Jag visste att jag inte skulle bli 70 år och när det ändå blev så, hände en massa saker såväl positivt som negativt.
Det negativa är att det inte längre finns ett definierat mål med återstoden av livet. Det har blivit en transportsträcka och transporttiden fylls i stor utsträckning av tankar på döden och på Jonny.
Det positiva är att jag har börjat leva intensivt och detaljskådande samt att mina närmaste kära vänner har blivit ännu viktigare medspelare i varandets skådespel.
Klicka på bilderna så blir de större och lyssna på programmet!
Fram till för ett år sedan var döden skrämmande och svår att acceptera utan obehagskänslor.
Många gånger under ett liv med olyckshändelser och sjukdomar har det verkat som att dödens gestalter har köat utanför mitt livsrum men jag har snabbt lagt tankarna åt sidan och intalat mig att döden hinner jag tänka på när det blir mera aktuellt igen och varje gång har det grämt mig att jag inte städat upp fysiskt och psykiskt innan jag lade mig på dödsbädden.
Nu är den städningen nästan avklarad och varje dag är en bonusdag som jag inte har planerat.
Nästan varje dag sitter jag vid Jonnys gravsten och för samtal med någon som jag inte vet något om annat än att det är en oundviklig gestalt men ändå känns samtalen meningsfulla och berikande.
Döden är inte längre skrämmande utan ett spännande möte som jag har kvar
Mina tankar om meningen med livet -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar