Imamerna och extremismen

Jag har tröttnat på Johan Westerholms (Ledarsidorna) krigståg mot Centerpartiet och socialdemokratin men stundtals har Westerholm sin ljusa stunder som här när salafistmupparna hamnar i fokus.

Det är knappast en slump att SÄPO agerar under ramadan som börjar på kvällen den 5 maj och slutar 4 juni.

EXPO

Citat:
"Abu Talal känner den gripne Gävleimamen Abu Raad. De båda sitter i samma kommitté vid Islamiska förbundet för social utveckling, som delar adress med Gävle moské. 

Abu Raad är centralfiguren för det radikalislamistiska klustret i Gävle-Västerås och har uppmärksammats för att bland annat hylla IS och förespråka dödsstraff för homosexuella.

Imamen Fekri Hamad är en del av Gävle-Västerås-klustrets inners krets. Han startade och drev den lokala kampanjen i Gävle-Västerås för att få Abu Raad fri, till dess att han själv greps den 8:e maj.

Även den gripna imamen i Umeå, Hussein Al-Jibury, har nära kopplingar till Abu Raad."

Fjollstollarna Anne Ramberg och Jan

Guillou stormar till imamernas försvar

vilket var väntat och nu väntar jag

bara på att Ardin, Bjereld och Veiderud

ska ge sig in i kampen för imamernas

rätt att sprida sina jihadbudskap.

I dag är Muslimska brödraskapet en stor aktör i organisationslivet i Sverige. Genom Islamiska förbundet, Sveriges muslimska råd och en rad sidoorganisationer drivs agendan med krav på att ge muslimer särskilda rättigheter och en särlagstiftning enligt sharia. De har så klart gjort allt för att förneka det, men det går inte längre att komma undan. Det är dags för Islamiska förbundet att lägga korten på bordet, skriver forskaren Sameh Egyptson.

När man läser kravlistan som SMR lämnade vid första kontakten med Socialdemokraterna 1994 blir man förvånad över hur en liten grupp aktivister målmedvetet lyckades driva igenom sin agenda i praktisk politik

Nyligen (2018-03-11) skriver Aldebe på sin Facebooksida att innehållet och formuleringarna i hans brev till partierna 2006 var ett resultat av ett gemensamt beslut i SMR:s styrelse, där Mustafa Kharraki, Helena Benaouda, Elvir Gigovic och Mehmet Kaplan då satt. Aldebe erkänner dock att han begick ett misstag. Han hade inte prioriterat de olika kraven som slagits fast vid mötet, när han skrev till partierna, vilket han säger att han djupt ångrar. Han kritiserar samtidigt att hans tidigare vänner i styrelsen använde honom som syndabock för att kunna behålla relationerna till den politiska makteliten.

Trots krav från dåvarande Socialdemokratiska partiordföranden och statsministern Göran Persson att Broderskapsrörelsen skulle bryta alla kontakter med icke-demokratiska organisationer, uttalade dåvarande broderskapsordföranden Peter Weiderud till Sveriges Radio att Aldebe inte var ordförande för SMR och att broderskapsrörelsen skulle fortsätta ha dialog med SMR.

Här på GP-debatt krävde jag i januari 2014 att Tro och Solidaritet (Broderskapsrörelsen nya namn) skulle lägga alla kort på bordet vad gäller samarbetet med islamister och deklarera hur de såg på samarbetspartnerns politiska värdegrund och vilka ”muslimer” som skulle inkluderas i vallistor år 2002. Svaret från Weiderud på GP-debatt var inte tillfredställande, särskilt med tanke på hur Tro och Solidaritet försvarade Omar Mustafa, dåvarande ordförande för IFiS, under sin tid i partiets styrelse. Svaret visar i stället att Tro och Solidaritet har svårt att skilja mellan muslimer, troende muslimer och islamister.

När man läser kravlistan som SMR lämnade vid första kontakten med Socialdemokraterna 1994 blir man förvånad över hur en liten grupp aktivister målmedvetet lyckades driva igenom sin agenda i praktisk politik. Trots misslyckandet att få en egen sidoorganisation i Socialdemokraterna och kvotera sina medlemmar på vallistor, har den nya strategin med individuella medlemskap i svenska partier visat framgångar, särskilt när identitetspolitiken råder. I dag är Muslimska brödraskapet en stor aktör i organisationslivet i Sverige. Det slussas årligen hundratals miljoner i skattepengar genom IFiS:s dotter- och sidoorganisationer.

Tack vare de här bidragen och kontakten med den politiska eliten skapar de successivt ett parallellt samhälle. Islamiska skolor, moskéer och föreningar med en fundamentalistisk tolkning av islam hindrar integrationen i stället för att stärka den, som ska vara fallet enligt bidragens villkor. Det är nu dags för IFiS att lägga alla korten på bordet. Det är inte lönt att förneka sin fundamentalistiska värdegrund. Fundamentalism är och kommer alltid att vara ett hot mot demokratin. Vita lögner håller inte längre.

Sameh Egyptson

forskare i interreligiösa relationer, Lunds universitet