Efter mitt barnbarn Jonnys bortgång har mina tankar kommit att beröra vad som händer efter döden. Prästen Anna Bäcklund som vigde Jonny till sista vilan, blev och är min vän. Hon hjälpte mig genom paniken och fick mig att överleva. Snart tre år efter mitt livs värsta dag, är hon klippan i min tillvaro.
Änglarna i hennes Taizégrupp ger mig livslust och alla andra nya vänner i Kyrkan, skickar ljusglimtar i mörkret men smärtan och ångesten kan inte dämpas.
Jag har fått sår som aldrig kan läkas och jag vill inte att de ska läka. Nästan varje dag går jag till kyrkogården och sitter en stund på en bänk nära Jonnys minnesplats
Ett par hundra gånger har jag de senaste åren suttit i kyrkan och tänkt på vad som kommer att hända när jag dör. Finns det något mera eller är det bara slut? Kommer jag att på något sätt få möta Jonny och Anders igen?
Jag har fått uppleva fantastiska saker under mitt långa liv. Jag har fått göra alla resor jag har velat göra men jag har aldrig fått frid i mitt inre.
På nätterna har jag försökt bringa ordning i myllret av tankar och jag har begrundat anledningen till att jag trivs så bra i Kyrkan numera. Det beror inte bara på Jonny utan har också att göra med de existensiella frågorna.
Jag har inte fått några tydliga svar på alla mina frågor men jag har försonats med all andlig skepsis som har gjort det omöjligt att delta i vanliga gudstjänster.
Jag behöver inte tro på Jesus som en autentisk gestalt. Det räcker med att jag tror på de positiva värden som omger Jesuslegenden.
Jag behöver inte rabbla med i alla rituella bekännelser och böner eftersom jag inte tror att det finns en allsmäktig god och kärleksfull gud. Det skulle nämligen innebära att Gud är partisk och visar kärlek bara till oss i länder med fred och välstånd.
När jag släppte alla måsten så fann jag min plats i Kyrkan och fick många vänner bland prästerna, diakonerna och övriga Kyrkans funktionärer.
Nu sitter jag som regel på kyrkbänken varje söndag klockan elva och intill mig sitter det ofta någon av änglarna som gör mig sällskap.
Jag är rikt priviligierad!
I går eftermiddag hörde jag radioprogrammet Kropp och själ som handlade om döden, själen och medvetandet Lyssna här
Hjärnan och döden ur Arvid Carlssons synvinkel
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar