Knutby – Epilog del 1

Gembäck har berättat sin historia tidigare, och mycket i boken är redan känt. Men nu ställs det samman och många detaljer tillkommer. Som kyrkohistoriker uppskattar jag särskilt uppgifterna om vilka böcker och predikanter de tagit intryck av. Här blir det tydligt att trosrörelsen, med Livets ord som mest kända företrädare i Sverige, länge var en viktig inspirationskälla – tills även de ansågs för världsliga.

Gembäck tar en risk genom att berätta. Den som skriver en bok riktar ljuset mot sig själv och det innebär inte bara uppmärksamhet utan också granskning. Berättelse väcker en del frågor. Varför städade han badrummet efter Heléne Fossmos död, så att en brottsplatsundersökning blev omöjlig? Varför fick barnflickan flytta in till Helge igen, trots att Gembäck nyss konfronterat honom om hans otrohet. Och upprepade gånger låter han oss veta att han var kritisk till Åsa Waldau – men varför förblev han ändå en av hennes främsta försvarare?

Hennes förmåga att hålla fast vid komplexiteten i det som är hennes uppväxt är beundransvärd.

Gembäck är både offer och förövare i denna historia – det vet han och han vill ta ansvar för vad han gjort. Men han berättar för att förstå sig själv, och det finns alltid en risk att den som skriver med detta motiv låter urskuldande i andras öron.

Linnéa Kuling berättar ur ett barns perspektiv, vilket är en sida som inte hörts lika ofta. Det intressanta i hennes bok är inte nya fakta, utan bilderna av människor och stämningar. Vi har levt med Waldau och Fossmo på löpsedlarna i nästan tjugo år, men hur framstod de för ett barn mitt i församlingen? Om detta skriver Kuling nära och innerligt, präglat av barnets öppna blick.

Hennes förmåga att hålla fast vid komplexiteten i det som är hennes uppväxt är beundransvärd. Det hade varit enklare att måla enbart i svart, men så entydig är sällan sanningen. I slutändan är dock de andliga övergreppen på barnen det mest smärtsamma i hela denna historia. Kuling berättar hur hon gömmer sig under täcket för demoner och hur mobbingen i församlingen får återverkningar bland barnen. Som tonåring får hon veta att äktenskap inte är aktuellt eftersom Jesus snart kommer tillbaka.

Katastrofen i Knutby kan analyseras ur olika perspektiv. Församlingen är onekligen i händerna på ett ledarskap med grava personliga problem. Det liknar psykisk misshandel inom ett äktenskap.

Men i Knutby motiveras manipulationen teologiskt. I båda böcker framträder en församling fixerad vid möjligheten att ”få tag på” en ny och högre kunskap. Andliga insikter som omintetgör konventioner och normer – det man tidigare uppfattat som förnuftigt och normalt.

Den viktigaste idén är den att Åsa Waldau är Kristi brud. Sedan följer, som en röd tråd, en rad sexuella relationer som beskrivs som andliga. Fossmo använder sex som ett redskap i andliga strider och Waldau omges av ett harem som agerar som Jesus ställföreträdare. Äktenskap upplöses och minderåriga utnyttjas med hänvisning till att detta inte är vanligt sex, utan andligt och därmed gudomligt sanktionerat.

Normbrytande, minst sagt. Samma logik använder Fossmo för att övertyga barnflickan att mörda: Det är inget brott, hävdar han, utan Guds vilja.

Samtidigt är det okonventionella församlingens styrka. Kuling skildrar detta sammansatta förhållande väl. Hon möter en gemenskap där många tar sig an henne. I Knutby går hon från att vara ett barn med särskilda behov, till en flicka som leker som andra ungar.

Här gäller varken förnuft eller konvention.

Men det blir gränslöst. Ett nyfött barn skickas runt bland församlingsmedlemmarna som bär och vaggar. Det visar att kärleken inom gemenskapen inte bara gäller de egna utan allas barn. Men när bebisen börjar gråta lämnas det inte tillbaka till föräldrarna förrän det slutar. ”Familjeband verkar vara något fult. Spädbarn ska lära sig att kunna vara ifrån sina föräldrar”, konstaterar Kuling. Gemenskapen inom sekten ska trumfa naturliga familjeband.

Knutby kopplar loss från andra kunskapskällor än sina egna uppenbarelser och andliga insikter. Här gäller varken förnuft eller konvention. Det öppnar dammluckorna för kränkningar, övergrepp och till sist mord ”i Guds namn”. Om någon invänder får de höra att deras stolthet utestänger dem från uppenbarelserna. ”Är det fel på dig eller på Gud?”, frågar Gembäck tvekande medlemmar.

Man skulle önska att det fanns en metod som skyddade från all form av sekterism, men jag tror inte på någon mirakelmedicin. Kaos är granne med Gud, och det som avviker från normen är ibland ett progressivt genombrott, andra gånger sekteristisk galenskap.

Försöken att skapa en värld där tragedin inte är möjlig slutar ofta i ännu större tragedier. Men det betyder inte att vi inte kan göra något. Teologisk bildning ger viss immunitet. Dessutom behövs öppenhet, en mångfald av perspektiv – och inte minst en stor portion bondförnuft. Bara så kan man skilja mellan farlig och fantastisk fanatism.