SKUI – Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Om debatt och dialog på Svenska kyrkans prästutbildning

29 JANUARI, 2021 ~ SOFIA LILLY JÖNSSON

Egentligen är jag rätt less på den här dysfunktionella organisationen. Trots all kritik, alla avslöjanden, alla rapporter, all statistik, trots all verklighet, finns det fortfarande alltför många i Svenska kyrkan som inte vill förändra någonting. Många är också de som vill se en förändring men som inte är beredda att offra något för egen del, vilket är samma sak. Det som inte vill förändras måste självdö, sådan är naturen. Låt de döda begrava sina döda, och så vidare.

Men så finns också de som faktiskt försöker. Överallt och hela tiden. Kanske inte lika högljutt som jag har gjort, men i sina sammanhang, i verksamhet och på andra sätt, i stort och smått. Ibland kostar det dem mycket tid och kraft att försöka förändra. Ibland mer än tid och kraft. Det är viktigt att vara solidarisk med dem. Det vet jag ju. Deras initiativ ska inte tystas.

Någon riktar min uppmärksamhet på ett par artiklar i Kyrkans Tidning.

Och inget får igång mina avdomnade polemiska impulser som maktspråk från de som har ansvar.

Således kommer här några reflektioner över den pågående debatten om Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

I slutet av utbildningen till präst, diakon, kyrkomusiker eller pedagog i Svenska kyrkan ska studenterna gå ett sista år på Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI). Utbildningen är placerad i Uppsala och Lund, som man väljer mellan. Formellt hålls bägge orterna samman i en organisation under en rektor och under det riksomfattande Kyrkokansliet i Uppsala.

Det är alltså fler än präster som utbildas på SKUI, men denna debatt är startad av dem. Därför kommer jag här att tala om präststudenterna och deras utbildning.

I veckans Kyrkans Tidning svarar SKUI:s rektor Kenneth Nordgren och programchef Elisabeth Pettersson de 28 präststudenter som riktat kritik mot skolan.

Nordgren och Pettersson inleder sitt försvar såhär:

Dialog är viktig för att skapa förståelse och reflektera över olika upplevelser och åsikter. Debatt är också viktig för att föra fram uppfattningar och bryta perspektiv. Men risken finns att en debatt blir ensidig och enbart negativ.

(Kenneth Nordgren och Elisabeth Pettersson: ”Dialog som utbildningsväg för att nå längre”, i KT 24/1-21)

Med tonen från en barnbok låter alltså ledningen studenterna och oss andra få veta att den som debatterar ska skuldbeläggas. Dialog är någonting fint och viktigt. Debatt är en risk, något ensidigt och enbart negativt.

Nordgren och Pettersson försöker teoretisera fram en skillnad mellan debatt och dialog.

Det är skitprat.

Debatt är ett fundament för yttrandefriheten, och en av de äldsta journalistiska genrerna. När man inte fick sprida skrifter fritt skrev man anonyma pamfletter, varför en hel del skrifter cirkulerade i Stockholm på 1790-talet som handlade om att mörda en despot. Att kungen rent formellt och juridiskt förbjudit debatten hjälpte alltså föga. Det var kanske inte så bra, att mörda en människa, inte minst för Gustav III själv, det kan vi vara överens om; fri debatt är bättre. Efter mycket kamp och arbete blev det också fritt i Sverige att debattera. Alltså är det pennan vi tar till i en demokrati när vi vill föra fram en åsikt och inte flintlåspistolen. Debatt är dialog. Det tjänar ingenting till att chefer försöker möblera om i språket och skuldbelägga de som kritiserar dem. Det illusionstricket imponerar inte på någon annan än möjligen deras devota medlöpare.

Därefter fortsätter SKUI-cheferna sitt svar till studenterna med sitt mjuka management-by-fear-språk:

Att se varandra, och ”den Andre” som nämns, är viktigt. Det är även förmågan att anta utmaningar och ge svar på invändningar. Därför är det för oss ett problem om studerande håller inne med sina uppfattningar när utbildningstiden ska rymma en beredskap att formas tillsammans. Inte för att nå konsensus men för att nå fram till varandra i förståelse och för att uppnå en lojalitet för gemensam kyrklig tjänst. Ett tryggt, öppet och undersökande samtalsklimat behövs för utbildning till arbete i Svenska kyrkan.

Därför är det också bekymmersamt med de negativa exempel som lyfts, utan hänvisning till situation eller sammanhang, eftersom de skadar den utbildningsmiljö vi eftersträvar.

Alltså: det är studenternas återgivande av exempel på negativa händelser som ”skadar den utbildningsmiljö vi eftersträvar” – inte de negativa händelserna i sig själva.

Resten av artikeln använder Nordgren och Pettersson åt att bortförklara, förminska eller förneka att det som sägs ha hänt överhuvudtaget har ägt rum eller har någon betydelse. Dessutom är kritikerna bara 28 stycken, vilket ju är nästan ingenting om man gör en division mot alla som håller käften:

Men det finns flera bilder av utbildningstiden från utvärderingar där över 700 studerande haft möjlighet att uttrycka sig. Det behöver sägas att 28 underskrifter inte representerar den mångfald där andra berättelser har lyfts genom åren.

Vad har då de kritiska studenterna sagt?

Deras debattartikel från veckan är ganska luddig. Det blir gärna så i kyrkliga kretsar, lite som i mötet mellan bröderna Ekdahl och biskopen Vergérus i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, att man berömmer varandra med språkliga piruetter. Studenterna är rörande eniga med ledningens lovvärda målbild att utbildningen ska ”vara berikande och utvecklande genom att perspektiv får brytas och alla utmanas att bredda reflektionsförmågan och öppna för en mångfald av tolkningar.”

Men så gör de en ansträngning att baxa fram den konkreta problematiken som de ju ändå vill tala om:

Men vad vi med vår förra artikel ville framföra är att vi studenter bär på erfarenheten av att skolan misslyckas att nå upp till dessa ambitioner, och detta till en sådan grad att studenter riskerar att ta skada. Många beskriver känslan de hade under sin tid på SKUI som en klump i magen – hos vissa stundvis, hos andra mer återkommande. Vad den klumpen bestod i är svårt att förklara, men ett axplock av upplevelser kanske kan hjälpa. Det var i sökandet efter dessa berättelser som listan på undertecknare kom att växa.

Lärare som skrikit “Håll tyst!” och kastat föremål i klassrummet. Anställd som i samtal kallat en students biskop för ”en jävla pajas”. Studenter som anmälts anonymt till sina biskopar baserat på klassrumssamtal under utlovad seminariesekretess. Studenter som upplevt upprepade påhopp från medstudenter medan lärare sett på, utan att ingripa. Lärare som inför klassen stämplat studenters reflektioner som dumma, bakåtsträvande och oönskade.

(28 tidigare studenter vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut: ”Utbildningsinstitutet når inte upp till sina ambitioner”, i KT 20/1-21)

Det är dessa negativa exempel som rektor Nordgren och programchefen Pettersson anklagar för att inte hänvisa till situation eller sammanhang. Som om det skulle gå att ens redovisa namn för sådana här saker utan att anmälas för förtal. Ingen tror att Nordgren och Pettersson inte känner till exakt de här händelserna och har alla detaljer klara för sig. Debattartikeln är skriven för oss som inte vet, för att vi ska förstå varför de skriver.

I december 2020 hade debattrundan inletts med att studenterna, då femton till antalet undertecknare, skrev en första artikel i Kyrkans Tidning. De ville diskutera en generell upplevelse av brister på SKUI.

Vi är inte främst Svenska kyrkan utan Kristi kyrka, en del av den världsvida kyrkan, i Sverige. Det allmänkyrkliga perspektivet lyser emellertid med sin frånvaro i SKUI:s undervisning. Det som framträder är ett svenskkyrkligt perspektiv som är ett av många i Svenska kyrkan och endast en skärva av alla som ryms i Kristi världsvida kyrka.

I teorin är alla perspektiv välkomna, men i det teologiska samtalet är det få som ryms, även om de tillåts att yttras. Detta tar sig mycket subtila uttryck och är svårt att återge i text; det var oftast något som gick att känna i rummet. Det antogs i regel att alla tyckte likadant och att de som avvek från denna gängse uppfattning säkert fanns, men inte här – möjligtvis stöter man på dem i en församling någon annanstans.

Många har erfarenhet av att sitta tysta och bli omtalade som ett problem på grund av en bibel-, kyrko- eller sakramentssyn som avviker från den som SKUI i någon mening representerar.

Det finns något mycket osunt med en kyrka där teologiska minoriteter – inte heretiker, bara minoriteter – inte välkomnas som en del av den gemensamma framtiden. Som student på SKUI kan man få intrycket av att det i Svenska kyrkan inte finns någon annan teologi än den som representeras på SKUI, vilket naturligtvis inte är sant.

(15 tidigare studenter vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut: ”Bredden och mångfalden tas inte till vara på utbildningen”, i KT 17/12-20)

Det blir långa citat, men det här är intressant tror jag för allmänheten att få reda på: det som beskrivs här av studenterna på SKUI är inte några uppseendeväckande men enstaka situationer där lärare har sagt konstiga saker eller inte gripit in när studenter har kränkt varandra. De exemplen ges bara när ledningen vägrar att diskutera själva sakfrågan. Den gäller istället det mer grundläggande problemet att SKUI har en kultur av – studenterna säger inte det här, men det är mitt ord – sektmentalitet.

I en kyrka finns plats för olika traditioner och tolkningar, i en sekt finns bara plats för en.

Det finns fler debattartiklar som stödjer studenterna, till exempel denna från Richard Pleijel som är pastorsadjunkt i Strängnäs och nyligen student på SKUI:

De före detta studenterna påminner i sin debattartikel om att vi inte främst är satta att tjäna Svenska kyrkan, utan den svenska delen av den världsvida kyrkan, Kristi kyrka. Det motsatta perspektivet, ett mycket snävt svenskkyrkligt perspektiv, gör sig i själva verket gällande på SKUI.

Detta tar sig uttryck i den kurslitteratur som används, vilket är mitt första exempel. Under slutåret läste vi sådana böcker som Sven Hillerts Tro i hållbar utveckling, delar av Anna Karin Hammars Skapelsens sakrament, Lena Petersons Kärlekens måltid och Cristina Grenholms Vår tro som min. Flera av dessa böcker förekommer också på den pastoralteologiska grundkursen (PG), tillsammans med ärkebiskop Antjes Samlas kring hoppet och Öppningar: möten med bibeln av Anne-Louise Eriksson m.fl. samt Tina Johanssons och Maria Ottenstens Predikan växer fram. Samtliga nämnda titlar är skrivna av nu verksamma svenskkyrkliga teologer som representerar att slags svenskkyrklig mittfåra. Naturligtvis formas studenterna av detta urval litteratur. Vad hände med den omtalade bredden? Var är de internationella teologerna från andra kyrkotraditioner än den lutherska? Var är de teologiska klassikerna? Var är klassikerna från vår egen svenskkyrkliga tradition?

(Richard Pleijel: ”Teologisk åsiktskorridor på utbildningsinstitutet”, i KT 28/1-21)

En kort ögnande av listan på böcker visar även en lekman som mig att kurslitteraturen är skriven för en annan tid, när Svenska kyrkans präster var statliga tjänstemän, adventsljusen glimmade på skolbänkarna och Olof Palme var out and about. För några årtionden sedan kunde man utbilda präster för ett samhälle som var sekulärt men ändå kristet. Vi har inte den kyrkan och inte det samhället idag, och vi kommer definitivt inte att ha det under de decennier som dagens präststudenter kommer ut för att jobba i församlingar. Folk idag – och jag talar inte bara om invandrare med en annan religiös bakgrund, utan om svenskar vars släkt funnits här i sekler – har ingen förankring i kyrkans mest grundläggande praktiker överhuvudtaget. Man döper inte sina barn, barnen konfirmeras inte, ingen läser Bibeln, ingen sjunger eller läser psalmer, ingen går till kyrkan för att höra evangelium. Kyrkan måste ta in det och leva i den situation som är. Den har inte råd att klamra sig fast vid det nyliga förflutna.

Det är som med fotoutbildningarna i mitten av 1990-talet. Då var dessa ännu framför allt en utbildning i mörkrumsteknik. Bara några år senare var all bildbehandling digital och mörkrummet var förflyttat till en kort kurs i historiskt foto. Det hade varit absurt om fotolärarna fortsatte att undervisa från gamla böcker och med metoder som passade för studenter som kom ut i ett 1980-tal som redan var över. SKUI:s kurslitteratur skulle behöva följa aktuell samhällsdebatt, tänker jag mig, studenterna behöver hitta in till internationella tidskrifter och inte minst introduceras till de nordiska kyrkornas debattforum och dito ekumeniska tidningar. Istället tycks kurslitteraturen inte ens vara bred nog för att rymma det svenskkyrkliga.

(Jag hittar årets litteraturlista här, som jag länkar till för kännedom. Personligen vill jag föra fram åsikten att prästerna borde läsa någon musikhistoria. Kanske gör de det tidigare på universitetet?)

Jag har inga egna erfarenheter av hur SKUI:s Kenneth Nordgren och Elisabeth Pettersson sköter sina jobb. Men jag ser att den som har formulerat svaret till studenterna som inledde den här kommentaren inte kan ta kritik.

Det bör en rektor och en programchef kunna. Särskilt från sina studenter. Det kan knappast finnas någon mer välvillig kritik mot en utbildning än den som kommer från de som själva valt att gå den.

Om ledningen inte kan kritiseras blir det deras chefers ansvar att se till att kritiken hämtas upp. På riktigt, inte bara i servila gester. Det är Kyrkostyrelsen som ansvarar för SKUI. Ärkebiskopen, Wanja Lundby-Wedin (S), Daniel Tisell (C), och de andra kyrkopolitikerna på nationell nivå.

I någon informell mån är också biskoparna ansvariga för utbildningsinstitutet.

Inte för att biskoparna är så bra hela tiden, men för att ett system som en stat eller en organisation behöver ”checks and balances”. Svenska kyrkans parlamentariska modell kräver insatta medlemmar och medier som ifrågasätter och kräver ansvar från politikerna. Det vet vi alla att detta inte funkar i Svenska kyrkan idag. Medlemmarna är i stor utsträckning helt ovetande om vad som händer i kyrkan och journalisterna är antingen gymnasialt religionskritiska eller blåögt berömmande. Ingen nyhetsredaktion i landet utanför fackpressen har en kontinuerlig bevakning av Svenska kyrkan, landets största organisation. Alltså behöver biskoparna vara den utmanande institutionen på riksnivå.

Man kan lita på att biskopar redan idag är inblandade i vad som händer på SKUI, påstår jag utan att veta. De rekryterar präststudenterna till sina stift och följer dem genom utbildningen. Liksom flera gånger tidigare de senaste åren har visat behöver Svenska kyrkan ett biskopsmöte som är aktivt engagerat i den verkställande makten. Det ser ut som att de har börjat att fatta det själva.

Vi som inte är någon av aktörerna kan inte göra så mycket annat än att lyssna när andra berättar. Och redan det uppfyller som sagt debattens syfte. Även om Nordgren och Pettersson hade föredragit att deras studenter hade kommit upp till rektors kontor en och en och fört ”dialog”, gubevars.

När makthavare inte vill ha debatt så är det just debatt de behöver. Och den kritik som inte hörsammas kommer att upprepas, eller så kommer folk att rösta med fötterna. Jag vet vilken av de två alternativen som en frisk organisation vill se.

Det vanligaste är att makthavare inte svarar alls på kritik.

Man får väl tacka för att cheferna, när de tar till pennan, svarar så uselt.

Det är väldigt synliggörande.

Tack.

Till sist undrar jag bara inom parentes sagt vem biskopen är som beskrivs av nån anställd på SKUI som ”en jävla pajas”? Johan Dalman?