Intifada i Sverige

En bomb i integrationsdebatten 16 april 2020

De som tror att migrationsfrågan kommer att dö ut på grund av viruset tror helt fel, snarare tvärtom. Eftersom det visar sig att migranter från Somalia och Mellanöstern är överrepresenterade bland döda och smittade kommer debatten om den totala bristen på integration ta ny fart inom kort. Med rätta.

Svensk integrationspolitik har nämligen aldrig funnits.

Inga partier har haft en och ingen har varit intresserad. Några modiga enskilda politiker som Mauricio Rojas och andra har stuckit ut hakan, opinionsbildaren Thomas Gür har skrivit om det sedan tidigt 1990-tal men i politiken har det varit noll med verklig integrationspolitik.

Istället har det enda som skrivits om detta i svensk förvaltning snarare handlat om att invandrare inte ska anpassa sig utan istället få en massa av andra betalda stöd och bidrag för att fortsätta vara icke-svenskar i så stor utsträckning det är möjligt. Modersmålsstöd, frivilliga studier i svenska, livslånga tolkar och enorma bidrag till etniska föreningar är bara några av de institutionaliserad icke-integration som blivit svensk migrationspolitiks signum.

Istället har regering efter regering låtsats som att det inte finns några problem. Framför allt inte med att utlandsfödda inte jobbar. Med byråkratsvenska och för allmänheten icke bekanta arbetsmarknadsord har man gång på gång försökt sätta bilden av att invandrare visst jobba.

Genom att använda ord som sysselsättning till exempel.

Det låter ju som om folk jobbar, eller hur? Problemet är att en person som arbetat en timme en valfri mätvecka anses som sysselsatt och i detta räknas även arbetsmarknadspolitiska program och subventionerade anställningar.

Ingen har någonsin velat använda ordet heltidsarbetande helt enkelt för att siffrorna inte alls skulle visa bilden av framgång då. Själv har jag, trots att jag är i politik-branschen, inte heller under sex år lyckats bena ut hur många utlandsfödda som de facto försörjer sig genom vanliga heltidsjobb.

Men så idag kom äntligen en forskningsrapport på det. Det är Entreprenörskapsforum, som ligger vid Örebro Universitet och startades 1994, som gjort rapporten. Trots att den är gjort av forskare kan vi räkna ner tre, två, ett innan X antal etniska föreningar och etno-debattörer vars livsluft är att hitta rasister i varje buske kommer försöka göra ner den som de gjort med alla rapporter som inte stödjer deras tes – att svensken är en vidrig rasist och orsaken till de få problem de anser man kan belägga inom utlandsfödda grupper.

Rapporten heter “När blir utrikes födda självförsörjande?”.

En majoritet av utrikes födda i arbetsföd ålder har under perioden 1990-2016 inte uppnått självförsörjning.

Drygt 600 000 utlandsfödda var 2016 bidragsberoende.

Det tar 12-13 år innan ens hälften av alla utlandsfödda som kommer hit är självförsörjande.

Det andra ord – 100 % lever på bidrag den dagen de kommer hit. Efter 13 år lever 50 % fortfarande på bidrag.

Och som vi kan se är migranter från Afrika och Mellanöstern sämst i klassen. I dessa grupper är bara 38 % och 36 % självförsörjande 2016.

En annan viktig aspekt som utredningen konstaterar är att myndigheter inte säger sig ha statistik på födelseland vilket omöjliggör studier.

Dags att direkt ge Försäkringskassan et al ett myndighetsuppdrag att registerar varje individ som söker och lever på bidrag efter födelseland så att studier och fakta kan tas fram på exakt hur stor andel av våra gemensamt betalda skattesystem som går till utlandsfödda. I många fall utlandsfödda som inte betalat skatt på arbete i Sverige.

Det kallas “socialförsärkingssystem”. Men detta implicerar att det handlar om en premie som betalas in och först då kan man vid behov kräva ersättning. Vårt system bygger inte på det alls, det bygger på folkbokföring. Nästan alla sociala försäkringsförmåner är i själva verket bidrag som vem som helst kan lägga vantarna på med ett samordningsnummer och en folkbokföringsadress, och ansökningar.

Rapporten erbjöd fler intressanta saker. Som den här tabellen. Där kan man tydligt se att utbildingsnivån är låg. Bara 13 % av afrikanerna har pluggat på högskola, 14 % från Mellanöstern.

En annan intressant uppgift är att bara 41 % av folk födda i södra Europa är självförsörjande. Mycket lägre än vad jag trodde, vi pratar mycket om att de invandrare som kommit tidigare ändå jobbar men så verkar inte vara fallet. Man kan också se att de utsatta områdena förvandlats från dominerande av finländare och sydeuropéer inklusive Balkan till att nästan helt domineras av afrikaner och folk från Mellanöstern.

Äntligen har vi det svart på vitt.

Nu måste stora politiska reformer av inte skådat slag till på integrationsområdet.

Några av dem som borde införas är:

indragna bidrag till alla etniska föreningar

tolkhjälp endast två första åren i Sverige, sedan får man betala själv

överklagande av migrationsärenden i domstol får bekostas själv

anhöriga får bara tas hit om man är självförsörjande och bara egna barn och fru. Andra släktingar, som föräldrar, får söka asyl själva på egen grund.

verkliga beredskapsjobb för folk som lever på bidrag där alla som lever på andra tvingas stämpla in varje dag måndag till fredag och antingen studera eller sanera klotter/städa trottoarer/kratta löv/plantera etc.

avskaffa alla lönesubventioner som inte fungerar

avskaffa socialbidrag som försöjning för utlandslandsförra och göra en statlig etableringsersättning med Migrationsverket som kontrollstation

stifta en lag mot trångboddhet som fastighetsägare kan stödja sig på när de nekar folk att folkbokföra sig i lägenheter. Det ska inte vara möjligt att ha en hel släkt boende ihop i en liten lägenhet och fastighetsägaren har ingen möjlighet att vräka dem.

skrota hela samordningsnummersystemet och etablera ett nytt som Skatteverket ihop med polisen ansvarar för. Alla som idag har samordningsnummer får fysiskt infinna sig hos polisen för att få ett nytt inom X tid.

gör om alla socialförsäkringar så att samtliga bygger på inkomst av tjänst och inte av folkbokföring. Det måste vara en försäkring. Inga förmåner ska betalas ut om man inte först tjänat in rätten. Bidrag räknas inte.

ta bort alla förmåner i välfärdssystemet förutom akuta och rättigheter för barn för folk som inte har inkomst av tjänst. Efter 12 månaders inbetalning får man tillgång till resten av systemet.

inför en regel att uppehållstillstånd återkallas utan preskriptionstid om det framkommer under tiden man innehar det att man ljugit för att få det. Det spelar ingen roll om vad man ljugit om, om lögnen bidragit till att man fått TUT/PUT.

ta bort möjligheten helt att söka asyl vid nekande bara man undanhåller sig utvisning i fyra år. Ett nej är ett nej. Och upprätthåller man sig illegalt i landet ska utvisnings förenas med ett inresandeförbud i minst 10 år, dvs man får inte komma hit ens på semester på tio år.

gör om en meningslös myndighet till en Kontrollmyndighet för offentliga medel som ansvarar för att hitta alla bedrägerier med alla sorters offentliga medel inklusive gör fysiska besök hemma hos folk.

ta bort alla integritetsspärrar som hindrar att Skatteverket, Polisen, Försäkringskassan, Tullen, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, CSN, Arbetsförmedlingen och alla andra som hanterar bidrag till utlandsfödda att dela information och låt den nya Kontrollmyndigheten får se rubbet. De kan sedan kontrollera att folk som säger sig bo på en adress gör det, att folk som påstår att de är skilda är det etc.

Folk som kommer hit ska jobba och de som redan är här måste vi ställa oerhört mycket större krav på. Det mest grundläggande är att bor man här ska man kunna prata svenska. Det är grunden till allt.

Folk med uppehållstillstånd i Sverige och som lever på bidrag borde av de instanser som levererar bidraget, om de av dessa bedöms inte kunna tillräcklig svenska, avkrävas att för att få bidraget ska man sätta sig i skolbänken igen och där får man stanna tills man kan svenska på en rimlig nivå. Utan det kan ingen någonsin bli självförsörjande och vi måste sluta dalta med folk.

Det visar inte minst Covid19. Hade vi ställt stora krav på språket redan från start hade betydligt fler i utsatta områden från början känt till riskerna.

En svensk intifada

Av Annika Borg

Intifada är en nyckel till våldet och kriminaliteten i allt fler svenska städer. För att förstå vad som sker krävs nya tolkningsraster.

Följande inträffade i en svensk småstad. ”Vi omringades av ett gäng unga killar på cykel som cirklade runt oss. Stämningen var obehaglig. Hade jag och min man inte haft med oss våra två stora hundar hade vi kanske inte klarat oss.” Så beskriver en kvinna från Lysekil sin känsla av obehag och hot under en promenad i hennes hemtrakter. Av filmen på Youtube att döma har händelsen skakat om henne. Från Lysekil har flera rapporter kommit om barn och unga från stadens så kallade utsatta och invandrartäta område som stör ordningen. De ägnar sig åt stenkastning och bränder.

Efter att en septembereftermiddag ha spelat bingo i den utsatta stadsdelen Kronogården i Trollhättan möttes pensionärer av en mindre grupp barn som skrek könsord, gjorde gester och kastade sten. På videoklippet ses en av killarna svänga med en kätting och en pojke ser inte ens ut att vara i skolåldern. Under flera kvällar i december året efter sattes bilar i brand och ett stort ungdomsgäng skapade social oro och angrep polisen.

I Araby i Växjö har sedan flera år problem med blåljussabotage, våldsamt upplopp, otrygghet och social oro. Polisen har börjat använda drönare över området för att återta kontrollen.

I Uddevalla misstänktes en brand vara anlagd för att locka dit polis och räddningstjänst. Polisen utsattes vid ankomsten till grillplatsen för stenkastning av ett ungdomsgäng. Några dagar senare fick polisen åka med en avsevärd styrka till Dalaberg i Uddevalla, eftersom de var oroliga över att situationen återigen blivit orolig.

Oxhagen i Örebro skakades av ett våldsamt upplopp hösten 2016. Ett större ungdomsgäng kastade brandbomber, stenar och var beväpnade med tillhyggen av skilda slag. Flera hade maskerat sig, många var tonåringar medan andra var vuxna män. Polisen fick rekvirera en helikopter från Stockholm. Flera som deltog i insatsen undrade var föräldrarna var, varför de inte var ute och tog hand om sina barn.

Beskrivningarna ovan av ungdomsgäng och barn som attackerar såväl civila som poliser och andra yrkesgrupper är endast ett axplock av över ett decenniums liknande händelser runt om i Sverige. Händelser som har förvärrats och numera äger rum även i mindre samhällen, i småstäder och i mellanstora tätorter. I flera områden i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala har staten förlorat kontrollen. Det har inte skett över en natt, utan kan beskrivas som en successiv och nedåtgående spiral där grupperingar tagit makten och odlat sina normer och regler i det vakuum som uppstått då ordningsmakten retirerat.

Vad är det som då har hänt och vad är det som sker i Sverige och i Europa? Den som har tagit del av rapporteringarna om och satt sig in i upploppen i Paris hösten 2005 eller kravallerna i Husby och andra delar av Sverige under några tumultartade dagar 2013, kan inte undgå att associera till de mönster, metoder och den retorik som präglade den första intifadan (1987–1993) och andra intifadan (2000–2005) i Mellanöstern.

Intifada är en nyckel för att förstå de våldsutbrott och den kriminalitet där gäng av unga killar, och även barn, är inblandade. Sverige har haft och har en stor invandring från muslimska länder. Därför behövs nya utblickar och tolkningsraster för att förstå vad som sker. Ett sådant avgörande raster är händelseutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.

I Sverige har ungdomar förvisso skapat kravaller tidigare. Unga har samlats på platser centralt i större städer och protesterat mot föräldragenerationer, överhöghet eller haft en specifik politisk agenda. I efteranalysen av Berzeliikravallerna i centrala Stockholm, som pågick flera kvällar under juli 1951, kunde man konstatera att en del av orsakerna fanns att finna i den rådande polisstrejken med minskad bemanning som följd samt bristen på sysselsättning för sommarlediga ungdomar. I rapporten ”Våldsamma upplopp i Sverige – från avvikelse till normalitet ”(2011) från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), friläggs skillnader mellan olika typer av upplopp. Rapportförfattarna menar att kunskaps- och forskningsläget när det gäller svenska kravaller och upploppsliknande händelser är relativt knapphändigt.

Förra året kom boken Den bråkiga staden. Ungdomsupplopp och ungdomspolitik i efterkrigstidens Stockholm av forskarna Andrés Brink Pinto och Martin Eriksson, båda historiker som bland annat arbetat med rasismens historia. Boken kretsar kring ungdomsupplopp i huvudstaden mellan åren 1948 och 1987 och behandlar inte de upplopp som sker i samtidens segregerade Sverige. För den analysen behövs fler tolkningsnycklar och raster än enbart nationella och socioekonomiska.

När jag såg de första bilderna från upploppen i Paris förorter 2005 slungades jag tillbaka femton år i tiden. År 1989 besökte jag Gaza City och då hade den första intifadan pågått i två år. Hemma i Sverige debatterades att det spreds en felaktig bild av att barn sändes ut för att kasta sten. Att barn utnyttjades av äldre på det sättet och att föräldrarna inte beskyddade sina barn och höll dem inomhus kolliderade fullständigt med det svenska folkhemmets normer och ideologi.

Det jag såg i Gaza City var brinnande bildäck och unga killar och barn med stenar i händerna, rök och misär. Jag minns än idag smällen som hördes när den första stenen träffade bussen jag färdades i. Det går givetvis att förstå frustrationen hos befolkningen över att vi kom dit för att beskåda deras elände – vi kunde resa därifrån och ägde friheten. Men deras frustration hade många bottnar.

Verklighetens bild i Gaza med stenkastande barn och unga etsade sig fast och långt senare skulle jag förstå att det jag upplevde då var en nyckel för att förstå det som händer i mitt eget land nu. Fast 1989 kunde jag inte föreställa mig att liknande scener skulle äga rum i svenska småstäder runt om i hela Sverige.

När Paris skakades av upplopp, bränder, stenkastning, skadegörelse och våld rasade den andra intifadan i Mellanöstern. Under samma period drabbades Frankrikes judar av ökade trakasserier och våld. Det skedde en explosionsartad stegring av rasistiska attacker mot judar och judiska institutioner under den andra intifadan, beskriver den franska statsvetaren Nonna Mayer i en artikel i Guardian i januari 2015. Samma sak skedde under Gazakriget år 2014. Sociologen Pierre-André Taguieff menar i samma artikel att mediernas systematiska stigmatisering av Israel uppmuntrar utbrott av den judeofobi som har sin upprinnelse i den muslimska världen. Den brittiske forskaren Alan Johnson har dragit liknande slutsatser av sin forskning: den anti-israeliska diskursen inom västvärldens politiska vänsterrörelser bidrar till att legitimera antisemitism.

Kravallerna i Paris – och även upplopp på andra håll i Frankrike – beskrevs redan när de pågick som den franska intifadan eller Parisintifada. Benämningarna användes såväl av de aktiva i upploppen som av polis och andra aktörer. De som deltog i kravallerna använde händelserna i Mellanöstern som legitimering av hat, upplopp, våld och annan kriminalitet. Men upploppen var även en spegelbild av ingredienserna i en intifada. Kampen man förde i Frankrike var dock mot Europa och mot västvärlden. Förorten sågs som det egna territoriet och polis, myndigheter och staten betraktades som ockupanter som skulle bekämpas. Majoritetssamhället ses som ockupanter av förortens fysiska territorium när dess representanter träder in där.

Stenkastning, bilbränder och andra anlagda bränder, en retorik mot polis/väst (ockupationsmakt) och en uppfattning om heder och kränkningar är ett mönster som präglar Mellanösterns intifador. En signifikant i upploppen och bråken är att vårdnadshavarna är osynliga när de sker och att gängen även består av barn.

Upploppen och bråken är i olika grad organiserade. Här finns en glidande skala och det är inte så att varje individ är en medveten aktör. Intifador är inte folkliga uppror, utan organiserade eller inspirerade av små radikaliserade grupper som har våld och splittring som drivkrafter, med motiv som är såväl politiska som religiöst färgade. I Mellanöstern går inte religion och politik att åtskilja, utan är sammanflätade. Radikalisering behöver även den förstås utifrån en glidande skala, från islamism till militant islamism och jihadism.

En annan stark minnesbild dyker upp när jag tar del av de omfattande rapporteringarna om stenkastning, glåpord och bilbränder i Sverige. Det är en händelse i samband med ett besök i ett palestinskt flyktingläger utanför Amman i Jordanien, även det under den första intifadan. Vi hade träffat en jordansk läkare, utbildad på Kuba, som visade oss den svåra situationen i flyktinglägret. När han skulle behandla en manlig patient bad han mig sätta mig på cementtrappan utanför den enkla läkarmottagningen. Det började bli kväll och mörkret sänkte sig snabbt. Enstaka gatlyktor med neonsken lyste upp grusvägen och de fyrkantiga, nedgångna husen framför mig. En grupp barn och ungdomar kom fram. Snabbt samlades fler och fler. Det tog en stund för mig att förstå att det inte var av nyfikenhet de närmat sig, mitt leende stelnade och jag avbröt mina försök till dialog.

En äldre kille tog några steg framåt och bokstavligen spottade ur sig några ord, om och om igen. Situationen blev obehaglig och jag reste mig upp. Nu var de ganska många som slutit upp och situationen kändes hotfull, trots att de flesta framför mig var barn. När jag skulle gå tillbaka in, och tänkte ignorera förhållningsordern om att inte befinna mig därinne då jag är kvinna, steg läkaren ut genom mottagningens dörr. Han hade hört oväsendet och röt något till barnen och ungdomarna.

När jag frågade vad de hade sagt till mig var han till en början motvillig att berätta, men jag insisterade. ”Hora”, sade han, ”och andra ord jag inte tänker delge dig.”

Frågan om hur Europa ska möta en allt större population invandrad från Mellanöstern, och från muslimska länder i andra delar av världen, och de värderingskollisionerna som oundvikligen uppkommer är inte ny, utan har upprepat ställts i flera decennier. År 2011 publicerade professor Boaz Ganor, verksam vid International Institute for Counter-Terrorism (ICT) utanför Tel Aviv, en komparativ analys av radikaliseringsprocessen bland palestinier och muslimska immigranter i Europa. I rubriken formulerar han frågan om det sker en intifada i Europa. De processer som gav upphov till den första intifadan 1987, där radikalisering bland mindre grupper inom den palestinska befolkningen, kan ge oss lärdomar om vad som sker i Europa, menar han. De som i huvudsak utövade våldet var mellan 15 och 25 år.

Ganor är mån om att även lyfta fram de avsevärda skillnader som finns mellan Europa och Västbanken och Gaza vad gäller livsbetingelser. I Europa kan människor fritt uttrycka sina åsikter och lever inte under förtryck. I vår del av världen kan man inte berättiga upploppsvåldet genom att hävda att handlingarna är en konsekvens av att man inte har haft möjlighet att uttrycka sin mening eller visa sitt missnöje. En annan skillnad är att den palestinska befolkningen generellt sett är etniskt homogen, medan den muslimska diasporan i Europa utgörs av människor med skilda etniciteter.

Men det finns flera likheter, visar Boaz Ganor. Precis som i de palestinska samhällena ser vi i Europa och Sverige fickor av individer som radikaliserats i sin syn på västvärlden och på den egna uppgiften i livet. Mellan Sverige och Mellanöstern existerar idag endast ett geografiskt avstånd.

När forskare uppmärksammar den muslimska invandringen till Europa och analyserar dess konsekvenser har således särskilt fokus lagts på den andra och tredje generationens invandrare och hur deras frågor om identitet, utanförskap och alienation påverkar de europeiska samhällen där de växer upp. Deras föräldragenerationer och mor- och farföräldragenerationer kom i huvudsak till Europa för att arbeta. Dessa generationer uppfattade ofta att deras liv förbättrades, även om många av dem inte klättrade på den socioekonomiska stegen på samma sätt som majoritetsbefolkningen. De yngre generationerna anser istället att deras föräldrar och tidigare generationer nöjt sig med för lite då de accepterat sin socioekonomiska situation.

Hos de yngre generationerna riskerar deras upplevelse av missnöje och alienation att göra dem mottagliga för radikalisering. En sårbarhet som effektivt utnyttjas av radikala islamistiska grupper. Identitetsskapandet är en avgörande faktor, menar Ganor. Alienation, frustration och generationsklyftor ökar mottagligheten hos unga för radikaliseringens identitetsbyggande kraft.

De yngre generationernas sökande öppnar dem för identitetsstärkande islamistisk propaganda och för våld som metod att markera mot en västvärld som kolliderar mot deras normsystem, ideologi och framväxande självbild.

Det finns andra avsevärda likheter mellan utvecklingen i de palestinska områdena och i Europas utsatta områden. En avgörande punkt är att fäder och andra äldre män i dessa patriarkala kulturer förlorat sin auktoritet och status. Bland de unga existerar även uppfattningen att de äldre generationernas förhållande till islam är för ljumt. Denna generationskollision och den förlorade fadersmakten får stora konsekvenser såväl i Gaza och på Västbanken som i muslimska kommuniteter i segregerade områden i Sverige. Kvinnor och flickors egenmakt och makt är redan starkt beskuren. Pojkar och unga män har en helt annan frihet. När fadersrollen och de äldre männens auktoritet imploderar växer grogrunden för de gängbildningar, de ordningsstörningar och den kriminalitet vi ser bland barn och unga. Flera svenska forskare, som Amir Rostami, Magnus Ranstorp och Magnus Norell, har visat att det även finns kopplingar och nätverkskontakter mellan radikaliserade grupper och kriminella nätverk.

Det är för endimensionellt att endast tolka fenomenen vi ser runt om i Sverige utifrån socioekonomiska faktorer. Händelseutvecklingen behöver även förstås utifrån vad som sker inom dessa grupper. Religionen, skeenden i Mellanöstern, kriminalitet och organisering är starka inslag. Vi ser en farlig segregerande logik och retorik bland de unga och även hos barnen som deltar i gängen och aktiviteterna. Det är viktigt att betrakta dem som deltar som aktörer och förstå kraften i det normsystem, de nätverk och det identitetsskapande som upploppen är ett uttryck för.

Den cocktail som definitivt kommer att resultera i fler och våldsammare intifador i Europa är blandningen av alienerade och segregerade enklaver, fickor av radikala element i den muslimska kommuniteten, ytterligare försvagning av den äldre generationens auktoritet och dålig integration med bristande jämställdhet för kvinnor. Fortsätter vårt samhälle dessutom att odla religiösa och etniska gruppers särintressen och därmed förstärka ett särartstänkande, blir drycken riktigt giftig.

I det ivriga mångfaldstänkandet har inte våra västerländska demokratier förstått att mångfald faktiskt konkret innebär diversitet. Världen, kulturer och religioner innehåller skilda normer och värderingar, vårt universalistiska synsätt på människan, på frihet och på livet förändrar inte detta faktum.

An Intifada in Europe? frågade sig Boaz Ganor i rubriken till sin forskningsessä. Frågetecknet behövs inte längre. Vi kan inte förstå Europa om vi inte förstår Mellanösterns logik och normsystem. Från statens sida krävs en ökad repression och kontroll, kraftfulla åtgärder mot segregation samt ett kompromisslöst krav på föräldraansvar för att möta och få bukt med Sveriges intifador. Värderingskollisioner och normsystem behöver synliggöras och ett flertal ingredienser i dem aktivt motarbetas. Det kommer inte att bli enkelt, men är heller inte omöjligt. Alternativet är ökad social oro, fortsatta våldsspiraler, misstro och ytterligare cementerad segregation.