Den fiktive statsministern

Länk till krönikan

I år kommer han till gräsmattan nedanför Furusunds Värdshus via farleden. Han ror den numera världsberömda ”Furusundsekan”, byggd efter mallar från 1700-talet, lätt i den svaga brisen. Ekan ligger likt gamla tiders vikingaskepp inte i vattnet, hon rör sig lätt ett tiotal meter för varje årtag i duggregnet i den svaga nordliga brisen.

Diskret, om det nu kan kallas diskret, några hundra meter bakom den roende fiktive statsministern glider även korvetten HMS Visby sakta framåt.

Väl förtöjd vid den gamla ångbåtsbryggan går han upp mot det gamla Tullhuset, kliver upp på en upp och nedvänd ölback med det före detta tullhuset, numera värdshuset, i fonden och med ansiktet ut mot farleden och med författarinnan Astrid Lindgrens gamla sommarnöje längst till höger i synfältet.

I år är det inte linnekostymen och den klassiska Borsalinon. I år är den fiktive statsministern klädd för arbete. Jeans, flanellskjorta och hans trogna vän ”Stinke”, eller den båtmössa som följde med under hans 14 år långa tjänstgöring i flottan samt underrättelse- och säkerhetstjänst. ”Stinke” tvättas aldrig utan bär med sig alla erfarenheter, vedermödor och det anletes svett som ägaren tillägnat sig genom åren.

Vid hans fötter, troget, ligger Sneaky Dog Jr och bligar misstänksamt på det samlade mediauppbådet. Och visar tänderna om någon kommer för nära. Det är inte ett leende.

Vår fiktive statsministers sommartal på gräsmattan nedanför värdshuset på Furusund, 2018.

Det talade ordet gäller.

Medborgare, Väljare

Bortom den gamla affären, idag ombyggd till bostadsrättsförening, ser ni Astrid Lindgrens sommarnöje. Jag väljer att göra ett undantag och lätta lite på mina minnen från henne. En vänlig dam som vi alla boende här på ön, fastboende som fritidsboende, alltid valde att lämna ifred. Sådan är kulturen här på Furusund. Här får folk vara som dom vill. Om de inte skadar eller stör några andra.

Furusundsbon, likt Rospiggen, drivs av ett frihetsideal och samtidigt en solidaritet samt respekt för naturen. Min frihet börjar där din slutar. Och tvärtom. De ska befinna sig i balans och vi tar hand om varandra och vår närmiljö.

Vi skyddar varandra men är samtidigt alltid vänliga mot varandra. Astrid Lindgren var inget undantag och jag kommer så väl ihåg när hon och min mor, riksdagsledamoten Barbro Westerholm, med böjda ryggar över blåbärsriset plockandes blåbär i skogen ute på Nordkap talade om allt utom politik, barnböcker och allmänt kändisskap. Blåbär, svamp, fisk och barn brukade vara kära samtalsämnen. Personligt. Men aldrig privat.

Här på Furusund får man vara som man vill. Så länge man inte gör någon annan illa. Och vi skyddar och tar hand om varandra. Men vi lämnar även varandra ifred.

Det är det outtalade kontrakt som råder oss emellan. Ett samhällskontrakt i det lilla formatet.

Sverige har haft ett ännu mörkare och svårare år av påfrestningar bakom sig än tidigare. Ett mörkt år där den politiska oron ökat och där effekterna av regeringen Reinfeldt II migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet till slut slog igenom samt hur detta kom att förstärkas av en svag och tafatt efterträdare i min företrädare.

Min företrädare äntrade Rosenbad 2014 med fel politisk karta. Vem som hade det svaga omdömet att förse honom med den kartan låter jag vara osagt men att den var felaktig är ställt utom allt rimligt tvivel. En karta byggd på önsketänkande.


För alla som följt frågan en längre tid blinkade varningslamporna rött redan 2012 när Migrationsverkets egna boenderesurser inte räckte till längre. När migrationsverket i stor skala behövde öka sin kapacitet genom extern upphandlinlg borde någon ha förstått att vi skulle få flaskhalseffekter längre fram i kedjan. Ett samhälle kan endast ta emot ett visst antal nya medlemmar i relation till de som redan ingår i en samhällskropp per tidsenhet. Arbetsmarknad, bostadsmarknad, vård, skola, omsorg och mycket mer hängde inte ihop med den förda politiken.

System som det tar decennier att bygga upp sattes under stark stress. System som utgör vårt samhällskontrakt. Där kommunerna är de främsta bärarna.

Båda regeringarna, Reinfeldt och min företrädare fick i fjol svidande kritik av Riksrevisionen för sin slapphet i lagstiftningsarbetet kring migrationspolitiken. En kulmen på detta, eller ett nytt lågvattenmärke, nåddes under våren med den så kallade gymnasielagen. Gymnasielagen är den lag som är avsedd att ge de iransk-afghanska hazariska unga män som saknar asylskäl en amnesti och möjligheter att stanna. Denna lag beräknades belasta skatteuttaget med minst tre miljarder av statliga medel, hur det skulle slå på kommunernas ekonomi är fortfarande okänt.

Iransk-afghanska hazariska unga män i arbetsför ålder bekändes ett högre värde än andra asylsökande som fått avslag. Min företrädare införde en syn på att det finns första och andra klassens människor. Som Karlebyist, socialdemokrat av ett äldre snitt, är detta ett för mig helt främmande synsätt.

Förutom att lagrådet sedan konstaterade att min företrädares regering med sin justitieminister nått en ny lägstanivå i lagstiftningsarbetet har två tingsrätter nu dömt ut lagen som oanvändbar. Vi avvaktar fortfarande högsta förvaltningsdomstolens slutgiltiga utslag innan vidare steg kan tas.

Och synen på att det finns första och andra klassens människor går dessvärre igen.

Den förre justitieministern försökte även att införa en förändring i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen som skulle innebära dels omfattande förcensur av vissa annars offentliga uppgifter men även, vilket är ännu allvarligare, ville han införa en ordning även på grundlagsnivå med första och andra klassens medborgare. Där första klassens medborgare, en elit, kunde ha full tillgång till alla de beslut och domar som fattas i ett samhälle men där andra klassens medborgare, den vanlige, bara skulle få ha en begränsad möjlighet att ta del av samhällets rättsdatabaser.

Jag fann mig tvingad att intervenera i detta som kampanjledare för ”Stoppa Grundlagsändringen”.

Jag gick segrande ur den tvekampen vilket den tidigare stats- respektive justieministern gör klokt i att komma ihåg.

Det blev ingen ändring. Och så länge jag finns i Rosenbad så kommer det inte bli någon förändring. I min värld finns det inte några första och andra klassens männniskor eller medborgare. Det är bland annat det som skiljer mig från min företrädare och den förre justitieministern.

Vi skiljer oss i form av grundsammansättningen i vårt respektive demokratiska DNA. De har sitt. Jag har mitt. De liknar inte varandra. Alls.

Min grundsyn på medborgaren och människan är en som är delaktig i samhället. Vi tycker olika. Och det är helt i sin ordning i en demokrati enligt mitt sätt att se det. Åsikter skall brytas mot varandra, inte regleras och inte heller tystas av någon part med hot om våld eller repressiva åtgärder. Oavsett om det är en uttalat våldsbejakande organisation som Nordiska Motståndsrörelsen eller andra.

Det är inte åsikten som skall regleras, det vi ska göra är att förbjuda tillämpningen av de åsikter som NMR och andra extrema våldsbejakande rörelser vill införa.

Det är ni som på valdagen om fyra veckor väljer vilken grundsyn som skall råda. Vilket demokratiskt DNA som skall utgöra grunden för vårt samhällskontrakt. Min företrädares DNA. Eller mitt DNA.

Men åter till ämnet. Vår närmaste framtid.

Förutom att överrullningseffekterna på kommunernas ekonomi nu blir allt tydligare, Sveriges kommuner och landsting saknar 63 miljarder kronor de kommande åren för att vidmakthålla dagens välfärdsåtagande, har detta åtagande kantats av nedmonteringar. I region Jämtland Härjedalen sades i april månad i år, trots min företrädares tillskott på 10 miljarder kronor till våden, 100 undersköterskor upp från omsorgen av äldre. Det var inte klienter eller arbetsuppgifter som saknades. Det var pengar till löner som saknades. Samma situation råder ute i flera av landets kommuner där kommunen inte har råd att ge sina anställda i vården semester annat än under de lagstadgade semestermånaderna. Kostnaderna för att ta in vikarier lägger last på börda på en redan ansträngd kommunal ekonomi.

Moderaterna aviserar en ”satsning” på den kommunala nivån om 50 miljarder för nästa mandatperiod. Trots att det är 63 miljarder som saknas i kassakistan. De nämner inte med ett ord vad som skall bort och de har inga klara tankar på vad eller vilka reformer som krävs för att ge kommunerna andrum. Oavsett om vi höjer beloppet till 63 miljarder eller inte måste vi en gång för alla skapa långsiktigt stabila villkor för kommunerna att planera sin verksamhet. Det gör vi med att återgå till den kommunala finansieringsprincipen fullt ut.

Jag kan inte, och kommer inte, lägga ytterligare last på kommunerna utan att antingen ta bort en börda eller garantera finansieringen. Inte bara kortsiktigt utan för evigt.

Våldsmonopolet är under fortsatt stark stress och ordningen i landet kan inte garanteras på det sätt som ni medborgare, skattebetalare eller inte, har rätt att förvänta er. Klankriminaliteten, där klanmedlemmar glider mellan religös våldsbejakande extremism och livsstilskriminalitet, har nu etablerat sig för lång tid framöver. Vi talar decennier. Allt på grund av mina företrädares loja attityd till den kulturfriktion som uppstår vid mottagandet av stora diasporor. Vårt samhälle har inte varit rustat för att ta emot och assimilera alla dessa nya medborgare in i vårt samhällskontrakt. Tvärtom har ett kravlöst bidragssystem bidragit till att kapsla in kulturer och permanenta etniska och kulturella konflikter.

Var det någon som blev rädd nu? För ordet assimilation? Ordet assimilation utgör en av grundpelarna i FN:s flyktingkonvention som förutsättning för en stabil integration. Den som är nyfiken kan med viss fördel läsa den andra och den 34:e paragrafen i denna konvention som utgör ryggraden i vårt asylmottagande.

Återigen: Assimilation är en av grundpelarna i FN:s flyktingkonvention och själva grunförutsättningen för att bibehålla mottagande länder stabila.

Det tydligaste tecknet på att mina företrädare aldrig begrep detta är det ökade hatet mot judar i det svenska samhället i allmänhet och städer som Malmö i synnerhet. Min företrädare var övertygad om att detta ökade hat i Malmö, som får judar att fly staden, var ett resultat av att ett parti med nazistiska rötter hade kommit in i riksdagen.

Min företrädare förminskade öppet, i riksdagens talarstol, det faktum att det enskilt största hatet mot Malmös judar kommer från palestinier i diasporan som tagit med sig en territoriell konflikt till sitt nya hemland och omsatt denna i en religiös konflikt. Ivrigt påhejad av Erdogan i Ankara och mullorna i Teheran. Min företrädares omorientering av utrikespolitiken, där Sverige valde att liera sig med sådana krafter som önskar Israels utradering, var inte bara omdömeslös. Denna politik hade antisemitiska inslag som senare kom att ta sig in i den svenska debatten och normalisera det hat som svenska judar, lika mycket svenskar som du och jag, får utstå.

Det är slut med det nu. Helt. Slut.

Listan på problem som mina två företrädare givit mig i arv är lång. De använde systematiskt ordet utmaning för att mjuka upp språket. Detta har lett oss alla fel, att problemen inte är så stora. Jag väljer ord som spänner mellan problem, pågående härdsmältor och något som bäst kan liknas vid en hybrid mellan sprängande huvudvärk och blödande magsår.

Och mest akut är effekterna av årets torka i form av minskad livsmedelsförsörjning och bränder som ödelägger generationers arbete med vår absolut rikaste tillgång. Skogen.

Vår förre stats- respektive justitieministers tillkortakommanden är väl kända, lika välkänt som hans företrädare Fredrik Reinfeldts. Alla data som krävts för att rusta vår brandskyddsförmåga att möta årets skogsbränder var kända sedan 2008. Trots detta gjorde vare sig min företrädare eller Fredrik Reinfeldt något åt detta. För att göra saker värre ändå lät min företrädare flytta den nationella krisledningen från sin egen stab, statsrådsberedningen, till justitie- och inrikesdepartementet. Långt bort från statsministern i Rosenbad.

En statsminister som inte kan eller vill leda ett land genom kriser ska inte leda det alls.

Jag har redan flyttat tillbaka den nationella krisledningen direkt till statsrådsberedningen där de varje vecka kommer redovisa läget i riket för mig. Oavsett om det brinner någonstans eller inte vill jag ha en genomgång måndagar klockan 08:00 på mitt kontor eller där jag råkar befinna mig. Så att jag alltid kommer kunna fatta väl avvägda departements- och sektoröverskridande beslut. Det ligger i en regeringschefs roll att behöva göra detta. Inte delegera det till en underhuggare som till exempel en justitieminister.

Att leda är inte att smita undan. Att leda är att stå främst och ta ansvar för de ibland obehagliga beslut som måste fattas. Finansmannen Peter ”Pirre” Wallenberg brukade klappa sig högst upp på huvudet och säga ”ansvaret stoppar här” och menade att han aldrig kunde skylla ifrån sig på någon annan uppåt i kedjan. Han stod högst upp.

Detta gäller i allra högsta grad en statsminister som vill ta ansvar för sitt land.

Jag kommer att inom några veckor lägga en proposition på riksdagens bord där denna organisationsförändring blir permanent så att inga klåfingriga efterträdare till mig får för sig att rikets säkerhet någonsin kan komma i andra hand.

En annan konstitutionell reform jag kommer att lägga på riksdagens bord är inrättandet av en konstitutionsdomstol. Behovet är trängande om vi ser till mina två företrädares prestation på lagstiftningsområdet. Riksrevisionen underkände 25 av 28 lagar och besluts förarbeten och beredning. En konstitutionsdomstol kan rädda oss och kommande generationer från alltför loja eller klåfingriga politiker.

Läget för vår livsmedelsproduktion är kritiskt. Min företrädares åtgärder för att möta torkans effekter var att endast kompensera de djurhållande gårdarna med att betala ut de belopp som Jordbruksverket redan var skyldiga att betala ut innan årsskiftet. För de spanmållsproducerande enheter fanns inga tankar alls.

Jag kommer tvingas att ta medel ur valutareserven för att rädda dessa produktionsenheter för ögonblicket och för att lägga det akuta stödet på åtminstone en europeisk nivå. Min företrädare maximerade stödet till 150 000 kronor för varje djurhållande gård. I Tyskland har den tyska förbundskanslern anslagit mer än det tredubbla per gård. En droppe i havet för de drabbade bönderna, jag vet. Men en något större droppe i varje fall. Jag gör vad jag kan. Vår livsmedelsproduktion måste räddas till varje pris.

Utan egen mat gör vi oss till enkla offer för andra krafter.

Min finansminister håller just nu, i denna stund, på att se över hur de tekniska lösningarna skall utformas så att jag inte tvingas bryta mot EU:s regelverk mer än nödvändigt. Men att jag kommer tvingas tänja på regelverket är ställt utom allt rimligt tvivel.

Jag har även redan bjudit in Lantmännen, LRF och Skogsägarna samt representanter för producenter i livsmedelskedjan för att se över de långsiktiga villkoren och regelverken för vår jord- och skogsbruksindustri.

Det är dessa som är experterna och vet vad som kommer krävas för att dessa så vitala komponenter i vårt samhälle skall garanteras bättre långsiktiga villkor. Den förre näringsministern levde i tron att lån, och ökad låneskuld, var lösningen för mjölkbönderna för att ta ett exempel. Jag är av övertygelsen att det är lönsamheten som måste öka, inte skulderna, för att skapa en långsiktighet i livsmedelsproduktionen.

Det var det där med näringspolitiskt DNA. Och så var det det där med demokratiskt DNA…..

När krisen med djurfoder var som värst gick storbönder jag var i kontakt med frivilligt ihop och skördade vass med tillräckligt högt näringsinnehåll för att användas som grovfoder. Detta grovfoder var avsett enkom för deras mindre grannar, småbrukarna, för att de skulle överleva och slippa slakta djurbesättnigar. Ändå räckte inte det. Flera mjölkbönder har slaktat så pass mycket att de tappat mellan två och sju år av sin framtida produktion. Det är vad det kommer ta att återställa den. Utan produktion, inga inkomster – konkursen väntar runt hörnet. Vi måste vända på varje sten för att rädda det som räddas kan.

Ansvarskänslan för jorden vi ärvde är djupt rotad bland dessa. Och med det följer den naturliga känslan för att hjälpa en granne i nöd. Detta skedde framför näsan på min företrädare. Han satt helt tyst.

Lantbrukare passar illa in i bilden av kapitalister med stora tillgångar. De bärs av en idé av att de brukar jorden för nästa generation. De ser inte jorden som ett eget kapital på det sätt som vare sig min företrädare eller Alliansen tycks tro.

Detta är en kraft som vi skall värna om. Inte genom att reglera och systematisera utan ge förutsättningar att kunna leva vidare. Att ta ansvar för jorden vi ärvde skall inte regleras bort eller sönder. Den skall premieras genom ett rimligare regelverk än dagens.

Men jag gör ändå bedömningen i denna akuta fas, för den är akut för många lantbrukare, att EU-kommissionen inte kommer vilja vidta några åtgärder mot Sverige för de eventuella regelbrott eller tänjingar jag tvingas till då vi än så länge är nettobidragsgivare till EU. Det kommer jag självklart att utnyttja när kritiken kommer. En styrkeposition jag inte kommer dribbla bort.

EU vill inte se ett Swexit. Och det vill inte heller jag.

Däremot vill jag tillbaka till det EU jag en gång röstade för. Dagens EU har gått för långt på alltför många områden och jag kommer att bjuda in SAMTLIGA partier till partiledaröverläggningar för att se vilka konstitutionella reformer vi själva måste genomföra så att mer makt flyttas till väljarna när EU vill införa nya regelverk eller bestämmelser. Den irländska författningen är något att ta till sig där Irland måste genomföra folkkomröstningar även vid medelstora förändringar av EU-fördrag.

Men allt måste betalas. Och organiseras.

Anders Borg, finansiminster i regeringarna Reinfeldt, vitsordade i efterhand att slopandet av fastighetsskatten var ett stort misstag. Det är även min uppfattning men jag anser samtidigt att den reform som regeringen Reinfeldt genomförde, att ersätta skatten med en kommunal fastighetsavgift, hade ett klokt drag över sig. Att beskattningsrätten ska ligga på kommunerna som måste svara för vägar, vatten, avlopp och annan infrastruktur oavsett om fastigheten är en industrifastighet, en permanentbostad eller fritidsbostad. Till det kommer kommunal service i form av primärvård och distriktsläkarmottagningar samt omsorgstjänster där kommuner som Norrtälje bara kompenseras på marginalen.

Norrtälje kommun, där vi står idag, tiodubblar sin befolkning tre månader per år. En tiodubbling som kommunen måste kunna planera för och kunna få intäkter för.

Jag avser att införa en möjlighet för kommunerna att införa en kommunal fastighetsskatt för bostäder. Nivån på skattesatsen beslutas av kommunerna själva.

Andra reformer är att jag kommer att vidga och förlänga utredningen om en ny socialtjänstlag. Framför allt måste bidragsdelarna minska väsentligt för att lätta på kommunernas omsorgsåtaganden. Jag avser göra det möjligt för kommunerna att dels införa ett produktionskrav för att vara berättigad till ekonomiskt bistånd samt dels att byta ut delar av biståndet till mat- och klädkuponger för att ytterligare kunna pressa kostnaderna. Vidare skall bostadsnormen för mottagare av ekonomiskt bistånd ses över. Det är inte rimligt att vi inte har infört ett bidragstak och någon form av bortre gräns för de mest generösa komponenterna. Ingen ska dock riskera att behöva sova hungrig under bar himmel.

Men ingen skall heller kunna leva gott ett helt vuxet liv på andras bekostnad.

Polisens löner kommer att höjas över hela linjen genom en direkt intervention från mig. Samma sak gäller brandmän och deltidsbrandmännens villkor. 2017 förlorade vi 600 deltidsbrandmän på grund av det av Lena Micko, S, Sveriges Kommuner och Landstings framförhandlade avtal. Dessa 600 brandmän hade behövts flerdubbelt av under den gångna sommaren.

För denna direkta intervention kommer jag få kritik från Konstitutionsutskottet men det bekommer mig föga. Vill en majoritet riksdagen sedan rikta ett misstroendevotum mot mig säger det mer om de övriga partiernas känsla för allvaret i situationen än om mig.

Vidare kommer rikspolischefen få i uppdrag att utreda, och under nästa mandatperiod, pröva kommunala poliskårer i tre kommuner. Poliser med en ettårig utbildning, som ger begränsade befogenheter, med fokus på insatser i respekivie kommun. Kommunerna kommer vara arbetsgivare där staten garanterar kostnaden genom riktat bidrag och rikspolisen kommer vara arbetsledare samt tillsynsmyndighet. Den synliga polistätheten måste öka.

Poliser är yrkesmän. Jag gillar skickliga yrkesmän. Poliser är inte genuscertifierade kvasiakademiska doktorander. Vi måste tillbaka till ett synsätt där yrkesskicklighet premieras inom våldsmonopolet istället för den utveckling vi sett de senaste åren.

Vidare kommer stora delar av det bidragsindustriella komplexet att reformeras i grunden. Bidragen till folkbildningen kommer villkoras på ett sådant sätt att all utbildning som genomförs med skattemedel primärt leder till en anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Bibel- och koranstudier, folkdans eller att lära sig virka, fotografera med sin telefon eller måla akvarell får ske med andra medel. Den lagstiftning som jag nu förbereder kommer även göra insteg i det kommunala självstyret så att inga religiösa föreningar eller annan verksamhet som motverkar integration ska kunna kompensera ett statligt bidragsbortfall med kommunala bidrag. Blir det nej, så blir det nej.

Fritidsintressen som studerande av koraner eller biblar sköts bäst med egenintjänade medel. Inte våra gemensamma. Religiös övertygelse är en enskild ensak, inte en samhällsangelägenhet även om ledare för olika sekter vill få er att tro det.

Annars kommer jag vara försiktig med att intervenera i det kommunala självstyret. Kommunerna, de främsta bärarna av samhällskontraktet, skall skyddas från klåfingrighet till varje pris.

Hela SIDA:s verksamhet kommer ses över i grunden. Det är inte rimligt att Sverige fortsätter stödja ekonomiskt en så pass öppet antisemitisk president som Mahmoud Abbas, Palestina. Den som läser Mahmoud Abbas, den förre utrikesministerns förre vän, doktorsavhandling läser en antisemitisk konspirationsorgie som inte står Sion Vises Protokoll långt ifrån. Stödet till Palestina kommer i framtiden inskränkas till rent humanitärt bistånd så ingen svälter ihjäl.

Allt övrigt bistånd kommer villkoras på ett sådant sätt att Palestina tvingas till demokratireformer. Det är inte rimligt att ge bistånd till en antisemitisk regim som infört repressiva lagar för journalister och inskränker yttrandefriheten utan att vi reagerar på något sätt.

Frihetsbegreppet är centralt för mig. Inte bara yttrandefrihet och tryckfrihet. Av den förre justitieministerns klåfingrighet att vilja ge sig på grundlagar vid varje misshaglig annan åsikt är det nu slut. Allt hans underlag har redan arkiverats i papperstuggen eller skickats till skammens museum. Och alla framtida försök från honom och hans likasinnade kommer effektivt att begränsas genom en konstitutionsdomstol.

Frihetsbegreppet innebär att min frihet börjar där din slutar och min slutar där din börjar samtidigt som de ska befinna sig i balans.

Din frihet är ingen frihet om någon bestämmer att du ska bära slöja eller att din dotter ska könsstympas.

Alla de som anser sig ha den rätten att begränsa andras grundläggande friheter skall vi hjälpa och stödja på alla sätt och vis så att de finner de länder att rota sig i där deras syn är samhällets syn. Att könsstympa unga flickor, tvinga kvinnor till att bära slöja eller separera kvinnor från män är inte vårt samhälles syn på frihet. Förtryck och våld i hederns namn har ingen plats i vårt samhälle.

Det. Är. Slut. På. Det. Nu.

Jag tror inte någon kan missuppfatta mig på den punkten nu.

Vad f-n får jag för pengarna frågade Leif Östling, Svenskt Näringslivs förre ordförande. Frågan var och är mycket relevant.

Vi får ut för lite för pengarna. Alltför mycket har gått till alltför onödiga expenser. Och utan konsekvensanalyser. Idag är det pensionärerna, de som byggde landet åt oss, som kommit på undantag. Brandskattade av mina företrädare på olika sätt. Jag kommer göra mitt yttersta för att återställa den balansräkningen. Skatt på pension kan inte vid något tillfälle vara högre än skatt på arbete. Det är ett minimikrav.

Jag väljer att avsluta talet med där jag började. Vi på Furusund har ett eget samhällskontrakt. Vi ser efter varandra, vi tar hand om varandra, vi lämnar varandra i fred. Vi respekterar varandra.

Det är det vi ska göra nu tillsammans det kommande decenniet. Reparera det som kan repareras av det tidigare samhällskontraktet och bygga ett nytt för framtiden. Jag kommer bjuda in samtliga partiledare att delta i det bygget. För det kommer krävas en bred samsyn för att få detta att fungera och där vi alla måste vara ödmjuka. Jag ska själv göra ett allvarligt menat försök att vara ödmjuk i allvarets stund.

Vi har inte råd med att ha företrädare som bara vill plocka russinen ur kakan, det är bättre med sådana som kan svälja en bitter kalk inför de förhandlingar som stundar. Vi måste få ett kontrakt som hänger ihop. Där debit och kredit balanserar varandra.

Jag vill kunna sluta ögonen när min tid kommer med vetskapen att jag lämnar över ett bättre samhälle till mina barn och barnbarn än det min generation fick i arv. Eller att jag i varje fall försökte istället för att sitta på läktaren.

De som delar denna vision med mig är välkomna att börja arbetet samman med mig att förverkliga det. Och har jag inte en majoritet av er, väljare och medborgare, med mig för detta arbete efter den nionde september lämnar jag över till min efterträdare utan egentliga invändningar.