemang samtidigt är anställda av studieförbunden.

I den samkörning av studieförbundens system som Folkbildningsrådet lyft upp som en kraftfull åtgärd för att motverka fusk poängterar källor att en sak är kartläggning – en helt annan sak är vilka åtgärder som vidtas. Finns det gemensamma regler mellan studieförbunden för att stryka felaktiga studietimmar? Hanteras denna bedräglighet på samma sätt i alla studieförbund? Våra källor hävdar uppgivet att bedrägeriet får fortsätta och verksamheten fortgå i brist på regler. När studieförbunden själva får avgöra om de stryker uppenbart bedräglig verksamhet kan ingen rimligen påstå att den självförvaltande modellen fungerar.

Folkbildningsrådet påstår nu att man tar ”krafttag” för att åtgärda problemet med fusket. En åtgärd har varit att införa en gräns på högst 480 studietimmar per individ per år. Även detta är en extremt hög nivå. En mer rimlig övre gräns borde i stället handla om cirka 100 timmar per år, vilket även det bedöms att bara ett fåtal har en verklig närvaro i närheten av (riktigt omfattande kurser inom studieförbund upptar cirka 50 timmar över en termin).

Granskningen behöver genomföras utan förvarning och att de som utför granskningen kan systemet så att de vet vad de ska leta efter. Först då kan studieförbunden komma bort från fuskbygget och visa upp riktiga siffror.

Folkbildningsrådet tycks tro att lösningen är att anställa ett flertal kontrollanter men det blir sannolikt ett slag i luften. Dessa kommer inte att kunna kontrollera verksamheten då studieförbunden själva kontrollerar uppgifterna och eftersom rapporteringssystemet Gustav ligger på branschorganisationen Studieförbunden i samverkan. Inte ens studieförbundens revisorer och statistiker upptäcker felaktigheter då de varken vet vad de ska leta efter eller gör den rimlighetsanalys eller högupplösta granskning som skulle behövas.

Den samlade bilden av ”folkbildningsfamiljen” är att det handlar om en ekonomiskt korrumperad verksamhet där ingen längre har kontroll över hur skattemedlen används. Det nuvarande systemet är bortom räddning – det måste göras om i grunden.

Alla studieförbund skulle behöva genomgå ett rejält stålbad för att få ner volymhets. Sannolikt borde cirka 60 procent av verksamheten strykas. Vidare behöver utbetalningssystemet begränsas. Därför bör endast studieförbundens egna lokaler användas vid olika arrangemang när det är möjligt. Även samlokalisering av studieförbunden i samma lokaler skulle effektivisera kontrollfunktioner och anordnarskap samt spara samhällsresurser. Rapporteringssystemet Gustav borde därtill ligga på Folkbildningsrådet och inte Studieförbunden i samverkan.

Men den främsta åtgärd som krävs är tillsättning av en djupgående extern granskning. Riksdagspolitiker måste skyndsamt besluta om detta. Granskningen behöver genomföras utan förvarning och att de som utför granskningen kan systemet så att de vet vad de ska leta efter. Först då kan studieförbunden komma bort från fuskbygget och visa upp riktiga siffror. Miljardrullningen till folkbildningen har pågått i decennier utan trovärdig granskning. Det räcker nu.

Den 1 februari i år uttryckte utbildningsminister Anna Ekström i riks­dagen att ”felaktigt redovisad verksamhet som beror på slarv, medvetet fusk eller bedrägerier måste få ett slut”. Är det inte dags att täppa till slukhålet och visa att detta inte bara var tomma ord?

Magnus Ranstorp, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan samt särskild rådgivare vid EU:s radicalisation awareness network, ett nätverk med över 7.000 praktiker som arbetar mot våldsbejakande extremism

Peder Hyllengren, analytiker vid Försvarshögskolan

Aje Carlbom, biträdande professor med socialantropologisk inriktning vid Malmö universitet