Svitjod

Svitjod är benämningen på Sverige under vikingatiden och det betyder svearnas folk. Benämningen Svitjod finner man första gången på en runsten från ca 1050 vid Aspa bro i Ludgo, Södermanland. Svearna (suiones) nämns hos Tacitus för första gången under det första århundradet i vår nuvarande tideräkning. I de fornvästnordiska källorna berättas det att Svitjod är ett farligt land, fyllt av resar, bärsärkar och troll. Trots det besöktes en lång rad sveahärskare av isländska skalder, vilka framförde kväden till dem och fick furstlig belöning. Bland dessa kungar var Eystein Bele, Ragnar Ringsson, Emund Eriksson, Erik Segersäll, Olof Skötkonung, Anund Jakob osv ända fram till Birger jarl.

Svitjod (även Svithiod;^[2] latin: Sueonia) var ett fornnordiskt namn på folkstammen svearnas rike, avseende en del av nutida Sveriges geografi. Omfattningen av området förefaller variera mellan olika källor men brukade syfta på motsvarande nutida Mälardalen, Svealand eller hela Sverige.^[3] Förutom Svíþjóð (Svíþjúð), förekommer under fornnordisk tid begreppen Svíariki och Svíaveldi, alltså ungefär "Svearike" och "Sveavälde". Namnet bestod av två delar: Svi- (alltså folkstammen svearna) och -þjóð (folk), det vill säga "Sveafolket". Ottar från Hålogaland på 800-talets slut talar istället om Swēoland^[4].

På isländska heter Sverige fortfarande Svíþjóð.

Namnet Svitjod och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: Suethia, Suetia och Suecia, liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans Sweden och tyskans Schweden.

I den slaviska språkfamiljen kan nämnas det polska Szwecja och kroatiska/serbiska/bosniskans Švedska, vilket ursprungligen var ett adjektiv - švedska zemlja, vilket betyder svenskt land.

I källorna förekommer dessutom Stora Svitjod, eller Svitjod det stora, som antas omfatta en del av de västra landområdena i motsvarade nuvarande Ryssland.^[5]