Fatalism styrd av 1700-talets höga barnadödlighet?
Galenskap?
En kär vän skrev om Herrnhutismen för en tid sedan men först i dag har jag börjat analysera den.
Mera om ämnet
Wiki om Herrnhutismen – Evangeliska Brödraförsamlingen
Herrnhutismen är en religiös, kristen rörelse som uppstod kring greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700–1760) gods Berthelsdorf i staden Herrnhut i Oberlausitz (idag i tyska delstaten Sachsen). Zinzendorf gav 1722 skydd åt de så kallade böhmiska bröder, som tvingats fly motreformationen i bland annat Böhmen och Polen, och från denna ort fick alltså rörelsen sitt namn. Det officiella svenska namnet på rörelsens verksamhet i Sverige är Evangeliska Brödraförsamlingen.
I början anslöt de sig till den lutherska församlingen Berthelsdorf. Efterhand anslöt sig allt fler pietister och separatister till församlingen, vilket skapade konflikter inom denna. Zinzendorf slog sig då själv ned på platsen och införde religiös endräkt genom att skapa vissa religiösa statuter, vilka enhälligt antogs 12 maj 1727. Zinzendorf blev tillsammans med friherre von Wattewille församlingen föreståndare.
De nya statuterna och kyrkans omorganisation firades genom en högtidlig nattvardsgång 13 augusti 1727, vilket fortsatt firas som församlingens grundläggningsdag. Herrnhutismen var ursprungligen en inomkyrklig sammanslutning, men tvingades dels genom missionen och dels genom motstånd utifrån 1735 bilda ett eget kyrkosamfund, och införde ett biskopsämbete. Kyrkans namn blev Den förnyade brödrakyrkan. 1736 landsförvisades de ur Sachsen, men sedan bröderna 1746 erkänts som augsburgska religionsförvanter erhöll samfundet statligt erkännande i Sachsen. Samma år erkändes brödraförsamlingen i Storbritannien och dess kolonier, här kallade Unitas fratrum. Årtiondena efter Zinzendorfs död erhöll kyrkan genom flera synoders arbete en fast författning. Drivande var biskopen August Gottlieb Spangenberg. Den på synoden 1775 antagna författningen är den som sedan kommit att bilda grund för den fortsatta verksamheten.
Det viktiga för herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen, utan istället det rätta hjärteförhållande till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Liksom den äldre pietismen är man inriktad på individen och på förnyelse av de lutherska kyrkorna istället för separatism.
Under 1740-talet framträdde herrnhutismen i sin mest radikala form som känslosvärmisk med sensuella inslag. Bröllops-, blod- och sårmystik blev mycket framträdande. Man kunde tala om Jesus som den "söte brudgummen" och sig själva som "blodiglar" som levde av såren på Jesu kropp (det vill säga de sår på händer, fötter och i sidan som uppstod vid Jesu försoningsdöd på korset).
Med deras egna ord:
Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm är en församling med anor från 1700-talet. Vi är framsprungna ur den herrnhutiska väckelsen i Tyskland och är en fristående församling inom Svenska Kyrkan. Vår historia är rik med många gripande livsöden. Herrnhutarna var de första inom den lutherska kyrkan att skicka ut missionärer. Flera kristna rörelser som exempelvis, Metodismen, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och pingströrelsen räknar herrnhutismen som en viktig inspirationskälla, en del av rötterna. Vi är övertygade om att vår församling fortfarande har en viktig uppgift att nå människor med det glada budskapet om Jesus Kristus! Du hittar oss centralt på Östermalm i Stockholm på Sibyllegatan 13.
Något om vår historia
Herrnhutismen är en väckelserörelse som växte fram på det tidiga 1700-talet. Motreformationen hade skapat en hätsk stämning mot olika protestantiska grupper i framförallt i Böhmen och Mähren, nuvarande Tjeckien och de tvingades fly norrut hotade till livet. Den unge greven Nikolaus von Zinzendorf öppnade sitt gods Berthelsdorf i Nordöstra Tyskland. Där fick dessa flyktingar en fristad och byggde en koloni vid berget Gutberg. Den nya byn fick namnet Herrnhut som betyder ”Herrens beskydd”. Greve Zinzendorf blev deras ledare och man försökte skapa en radikal gemenskap efter urkristet mönster. Alla titlar lades åt sidan och man blev bror eller syster med varandra. I många avseenden var man långt före sin tid, exempelvis på ekumenikens och missionens område, jämlikhetens och pedagogikens. Några år efter att byn hade grundats kom Guds Ande över dess invånare på ett överväldigande sätt. Det skedde efter en djupgående försoningsakt som resulterade i att man fick en djup kärlek till varandra och till hela världen. Dagen då detta skedde, den 13 augusti, räknas som herrnhutismens egentliga födelsedag.
I denna gemenskap växte sig kärleken till Jesus och till trossyskonen allt starkare, och bönelivet utvecklades. Man hade dagliga bönesamlingar och dessutom en bönevakt vilket innebar att det under dygnets alla timmar fanns någon som bad för den växande rörelsen. Herrnhutismen har kallats för en glad kristendom där sången fick ett stort utrymme. Man skrev många lovsånger och psalmer av vilka den för oss mest kända är Sv. Ps, 58 (Hjärtan, enigt sammanslutna). För att uppmuntra kolonins invånare lät greve Zinzendorf varje dag sätta upp ett särskilt bibelord som alla kunde läsa, ett ”lösenord” för dagen. Andaktsboken ”Dagens Lösen” som utkommit sedan dess är den andaktsbok i världen som längst har varit i bruk, spridd över hela världen.
Kärleken till de lidande folken i världen var mycket levande i den herrnhutiska gemenskapen. De första missionärerna som sändes ut var unga, tyska män som lät sig säljas som slavar till danska godsägare för att nå de lidande slavarna på ön S:t Thomas i Västindien, en dåtida dansk koloni. Också Grönland fick missionärer och många andra platser i världen. Herrnhutismen nådde Sverige relativt tidigt, inte minst genom hemvändande karoliner och påverkade kyrkan på flera sätt. Många präster i Svenska kyrkan tog starka intryck. Den lutherska ortodoxin hade skapat en situation där längtan efter en mer innerlig och levande kristedom blivit stark. När rörelsen var som störst i Sverige var över tusen personer berörda över hela landet. Ofta fick de utstå förföljelse från kyrkan eftersom det rådande Konventikelplakatet förbjöd kristna samlingar om inte leddes av en präst. Trots denna press förblev man lojal mot kyrkan och visade aldrig några ambitioner att bilda en egen kyrka. Tron var ju densamma!
I Sverige finns det idag två herrnhutiska församlingar, vår församling här i Stockholm, och en församling i Göteborg. Herrnhutismen är än idag en världsvid rörelse, internationellt känd som The Moravian Church. Den största Herrnhutiska kyrkan finns i Tanzania och har närmare 800 000 medlemmar. Fortfarande inspireras kristna från alla samfund av det som hände i den tyska byn Herrnhut på 1700-talet, som exempelvis 24/7-rörelsen och IHOP KC.
Vår historia i Stockholm
I Stockholm hade embryot till vår församling börjat samlas på bönemöten under 1720-talet. Det var framförallt kring Erik Tolstadius, kyrkoherde i Holmskyrkan, (tidigare Amiralitetsförsamlingen på Skeppsholmen) och dåtidens mest tongivande väckelsepredikant i Stockholm som människor samlades på söndagskvällarna. Man samlades i hemmen i Stockholm, sjöng psalmer, bad och lyssnade på levande förkunnelse. Ofta gick Erik Tolstadius igenom den predikan han hade hållit tidigare under söndagsgudstjänsten och lade ut bibeltexten ytterligare. Under 1740-talet kom två pastorer sända ifrån Herrnhut till denna grupp, och under 1760-talet fick man lov att bygga sin egen kyrkbyggnad i Stockholm. Den byggdes på nuvarande Kungsträdgårdens mark som tillhörde familjen Hjärne. Denna byggnad var den första kyrkobyggnad sedan reformationen som inte betalats av medel från Svenska kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar