Plötsligt sköt en av eleverna sköt iväg stolen och ställde sig upp. Han började skrika för full hals. Läraren uppmanade eleven att lugna ner sig och försökte sig på att resonera med honom. Det gav inte resultat. Eleven fortsatte att skrika rakt ut, nu ivrigt påhejad av sina klasskamrater. Till slut valde läraren att avbryta lektionen i förtid.
Stämningen hade blivit så hätsk att det helt enkelt inte var möjligt att fortsätta bedriva undervisningen. Läraren kände sig hotad av situationen och hade blivit rädd. Själv satt jag som förstummad vid en av bänkarna. I egenskap av lärarkandidat var det min uppgift att föra anteckningar och observera lektionstillfället. Ämnet för dagen? Religionskunskap. Judarnas historia, för att vara exakt.
Jag har sällan fått uppleva en sån ren form av antisemitism som jag beskådade från parkettplats i detta klassrum. Det var ofattbart. Den kaosartade situationen fortsatte på nästföljande lektionstillfälle och till slut valde läraren i samråd med en kollega att splittra på gruppen av elever som ställde till med problemen. Några konsekvenser för eleverna var det dock inte tal om.
Som om inte antisemitismen i sig var nog hade gruppen av elever som ställde till med problem lyckats sätta läraren i skräck. Man kan tycka att läraren borde ha tillrättavisat bråkstakarna och tydligt markerat vem som bestämmer i klassrummet, men dessvärre finns det en påtaglig rädsla utbredd i den svenska lärarkåren. Eleverna kan anmäla dig, och de tar inte sällan chansen att hota med det.
Enligt en rapport från Lärarnas Riksförbund har var tredje lärare blivit hotad med en anmälan av en elev eller förälder. I det fall en lärare blir anmäld till Skolinspektionen medför det inte sällan en stor personlig påfrestning för den lärare som anmälts och dålig publicitet för skolan.
Så många som var fjärde lärare uppger att de har tvekat att ingripa i en ordningssituation, exempelvis bråk mellan elever, på grund av rädsla för att bli anmäld. Det säger sig självt att det här är ohållbart.
Den svenska skolan har störst ordningsproblem av alla länder i hela OECD. Det är inte så förvånande med tanke på att en så stor andel av lärarna är rädda för att gripa in när det uppstår hotfulla situationer. Under en alltför lång tid har det varit tabu att prata om skolans ordningsproblem. När jag själv lyft frågan är det inte ovanligt att jag har blivit anklagad för att vilja gå tillbaka till 1950-talets skola.
Det är naturligtvis inget annat än en befängd anklagelse. Även i dagens skola har alla elever rätt att känna sig trygga i skolmiljön och ha den arbetsro som krävs för skolarbetet i klassrummen.
För att skapa en trygg arbetsmiljö i skolan krävs det att lärarkåren får ett tydligt stöd och mandat från både skolledning och föräldrar i sitt arbete att upprätthålla ordningen. Det är dessvärre inte ovanligt att jag möter en laissez faire-attityd till ordningsproblemen i skolan. Det är direkt skadligt för våra elever.
Jag har till och med hört politiker som har avfärdat stöket i skolan med att det är en ”naturlig följd av elevernas kreativitet”. Det är däremot inget annat än en uppfinningsrik bortförklaring till att svenska elever toppar ligan när det gäller förekomsten av hot och glåpord.
Det finns inga vinnare i ett skolväsende där lärarkåren är rädda för att ta tag i tuffa situationer med risk för att bli anmälda. Det är den enskilda eleven som drabbas när det inte råder studiero på lektionen eller när det fälls antisemitiska påståenden utan att det leder till tillrättavisningar.
Skolledningar runt om i landet måste aktivt arbeta för att ge stöd till sina lärare. Föräldrar måste också kliva fram och visa att de värdesätter när lärarna sätter stopp för stöket.
För hur i hela friden kan det vara kränkande för elever att lärarna skapar ordning i skolan? Ett kaosartat klassrum – då kan vi tala om en kränkning på riktigt. Alla förlorar på rädda lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar