ESSÄ. Ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931) blev en svensk nationalsymbol och och stärkte Sveriges internationella rykte. Med den nuvarande ärkebiskopen Antje Jackélen har han nog inte mycket mer än titeln gemensamt, skriver Gunnel Wahlström.
Mot alla odds och utan stöd av svenska kyrkan utnämndes Nathan Söderblom den 20 maj 1914 av regeringen till Sveriges ärkebiskop.
När han fick meddelandet om utmärkelsen, var han sedan två år professor i religionshistoria vid universitetet i Leipzig. Hustru Anna, född Forsell, väntade sitt tolfte barn och hemma i Uppsala tog äldste sonen Helge just den dagen studenten med endast syster Brita närvarande.
Det kunde ha varit en riktigt härlig dag i Nathan Söderbloms liv, men han hade inte föreslagits till posten av någon enda av landets biskopar eller av Uppsala domkapitel. Hans teologiskt religiösa ståndpunkter ansågs oklara och regeringen kritiserades från prästerligt håll. Den 28 juni mördades Franz Ferdinand av Österrike och det stora kriget stod för dörren. Professor Söderblom höll sin avskedsföreläsning om buddhism och kristendom, flyttade till Sverige och kavlade upp ärmarna.
Nathan Söderblom kände sig kallad till ämbetet och förskräcktes inte av kritiska röster hemma i Sverige, där han hade många vänner och beundrare.
Nathan Söderblom kände sig kallad till ämbetet och förskräcktes inte av kritiska röster hemma i Sverige, där han hade många vänner och beundrare.
Redan under sina år som student i Uppsala var han engagerad i alla tänkbara föreningar och blev snart kurator vid Gästrike-Hälsinge nation och studentkårens ordförande och som sådan oerhört populär, som den karismatiske och engagerade personlighet han var. Snabbt läste han in en filosofie kandidatexamen med bland annat latin, grekiska, hebreiska och gammalpersiska som en grundlig förberedelse för sina teologiska studier. Och 1893 prästvigdes han i Ersta kapell i Stockholm och fick tjänst som sjukhuspräst på Ulleråkers hospital.
Så började en bana som senare skulle föra hans namn ut i världen. Flera biografier har skrivits om Sveriges sedermera så berömde ärkebiskop.
Så började en bana som senare skulle föra hans namn ut i världen. Flera biografier har skrivits om Sveriges sedermera så berömde ärkebiskop.
Den första kom ut redan 1932, året efter Söderbloms död, författad av hans elev och vän Tor Andrae, som fångade denna unika begåvning med orden: ”En stor personlighet är i sista hand en uppenbarelse, ett språng ur livets källflöde, som stiger plötsligt och åter försvinner”. I sitt förord påpekar Andrae, att alla ännu stod under det omedelbara intrycket av Söderbloms personlighet och att det skulle att dröja länge innan en verklig levnadsteckning över Nathan Söderblom kunde skrivas.
År 2014 publicerade förre biskopen i Strängnäs Jonas Jonson Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst, en omfattande fördjupning av Nathan Söderbloms verk och hans egensinniga och övertygade uppfattning att Gud fortfarande uppenbarar sin vilja genom enskilda personer och inte som den utbredda uppfattningen i den protestantiska kyrkan gjorde gällande, att Guds uppenbarelse en gång för alla var avslutad genom Jesus Kristus och alltså fullständigt färdigberättad i Bibeln.
Samma år som Söderblom prästvigdes blev tjänsten som präst för den svensk-norska kolonin i Paris ledig och för Söderblom var det ett lysande tillfälle att där fortsätta sina religionshistoriska studier och han skrev in sig vid den protestantiska teologiska fakulteten vid Sorbonne, något som år 1901 resulterade i en avhandling på 450 sidor om den persiska mazdaismens föreställningar om de eskatologiska tingen. Han fick högsta betyg och hans akademiska framtid var spikrak, då hans avhandling hade väckt internationell uppmärksamhet. Europa väntade, men han ville tillbaka till Uppsala och en professorsutnämning kom förstås som ett brev på posten.
Under de sju åren i Paris hade han även varit sjömanspräst i hamnstäderna Calais och Dunkerque, sett det mesta av mänskligt elände men också upplevt vänskap med flera av de skandinaviska konstnärerna i Paris, varav Anders och Emma Zorn kom att höra till den nära vänkretsen. Det var inte lätt för den svenska församlingen att tvingas ta avsked av den omtyckta pastorsfamiljen, som avtackades med en teservis i silver och sockerskålen var fylld med guldmynt.
När Nathan Söderblom i september år 1901 höll sin installationsföreläsning i universitetets aula visade han, hur tro och vetande på ett utmärkt sätt kunde samsas med varandra, att kyrka och universitet kunde gå hand i hand, hur vetenskaplig religionshistorisk forskning i jämförelse mellan Kristi liv och lära och till exempel Buddha och Zarathustra kunde visa på att kristendomen faktiskt var den slutgiltiga och absoluta religionen. Med körsång, fanor och jubel välkomnades den 35-årige professorn. Men alla jublade inte. Man skämtade – visserligen – om att han snarare var professor i hedendom än i kristendom, men allvaret fanns där bakom och det undrades huruvida den nyutnämnde professorn kunde tillåtas undervisa blivande präster. Kyrkans bekännelse krockade med professorns krav på vetenskap och han led så hårt av motvinden, att han fick magsår. Men han kämpade vidare, buren av sina studenters entusiasm.
Mot bokstavstro och mekaniska trosföreställningar ställde han den kristna uppenbarelsetron, då kristendomen anser sig vara grundad på uppenbarelse. Religion handlade inte i första hand om etik och moral utan var en hjärtats tro och han var övertygad om, att Gud hade uppenbarat sig för alla folk men på olika sätt. Och det räckte med att människan kunde uppleva en outgrundlig närvaro för att det skulle kunna kallas för uppenbarelse. I sin skrift ”Uppenbarelsereligion” från år 1911 skriver Nathan Söderblom: "Religion är intet 'du skall' och dess värde mätes icke efter den utveckling som de sedliga förhållandena människorna emellan vunnit. Utan i religionen sökes hjälp och liv. Vad hjälper det människan att äga den yppersta världsklokhet och människokännedom, den bästa lag, ja, det skönaste ideal, om tron och hoppet svika, om himmelen stängs och den andliga solen, som är gudomlig kraft och kärlek, förmörkas så att anden lämnas i kyla och tomhet?"
Kristusgestalten och Evangelierna stod alltid i centrum för Nathan Söderbloms teologi – ingen religion är någon kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse. Och i följande ord har han tydligt och självklart uttryckt den sanning som var hans: ”Ingenstädes är vissheten om Guds väsen starkare och renare än hos Jesus. Hos ingen har denna visshet på ett personligt och historiskt verkningsfullare sätt genomträngt hela varelsen. Ingen är därför på samma sätt uppenbarelse som han. Hos ingen skimrar det gudomliga lika starkt igenom.” Det var ett genombrott för den moderna teologin i Sverige.
Vid sidan av sin professur innehade han tjänsten som kyrkoherde i Heliga Trefaldighets församling i Uppsala och bodde med sin stora familj ute i Staby på det gamla kyrkoherdebostället, dit studenter inbjöds en kväll i veckan. Man spelade, sjöng psalmer, kanske sjöng de I denna ljuva sommartid, som professorn själv tonsatt, och väckelsesånger, läste högt ur intressanta böcker och talade förstås om viktiga ting. Själv satte sig professorn gärna vid sin flygel. Han hade en härlig sångröst och var en skicklig pianist och spelade gärna Bach, Händel och Beethoven. Under sin professorstid i Leipzig kunde han spela på Bachorgeln i Thomaskyrkan och Bach kom med sin H-mollmässa och sina fugor att ge honom vederkvickelse när krafterna tog slut. För Nathan Söderblom blev Bach den femte evangelisten.
I början av 1920-talet var Nathan Söderblom ständigt på resa när han kunde komma iväg från alla plikter hemma i Sverige. Han blev internationellt känd för sitt arbete för fred och försoning mellan de länder som varit involverade i första världskriget och triumfen – hans egen – då han kunde kalla till det första ekumeniska mötet i världen. Stockholm befann sig plötsligt på världskartan den 19 augusti år 1925, då Storkyrkans klockor kallade nästan 700 delegater från 37 länder till öppningsgudstjänst. Kurian i Rom valde att inte skicka några representanter. Ett gemensamt Fader Vår lästes på 20 olika språk. Viktiga frågor var familj, uppfostran och utbildning. Att fostra kristna personligheter med insikter om fred och samförstånd var inte bara familjernas angelägenhet utan i hög grad även kyrkans. Programmet var överambitiöst. Under nio dagar hölls 115 föredrag förutom gudstjänster och diskussioner. Den mest uthållige sägs ha varit kronprins Gustav Adolf som inte bara var intresserad, han var också Söderbloms medhjälpare och personlige vän.
Detta historiska ekumeniska möte avslutades med en högmässa i Uppsala Domkyrka och höjdpunkten kom, då den gamle ortodoxe patriarken Photios av Alexandria från högaltaret läste den 1600 år gamla Niceanska trosbekännelsen på gammal grekiska. Och på telegraferna smattrade utlandskorrar hem allt vad detta exotiska möte hade uppvisat i form av gudstjänster ute i det fria, konserter, ståtliga middagar, glada och intresserade kungligheter.
För Nathan Söderblom låg nu hela världen öppen. Överallt var han välkommen som föreläsare och gästprofessor. Han var en av de aderton i Svenska akademien, vice ordförande i Musikaliska Akademien, hedersmedlem av Wiens universitet, genom sina Lutherstudier hedersborgare i Wartburg och Wittenberg, dessutom juris hedersdoktor i Berlin och i Oxford, medicine hedersdoktor i Greifswald. Hedersdoktorat och ordnar regnade alltså över honom, men ingenting gladde honom så mycket som Nobels fredspris som tilldelades honom år 1930 på förslag av 60 svenska riksdagsmän. Bakom förslaget stod även Fabian Månsson från arbetarrörelsen och Hjalmar von Sydow från arbetsgivarföreningen.
Nu var Nathan Söderblom utarbetad. Egentligen levde han på övertid, då han varit sjuk i åtminstone halva sitt liv och levt med svåra hjärtproblem. Han hade alltid tid med dem som sökte upp honom, hemma i ärkebiskopsgården hade man ofta gäster från när och fjärran och ständigt hade han idéer som skulle förverkligas. Den 8 juli år 1931 blev han sjuk och opererades för tarmvred. Hjärtinfarkter tillstötte. Han blev 65 världsliga år men hade egentligen hunnit med att leva flera människoliv, då han alltid tränat förmågan att tänja på tiden.
Kung Gustav V och regeringen upphävde det 150-åriga förbudet mot nya gravar i kyrkorna. Och nu vilar Nathan Söderblom tillsammans med sin trogna och begåvade medarbeterska Anna i Uppsala Domkyrka bredvid Olaus Petris grav. Begravningsgudstjänsten var en av de mäktigaste som förrättats i Uppsala Domkyrka med 4.000 människor inne i kyrkan och omkring 15.000 utanför. Fanor vajade på halv stång i de större städerna, affärer var stängda och hemma satt många och följde med i radions utsändning.
Nathan Söderblom var nummer 60 i raden av svenska ärkebiskopar. År 2014 invigdes Antje Jackélen som ärkebiskop nr 70. Kanske har de inte så mycket mera än titeln gemensamt.
Gunnel Wahlström
Samma år som Söderblom prästvigdes blev tjänsten som präst för den svensk-norska kolonin i Paris ledig och för Söderblom var det ett lysande tillfälle att där fortsätta sina religionshistoriska studier och han skrev in sig vid den protestantiska teologiska fakulteten vid Sorbonne, något som år 1901 resulterade i en avhandling på 450 sidor om den persiska mazdaismens föreställningar om de eskatologiska tingen. Han fick högsta betyg och hans akademiska framtid var spikrak, då hans avhandling hade väckt internationell uppmärksamhet. Europa väntade, men han ville tillbaka till Uppsala och en professorsutnämning kom förstås som ett brev på posten.
Under de sju åren i Paris hade han även varit sjömanspräst i hamnstäderna Calais och Dunkerque, sett det mesta av mänskligt elände men också upplevt vänskap med flera av de skandinaviska konstnärerna i Paris, varav Anders och Emma Zorn kom att höra till den nära vänkretsen. Det var inte lätt för den svenska församlingen att tvingas ta avsked av den omtyckta pastorsfamiljen, som avtackades med en teservis i silver och sockerskålen var fylld med guldmynt.
När Nathan Söderblom i september år 1901 höll sin installationsföreläsning i universitetets aula visade han, hur tro och vetande på ett utmärkt sätt kunde samsas med varandra, att kyrka och universitet kunde gå hand i hand, hur vetenskaplig religionshistorisk forskning i jämförelse mellan Kristi liv och lära och till exempel Buddha och Zarathustra kunde visa på att kristendomen faktiskt var den slutgiltiga och absoluta religionen. Med körsång, fanor och jubel välkomnades den 35-årige professorn. Men alla jublade inte. Man skämtade – visserligen – om att han snarare var professor i hedendom än i kristendom, men allvaret fanns där bakom och det undrades huruvida den nyutnämnde professorn kunde tillåtas undervisa blivande präster. Kyrkans bekännelse krockade med professorns krav på vetenskap och han led så hårt av motvinden, att han fick magsår. Men han kämpade vidare, buren av sina studenters entusiasm.
Mot bokstavstro och mekaniska trosföreställningar ställde han den kristna uppenbarelsetron, då kristendomen anser sig vara grundad på uppenbarelse. Religion handlade inte i första hand om etik och moral utan var en hjärtats tro och han var övertygad om, att Gud hade uppenbarat sig för alla folk men på olika sätt. Och det räckte med att människan kunde uppleva en outgrundlig närvaro för att det skulle kunna kallas för uppenbarelse. I sin skrift ”Uppenbarelsereligion” från år 1911 skriver Nathan Söderblom: "Religion är intet 'du skall' och dess värde mätes icke efter den utveckling som de sedliga förhållandena människorna emellan vunnit. Utan i religionen sökes hjälp och liv. Vad hjälper det människan att äga den yppersta världsklokhet och människokännedom, den bästa lag, ja, det skönaste ideal, om tron och hoppet svika, om himmelen stängs och den andliga solen, som är gudomlig kraft och kärlek, förmörkas så att anden lämnas i kyla och tomhet?"
Kristusgestalten och Evangelierna stod alltid i centrum för Nathan Söderbloms teologi – ingen religion är någon kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse. Och i följande ord har han tydligt och självklart uttryckt den sanning som var hans: ”Ingenstädes är vissheten om Guds väsen starkare och renare än hos Jesus. Hos ingen har denna visshet på ett personligt och historiskt verkningsfullare sätt genomträngt hela varelsen. Ingen är därför på samma sätt uppenbarelse som han. Hos ingen skimrar det gudomliga lika starkt igenom.” Det var ett genombrott för den moderna teologin i Sverige.
Vid sidan av sin professur innehade han tjänsten som kyrkoherde i Heliga Trefaldighets församling i Uppsala och bodde med sin stora familj ute i Staby på det gamla kyrkoherdebostället, dit studenter inbjöds en kväll i veckan. Man spelade, sjöng psalmer, kanske sjöng de I denna ljuva sommartid, som professorn själv tonsatt, och väckelsesånger, läste högt ur intressanta böcker och talade förstås om viktiga ting. Själv satte sig professorn gärna vid sin flygel. Han hade en härlig sångröst och var en skicklig pianist och spelade gärna Bach, Händel och Beethoven. Under sin professorstid i Leipzig kunde han spela på Bachorgeln i Thomaskyrkan och Bach kom med sin H-mollmässa och sina fugor att ge honom vederkvickelse när krafterna tog slut. För Nathan Söderblom blev Bach den femte evangelisten.
I början av 1920-talet var Nathan Söderblom ständigt på resa när han kunde komma iväg från alla plikter hemma i Sverige. Han blev internationellt känd för sitt arbete för fred och försoning mellan de länder som varit involverade i första världskriget och triumfen – hans egen – då han kunde kalla till det första ekumeniska mötet i världen. Stockholm befann sig plötsligt på världskartan den 19 augusti år 1925, då Storkyrkans klockor kallade nästan 700 delegater från 37 länder till öppningsgudstjänst. Kurian i Rom valde att inte skicka några representanter. Ett gemensamt Fader Vår lästes på 20 olika språk. Viktiga frågor var familj, uppfostran och utbildning. Att fostra kristna personligheter med insikter om fred och samförstånd var inte bara familjernas angelägenhet utan i hög grad även kyrkans. Programmet var överambitiöst. Under nio dagar hölls 115 föredrag förutom gudstjänster och diskussioner. Den mest uthållige sägs ha varit kronprins Gustav Adolf som inte bara var intresserad, han var också Söderbloms medhjälpare och personlige vän.
Detta historiska ekumeniska möte avslutades med en högmässa i Uppsala Domkyrka och höjdpunkten kom, då den gamle ortodoxe patriarken Photios av Alexandria från högaltaret läste den 1600 år gamla Niceanska trosbekännelsen på gammal grekiska. Och på telegraferna smattrade utlandskorrar hem allt vad detta exotiska möte hade uppvisat i form av gudstjänster ute i det fria, konserter, ståtliga middagar, glada och intresserade kungligheter.
För Nathan Söderblom låg nu hela världen öppen. Överallt var han välkommen som föreläsare och gästprofessor. Han var en av de aderton i Svenska akademien, vice ordförande i Musikaliska Akademien, hedersmedlem av Wiens universitet, genom sina Lutherstudier hedersborgare i Wartburg och Wittenberg, dessutom juris hedersdoktor i Berlin och i Oxford, medicine hedersdoktor i Greifswald. Hedersdoktorat och ordnar regnade alltså över honom, men ingenting gladde honom så mycket som Nobels fredspris som tilldelades honom år 1930 på förslag av 60 svenska riksdagsmän. Bakom förslaget stod även Fabian Månsson från arbetarrörelsen och Hjalmar von Sydow från arbetsgivarföreningen.
Nu var Nathan Söderblom utarbetad. Egentligen levde han på övertid, då han varit sjuk i åtminstone halva sitt liv och levt med svåra hjärtproblem. Han hade alltid tid med dem som sökte upp honom, hemma i ärkebiskopsgården hade man ofta gäster från när och fjärran och ständigt hade han idéer som skulle förverkligas. Den 8 juli år 1931 blev han sjuk och opererades för tarmvred. Hjärtinfarkter tillstötte. Han blev 65 världsliga år men hade egentligen hunnit med att leva flera människoliv, då han alltid tränat förmågan att tänja på tiden.
Kung Gustav V och regeringen upphävde det 150-åriga förbudet mot nya gravar i kyrkorna. Och nu vilar Nathan Söderblom tillsammans med sin trogna och begåvade medarbeterska Anna i Uppsala Domkyrka bredvid Olaus Petris grav. Begravningsgudstjänsten var en av de mäktigaste som förrättats i Uppsala Domkyrka med 4.000 människor inne i kyrkan och omkring 15.000 utanför. Fanor vajade på halv stång i de större städerna, affärer var stängda och hemma satt många och följde med i radions utsändning.
Nathan Söderblom var nummer 60 i raden av svenska ärkebiskopar. År 2014 invigdes Antje Jackélen som ärkebiskop nr 70. Kanske har de inte så mycket mera än titeln gemensamt.
Gunnel Wahlström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar