Islamism och studieförbunden

Sluta kasta pengar efter islamisterna

Medan Europas länder gör front mot den våldsbejakande islamismen fortsätter svenska myndigheter och studieförbund att göda extremismen med pengar. Naivitet kan inte längre vara en ursäkt. Detta har fått pågå alldeles för länge. Nu måste bidragsrullningen stoppas.

Europa kan se tillbaka på några veckor av intensiv terror från islamister. Den uppmärksammade halshuggningen av en lärare i Lyon följdes av mord på bedjande i Nice, och sedan av en ensam skytt som angrep en synagoga och mördade ungdomar i Wien. Budskapet går inte att ta miste på: Islamismen vilar inte.

I Europa vill fler och fler goda krafter gå på motoffensiven. Ledartröjan har axlats av president Emmanuel Macron i Frankrike. Men från Sverige kommer andra typer av nyheter. Tidningen Kvällsposten avslöjade i början av hösten att den myndigheten ”Delegation mot segregation” gett nära en miljon kronor till en organisation med underavdelningar som bedriver islamistisk hatpropaganda på nätet. I fredags kom beskedet om svenska statens åtgärd: Organisationen med extremismproblem skall utredas – av sig själv.

Det går inte längre att säga att svenska myndigheter är naiva. Är den svenska metoden att sockra extremisterna med bidrag i själva verket en strategi? Islamisterna vore ju dumma om de angrep ett land där de får försörjning.

De nu drabbade europeiska länderna Frankrike och Österrike är också de två länder som kanske mest kraftfullt har reagerat mot islamismen. Skytten i Wien hade nyligen suttit i fängelse för att ha deltagit i IS, något som hittills inte drabbat svenska IS-resenärer.

I Sverige vet vi att det finns minst 150 så kallade IS-återvändare. I veckan skall ytterligare fyra kvinnor med barn ha återvänt till Sverige. Enligt talespersoner för Stockholms stad skall barnen tas om hand av sociala myndigheter. Det är dock tveksamt om detta verkligen sker. Vad hände med syskonskaran som kom tillbaka till Göteborg 2019? Är de i dag utom räckhåll för islamistiska släktingar?

Svenska myndigheter har inte gjort särskilt mycket för att motverka utbredningen av islamistisk extremism i vårt land. Åtminstone har de inte gjort vad som borde vara den första åtgärden: att sluta göda extremismen med svenska skattepengar.

Islamisterna är påhittiga och driftiga då det kommer till att mjölka svenska skattebetalare på pengar. En paradgren är fusk med föreningsstöd. Genom åren har det kommit avslöjande på avslöjande om hur till exempel Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, och Myndigheten för stöd till trossamfund, gett stöd till föreningar som utgjort plattformar för islamistisk propaganda och rekrytering.

Ett annat sätt att komma åt skattepengar har varit studieförbundens kursverksamhet. Flera fall har avslöjats där kriminella och extremister kunnat ta del av pengar. Därför är det illa att insynen i studieförbundens verksamhet är begränsad. Förbunden utreder sig själva.

Tre experter; Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom krävde nyligen att förlegad självgranskning hos förbunden ersattes med trovärdig extern revision. Tyvärr verkar studieförbunden inte förstå kritiken, och förefaller mer irriterade över att bli ifrågasatta, än över att avslöjas ha gett pengar till kriminella och terrorister.

Sverige behöver helt klart en ny linje mot extremismen. Det måste bli första prioritet då vi får en regering med annan färg än rödgrön.

Studieförbunden håller varandra om ryggen

Idealisering av folkbildning utan självrannsakan fungerar inte längre. När de ansvariga inte tar sitt ansvar för att granska hur skattemedel används så undermineras förtroendet för folkbildning. 

Magnus Ranstorp
Docent, Försvarshögskolan

Peder Hyllengren
Analytiker, Försvarshögskolan

Aje Carlbom
Biträdande professor, Malmö universitet


Ann-Katrin Persson, Ewa Lantz och David Samuelsson är bekymrade över att allt fler aktörer riktar kritik mot studieförbundens verksamhet. De fruktar att bidragskranen ska dras åt och att detta får till följd att de tio studieförbundens arbete för demokrati och tillit raseras.

Studieförbunden: Resurserna till folkbildningen är under attack

Sannolikt är det så att flera studieförbund och deras medlemsorganisationer bedriver studiecirklar som bidrar till att öka många människors demokratiska delaktighet. Samtidigt går det inte att blunda för att studieförbunden, folkbildningen i stort, har utvecklats till ett ekonomiskt självreglerande system som, i likhet med andra generösa välfärdssystem kan missbrukas. Vilket bevisligen också sker, bland såväl islamister som ekonomiska fifflare.

De återkommande skandaler med bedrägerier som avlöst varandra, senast i Järva, borde ha föranlett viss ödmjukhet och självrannsakan hos Studieförbunden. Den kritiska frågan är varför inte en landsomfattande granskning av eventuellt fusk i Malmö, Göteborg och andra städer initierats då det nuvarande kontrollsystemet har sådana uppenbara brister.

Det är hög tid att ersätta självgranskning med trovärdig extern revision. Ännu bättre, gör Folkbildningsrådet till en myndighet eller gör om hela verksamheten från grunden.

Det finns flera skäl till varför Persson, Lantz och Samuelsson går ut i försvar på detta sätt. Ett är att de försöker att sätta bilden att kritiken mot Ibn Rushd är kopplad till Sverigedemokraterna och därmed något som ska bekämpas. Det är en retorik och taktik för att underminera saklig kritik. Faktum är att Kristdemokraterna och Moderaterna lyft liknande kritik mot Folkbildningsrådet och Ibn Rushd vilken förtjänar att tas på allvar.

Det handlar heller inte enbart om Ibn Rushd eller studieförbunden. Skandalen kring Interkulturella folkhögskolan, där bland annat miljontals kronor slussats ut ur landet till Tunisien med oklara syften, visar också på systemets inneboende brister.

Vill undanröja dominoeffekt

Det andra skälet till artikeln är att de vill försöka undanröja en dominoeffekt av att kommuner och regioner börjar granska bidragen till studieförbunden. Här är offentlighetsprincipen avgörande för kommuners och regioners fördelning, insyn och granskning av studieförbunden i stället för att lägga hela ansvaret för fördelningen centralt på Folkbildningsrådet. Studieförbunden vill kontrollera skattemedlen själva vilket är just det som inte fungerar.

Det tredje skälet till artikeln är att driva på Folkbildningsrådet med flera för att de inte ska agera mot Ibn Rushd mer än nödvändigt. Det följer ett väletablerat mönster där man håller varandra om ryggen och genomför kosmetiska åtgärder som mest blir ett spel för galleriet. Exempelvis kan Erik Amnås rapport om Ibn Rushd ses som ett beställningsjobb som inte gick till botten med problemen, vilket våra granskningar i Kvartal och Expressen senare tydligt visade.

Man ska också vara medveten om att det finns ett stort egenintresse hos artikelförfattarna i frågan då de själva har tydliga kopplingar till olika studieförbund. Ett mycket starkt nätverk har skapats av personunioner, särintressen och inflytande som sträcker sig som ett garnnystan av politiska aktörer både horisontellt mellan studieförbunden och vertikalt till vissa nyckelfigurer inom statsrådsberedningen.

Detta upprätthåller ett förlegat system och paralyserar granskning av verksamheten. Det är ett eget ekonomiskt och politiskt ekosystem med ett stort politiskt inflytande som expanderat utan trovärdig granskning. Detta skapar också en demokratisk sårbarhet som öppnar för islamister och andra att utnyttja svenska skattemedel för egna syften utan granskning.

Persson, Lantz och Samuelsson verkar som många andra föreställa sig att Sverige är samma land som det var när folkbildning och studiecirkelverksamhet infördes. Globalisering, migrationsvågor och internets etablering har fått till följd att Sverige ser annorlunda ut i dag jämfört med för några decennier sedan. När de ansvariga för folkbildningen inte tar sitt ansvar för att granska hur skattemedel används så underminerar de själva förtroendet för folkbildning i stort. Tilliten till folkbildningen är hårt prövad.

Idealisering av folkbildning utan självrannsakan fungerar inte längre. Den tidigare socialdemokratiske socialministern Gustav Möller uttryckte det väl: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Studieförbundens omfattande historik av fusk är i sammanhanget svårt att se som något annat än just det.