Svenska Kyrkan

Upphör kyrkan att existera utanför sin magiska trädgård?

Lisa Mobrand, militärpastor och präst

Institutionssjälavårdare lyfts å ena sidan fram som kyrkans närvaro i samhället, å andra sidan ges vi sällan tillräckligt med tid att göra vår uppgift, anser debattören. Foto: Johan Nilsson/TT

SJÄLAVÅRD | PUBLICERAD: 18 MARS 2020, 10:27

”Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge.”

I biskop Jonas Jonsons nattvardspsalm uttrycks en rörelse från nattvardens bord ut i världen, där måltidens glädje fortsätter.

Det finns inte någon gräns för var kyrkan befinner sig, så länge vi gör Kristi verk. En uppfordrande ecklesiologi.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

I en tid där Svenska kyrkan talar om att vara angelägen för människor mitt i livet där de är och oroar sig för vikande besökssiffror i verksamheter vill jag påminna om den dolda skatt, som många glömmer att räkna med; institutionssjälavården.

Präster och diakoner tjänstgör bland annat i kriminalvården, i räddningstjänsten, hos polisen, på flyktingförvar, flygplatser, sjukhus, i försvarsmakten och på skolor och högskolor. De flesta gör det som blott en del av sin tjänst i en församling. En del stift ger strukturbidrag, men i övrigt läggs på den lokala kyrkoherden att ha arbetsgivaransvar för den som har sin tjänst förlagd i samhället.

I en tid där mycket mäts och räknas är det ibland svårt för institutionssjälavården att få plats i kyrkans implicita ecklesiologi, ett begrepp från Jonas Ideströms bok Lokal kyrklig identitet. Det är ett begrepp som hjälper oss att se bortom visionerna om Svenska kyrkan, implicit ecklesiologi är både vad vi gör men också vår självförståelse av hur vi är. Där hamnar ofta institutionssjälavården utanför den officiella bilden av kyrkan, som om kyrkan upphör utanför sin magiska trädgård.

För en institutionssjälavårdare yttrar det sig bland annat i att vår tjänst uppfattas som något som tar tid från den ”ordinarie tjänsten”. Den implicita ecklesiologin är att endast det som sker i kyrkans lokaler är kyrkligt. GUDM, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission sker endast innanför bogårdsmuren. Allt utanför muren räknas om man lyckas locka folk att komma till kyrkobyggnaden, som om kyrkan i den Augustinska bemärkelsen bara kan existera i fastigheter som ägs av samfundet.

Det är ecklesiologisk new public management. Är bara den verksamhet som sker i egna lokaler verklig och ska ges budgetutrymme? Finns bara det som händer där? Ibland talas om svårigheten för kyrkan att möta män i åldern 20–40, en grupp man kallar ”osynlig”. Fråga en polispräst, en präst i räddningstjänsten eller en militärpastor hur osynliga de är i deras dagliga själavårdsverksamhet.

Om vi kan vara kyrka även utan egna lokaler, hur ska vi då prioritera när vi stakar ut framtiden för Svenska kyrkan på samtliga nivåer?

”Men verksamhetsindelningen då?” Själva indelningen är omöjlig då institutionssjälavård innebär en blandning av undervisning, diakoni och mission, precis som det ska vara. Vi som firar gudstjänster i lånade lokaler, utomhus, ber vid en sjuksäng eller i en fängelsecell, undrar ibland om det enbart är gudstjänster på söndagar i kyrkolokalen som räknas? Inte att predika inför 500 personer på ett fältkorum?

Vår närvaro skapar kyrkliga handlingar, men inte alltid i den församling vi tillhör. Där talar Svenska kyrkan med kluven tunga. Å ena sidan sänds vi att vara ”deras” präst, å andra sidan kan det bli sura miner när detta leder till kyrkliga handlingar i ”fel” kyrkokommun (jag är medvetet raljant och använder det statskyrkliga begreppet). Som om det viktiga inte är att en relation med Gud finns!

Institutionssjälavårdare lyfts å ena sidan fram som kyrkans närvaro i samhället, å andra sidan ges vi sällan tillräckligt med tid att göra vår uppgift. De kyrkoherdar som fått oss i sitt arbetslag har den omöjliga uppgiften att vara arbetsmiljöansvariga för en tjänst som är i sammanhang de inte råder över.

Detta kan leda till katastrof juridiskt och försäkringsmässigt om något inträffar oss. Jag avundas inte dessa kyrkoherdar som behöver ta tungt ekonomiskt ansvar för Svenska kyrkans närvaro på regionsjukhus, fängelser eller garnisoner för att de råkar ligga inom församlingsgränsen.

Församlingsledningen tvingas ibland att ta beslut som leder till minskad eller indragen institutionstjänst, långsamt monteras Svenska kyrkans närvaro i samhället ned. Det är dags att se över institutionssjälavårdens ecklesiologi.

Lyft frågan till en strukturell nivå, låt ansvaret vara anpassat för verksamheten. För en del kan det innebära stiftsanställning, för andra att stiften genom (införda eller ökade) strukturbidrag möjliggör ordentlig effekt, samt har en tydligare styrning för institutionssjälavården. Låt inte Svenska kyrkans närvaro i samhället tvina bort.

Slutligen, den ecklesiologi som finns i institutionssjälavården är profetisk för den kyrka som kämpar med lokalförsörjningsplaner. Den är som alla profetior en smula skrämmande: Om vi kan vara kyrka även utan egna lokaler, hur ska vi då prioritera när vi stakar ut framtiden för Svenska kyrkan på samtliga nivåer? Är det dags för murarna att falla?

Lisa Mobrand
militärpastor och präst