Intervjuerna med Eko-chefen Wolf Watz och SR-chefen Cilla Benkö var det vidrigaste jag har hört trots att aktörerna var två PK-troll i vår statskontrollerade mörkläggningsinstitution Sveriges Radio.
Raad al-Duhan, en av de personer i den svenska islamistmiljön som regeringen beslutat ska utvisas, har i inlägg reproducerat terrorismens sjuka logik och försvarat al-Qaida. När Aftonbladets tf kulturchef Martin Aagård träffar honom över en fika märker han dock inte av några tecken på extremism, trots att al-Duhan börjar prata överslätande om Usama bin Ladin. Tvärtom gör Aagård sig gärna till nyttig idiot för en säkerhetshotande extremistmiljö, skriver Magnus Sandelin.
Den 13 juli 2014 skrev Raad al-Duhan, son till den ökände Gävleimamen Abu Raad, ett inlägg på Facebook som skulle kunna uppfattas som ett hot mot statsminister Stefan Löfven. Inlägget var skrivet med anledning av ett uttalande där statsministern erkände Israels rätt att försvara sig mot raketattacker från Gaza men samtidigt poängterade att landet måste respektera internationell rätt. Al-Duhan, som taggade Stefan Löfven i inlägget, skrev:
”jag ska säga dig en sak din lilla sak… Vi muslimer har kraften och viljan inom oss, vi har lärt oss att med rätt tro och tålamod kommer allt att lösa sig. Du skiljer dig inte mkt från F-Reine Feldt eller Jimmie Åkesson jag ser inte stor skillnad på er allihopa som politiker där emot ser man skillnaden mellan er och Olof Palme och Anna Lindh kanske därför de mördades för att de var trogna, tydliga och ärliga. Din dag och Israels dag kommer där vi ser hur ni och era barn få smaka på samma sak som folket i Palestina, Irak, Syrien, Burma, Centrala Afrika och många många andra länder får gå igenom. NO LOVE.” (min markering)
”Din dag och Israels dag kommer där vi ser hur ni och era barn få smaka på samma sak som folket i Palestina, Irak, Syrien, Burma, Centrala Afrika och många många andra länder får gå igenom.”
Raad al-Duhan
I kommentarsfältet under inlägget ifrågasatte en person al-Duhans argumentation: ”Så du tror att rätt väg att gå är att låta alla barn till israelvänliga människor bombas och misshandlas, är det inte det som är problemet, hur fan ska det kunna ta slut om allt ska lösas med våld hela tiden?” Raad al-Duhan svarade då: ”Haha … den rättvisa du snackar om och den fredliga handlingen är inte till någon lösning längre… Sedan snackar jag om politikerna som står vid mördarens sida. Våld stoppar våld många ggr lura inte dig själv! (…) Kärlek och mer kärlek i så fall ska inte ens självförsvar finnas och om den ska finnas så tappar den smaken i mina ögon om inte den är öga för öga och tand för tand”
Inlägg på Facebook.
Det Raad al-Duhan gjorde var helt enkelt att reproducera terrorismens sjuka logik. I terroristernas värld är det legitimt att hämnas civila offer i Syrien, Irak eller Palestina genom att döda civila i Europa. Kriget pågår här hemma, likväl som där borta. ”Öga för öga och tand för tand”, för att använda hans egna ord.
Att han inte är främmande för hotfulla resonemang mot oskyldiga bekräftade Raad al-Duhan när han för ett par år sedan dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt för att ha mordhotat Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg, efter att tidningen granskat moskén i Gävle.
Raad al-Duhan är en av de sex personer som nyligen fått ett utvisningsbeslut av regeringen, efter ansökan av Säkerhetspolisen. Skälet är att han anses utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Vad Säkerhetspolisen har för information om Raad al-Duhan som föranlett myndigheten att ansöka om att han ska utvisas tillsammans med sin far vet inte jag, men jag vet att han varit i deras blickfång under många år, långt innan han blev intressant för medierna. En del signaler om vad han kan ha ägnat sig åt har funnits. Lokaltidningen Gefle Dagblad har till exempel pratat med personer som varit med när han som ungdomsledare visat jihadistfilmer för unga pojkar från Afghanistan och Irak.
Gefle Dagblad har pratat med personer som varit med när han som ungdomsledare visat jihadistfilmer för unga pojkar från Afghanistan och Irak.
Jag eller Doku har inte närmare granskat hans aktiviteter. Inläggen ovan fick jag ta del av igår. I ett annat protesterar han mot en person som på Facebook skrivit att terrorgruppen al-Qaida ”i 10 fall av 10 gör islam en otjänst”. Raad al-Duhan svarade:
”Enligt mig alla är bröder de är så synd att man inte kan vara ärlig mot sig själv! 10Av10 jag ska berätta sanningen för dig! Så länge vi inte är enade finns det ingen seger!”
Att visa på den här typen av inlägg uppskattas dock inte av Aftonbladets tf kulturchef Martin Aagård, som nyligen i en stort uppslagen artikel anklagade journalister här på Doku samt Gefle Dagblad, som granskat personerna kring Gävlemoskén, för att vara ”åsiktspoliser”.
Inlägg på Facebook.
Martin Aagård betvivlar att de sympatier för våldsbejakande extremism hos moskéföreträdare som vi i flera artiklar har kunnat påvisa, ens existerar. Senast i raden av Aagårds förvirrade försök att rentvå imamen Abu Raad och hans son är en lång artikel där han redogör för en fikastund med Raad al-Duhan.
I artikeln ifrågasätter Martin Aagård i raljerande ton att det skulle existera jihadistiska nätverk i Sverige.
”Mitt emot mig på Espresso House sitter en farlig man”, inleder Aagård försvarstalet ironiskt. För han kan inte uppfatta något hos mannen framför honom som skulle tyda på att han hyser extremistiska åsikter, inte ens när Raad al-Duhan överslätande börjar prata om den tidigare al-Qaidaledaren Usama bin Ladin:
”När Usama bin Ladin kommer på tal frågar jag alltid ’varför är han terrorist?’ Varför var han inte terrorist när USA hjälpte honom med vapen och pengar? Varför var han inte terrorist när han hade kontor i Saudiarabien och rekryterade jihadister? Varför blev han terrorist först när han gick på högsta hönset?”, säger Raad al-Duhan i intervjun.
I artikeln ifrågasätter Martin Aagård i raljerande ton även att det skulle existera jihadistiska nätverk i Sverige:
”Men kanske finns de ändå? I hemlighet? Många har lagt stor möda på att försöka hitta dolda jihadistiska nätverk i Sverige. Framförallt genom att tråla sociala medier på jakt efter hatiska budskap”, skriver han, med en tydlig släng till oss journalister som avslöjat extremism i olika sammanhang.
Aagård har naturligtvis rätt att ifrågasätta existensen av en extremistmiljö eller kritisera staten för vad han menar är bristande rättssäkerhet, men han rör till det ordentligt flera gånger i sina långa texter. Han går i en klassisk fälla och tror att avståndstagande från Islamiska staten per automatik innebär att man inte kan hysa våldsbejakande islamistiska åsikter. Det visar på hur dåligt påläst han är om den konflikt som genomsyrat den globala jihadistiska miljön, såväl internationellt som i Sverige, efter IS uppkomst.
Det är en förvirrad kampanj där Martin Aagård gärna gör sig till nyttig idiot för en säkerhetshotande extremistmiljö.
Vidare argumenterar Aagård för att Raad al-Duhan inte kan vara extremist på grund av att han ”inte är religiös”, inte besöker moskén utan ”festar, dansar breakdance, boxas” etcetera, och tycks helt ha glömt bort sin egen uppskattande recension av den franske sociologen Oliver Roys bok ”Jihad and death – the global appeal of islamic state” för bara drygt två år sedan:
”Om du möter en välrakad, nybliven småbarnspappa i adidasbrallor som spelar Call of duty, älskar Scarface, gillar att dricka bärs och ragga på krogen så kan det vara läge att bli misstänksam. Du kan nämligen ha med en potentiell självmordsbombare att göra. Om personen dessutom tränar tae kwondo bör du dra öronen åt dig ordentligt. Kampsportsklubbar har nämligen varit betydligt viktigare än moskéer för att skapa jihadistceller i Europa”, skrev Martin Aagård då.
Det är också frapperande hur han som journalist tycks blanda ihop just journalistikens roll med statens. Aagårds anklagelseakt riktar sig lika mycket mot oss kolleger som utövar sitt oberoende uppdrag att granska och publicera, som mot Säkerhetspolisen och Försvarshögskolan, som har helt andra uppgifter och befogenheter. Det är en förvirrad kampanj där Martin Aagård gärna gör sig till nyttig idiot för en säkerhetshotande extremistmiljö.
MAGNUS SANDELIN
Ansvarig utgivare på Stiftelsen Doku
Jens Ganman reflekterar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar