Klicka på bilderna så blir de större
I mitt barndomshems ladugård fanns det alltid en ko som hette majros.
Kossa, kan man kalla någon som man tycker är aningen osmidig på ett eller annat sätt.
Kor är mångsidiga djur. De kan vara stillsamma, vänliga och lätthanterliga. De kan också vara istadiga, spattiga och omöjliga att hantera.
När betande kor ska tas in för mjölkning blir det ett jäkla liv. Alla brölar som ångbåtssirener och vill in samtidigt. Samtliga går sedan ordentligt till sin plats i ladugården och låter sig villigt fängslas med halslås efter att ha mutats med godis på matbordet.
När de efter mjölkning ska släppas ut i beteshagen igen, kan fogligheten förbytas i total oordning och när man ska flytta kor till en annan beteshage är det lätt att den inbördes kamratliga relationen ko-människa, blir ansträngd och svåruthärdlig.
En ko kan välja att gå precis vart som helst utom till den plats som koskötaren har bestämt. I bland hjälper det att med handflatan klappa till kossan baktill på sidan. Det låter i alla fall imponerande. Oftast blir resultatet dock endast att kon sakta vrider sin långa hals helt om och glor dumsnällt på den gråtfärdiga kofösaren.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar