Jag har vant mig vid att S är den naturliga basen i svensk politik.
Visst kändes det som att normen bröts när Fälldin ledde C till regeringsmakten men samtidigt fanns mullret från S där.
Ända sedan 40-talet har S lyckats få in politiska tjänstemän i alla viktiga myndigheter och tunga organisationer.
När Fälldin skulle genomföra politiska reformer bromsades det effektivt av de exekutiva S-märkta tjänstemännen och efter lite sprattlande återgick makten till S.
SD är enligt min ringa mening en hop dårfinkar med en smart ledare och deras kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem tilltalar LO-medlemmarna vilket kan vara den första inbrytningen i S-fortet.
Det största hotet mot S är dock Mp som är minst lika populistiska som SD.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar