Biskop Eva Brunne

Rubriken kunde lika gärna ha varit "naiv biskop talar ut i Sveriges Radio Människor och tro"

Eva Brunne lever i ett samkönat förhållande vilket är totalt oacceptabelt för alla praktiserande muslimer.

Eva Brunne bör Studera alla länder som domineras av islam!

Beakta dessa länders förhållande till demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet,religionsfrihet och inställning till kristna!

Brunne menar att terrorister tillhör en "liten, liten minoritet" av alla muslimer och hon jämför med de kristnas korståg på medeltiden.

För att motivera sina preferenser jämför hon dagens muslimer med medeltidens tempelriddare!

Om det fanns lika många uttalat kristna terrorister som det finns muslimska, skulle det sannolikt betraktas som fullständigt oacceptabelt.

Eva Brunne är nog korkad på riktigt!

Tempelriddarna stred på medeltiden för att ta tillbaka Jerusalem från muslimerna.

Idag år 2019 strider korantrogna våldsbejakande muslimer för att utrota kristendomen!

Boko haram, al-qaida, islamiska staten och al-shabaab hämtar all inspiration i koranen men det förstår inte naiva Brunne.

Eva Brunne, biskop för Svenska kyrkan i Stockholm, har ibland mer gemensamt med muslimer än med så kallade högerkristna. Det förklarar hon i Sveriges Radio.

Brunne diskuterar människovärdet och hur religionerna förhåller sig till det, och om alla människor är lika mycket värda.

"Demokrati och människovärde hänger ihop, och jag tänker att demokrati mår väldigt bra av mångfald, för då måste vi alla fundera på vilka människor är vi och vilka är de vi lever tillsammans med. Vi har faktiskt samma värde allihopa, även om vi inte pratar samma språk, ber till Gud på samma sätt eller ser likadana ut. Vi ska leva i ett land tillsammans, säger Eva Brunne i SR-programmet."

– Jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna, fortsätter hon.

Brunne menar också att terrorister tillhör en "liten, liten minoritet" av alla muslimer. Vidare säger hon att ytterligheter finns i alla religioner, och nämner då de kristna så kallade korstågen. Själv vill hon inte bli sammankopplad med högerkristna, förklarar hon.

Jag håller med Brunne om att alla människor har samma värde men hon glömmer att värdegrunder kan se olika ut och det finns sannolikt massor med muslimer som aldrig reflekterar över att deras idol, deras mänskliga förebild var en blodbesudlad krigsherre som beordrade dödandet av alla som inte trodde på hans budskap.

Det är politiskt korrekt att hävda följande:
Muslimer i Sverige skiljer sig värdegrundsmässigt från muslimer i Mellanöstern, Asien och Afrika.

Tror Brunne att islam i Sverige skiljer sig från islam i Mellanöstern, Asien och Nordafrika?

Eva Brunne bör Studera alla länder som domineras av islam!

Beakta dessa länders förhållande till demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet,religionsfrihet och inställning till kristna!

Pennan och svärdet

Tempelherreorden var den mest kända av de medeltida riddarordnarna och dess medlemmar deltog i korstågen till det Heliga landet. "Gud vill det!" Så ljöd ropen genom gränderna i franska Clermont. Året var 1095 och påven Urban II hade samlat till kyrkomöte. Vid den här tiden var de flesta européer kristna. Nu skulle de enas mot ett gemensamt mål: återtagandet av den heliga staden Jerusalem. "Gud vill det!" Snart spred sig budskapet över Europa.

Redan tidigare hade kyrkan haft ett ambivalent förhållningssätt till vapen, krig och våld. Nu blev det allvar. Om krig var nödvändigt för att främja den kristna saken var det inget att tveka om. Under ett par århundraden framöver drog europeiska riddare ut på korståg för att främja Guds ord med vapen i hand. Det kom att bli sju stora korståg.

Korstågen

I det första korståget samlades tusentals vapenföra män under korsfanorna och med män som Bohemund av Tarent, Raimond av Toulouse, Robert av Normandie och Gottfrid av Bouillon i spetsen bröt de olika kontingenterna upp efter det att deras rustning och organisation pågått bortåt ett år.

Gottfrid av Bouillon, en av de ledande gestalterna i det första korståget. 1099 valdes han till kung i det erövrade Jerusalem, men kallade sig enbart "den heliga gravens beskyddare". Han dog redan året därpå. Samtida träsnitt.

Striderna blev blodiga och till en början gick det bra för de kristna riddarna. Jerusalem återerövrades från muslimerna 1099 och kom under kristen kontroll. Kungariket Jerusalem etablerades, men denna stat, fjärran från Västeuropa, blev hårt ansatt av de olika muslimska härskarna i omgivande områden. Det bristfälliga försvaret var ett problem från början. Lösningen på problemet med att samordna de kristna stridskrafterna blev riddarordnarna. En av de mest kända var Tempelherreorden, uppkallad efter templet i Jerusalem och direkt underställd påven. De stridande munkarnas uppgift var att försvara pilgrimerna och det Heliga landet.

Kungariket Jerusalem kunde bestå tack vare en väldig tillströmning av nya korsfararskaror från Europa, men vid 1100-talets mitt blev de fientliga angreppen starkare och de kristna led en rad motgångar. En påvlig korstågsappell 1145 ledde till ett nytt stort krigsföretag, det andra korståget, men framgångarna uteblev. Snart föll även Syrien i muslimernas händer och 1187 kom det hårdaste slaget: Jerusalems fall.

Detta gav upphov till det tredje korståget, som från början tedde sig lovande. Västerlandets tre främsta härskare drog ut i spetsen för välrustade riddarhärar. Kejsar Fredrik Barbarossa drunknade dock redan vid en flodövergång i Mindre Asien och större delen av hans här vände om. Rikard Lejonhjärta av England och Filip August av Frankrike lyckades inta hamnstaden Akko, men råkade därvid i tvist med varandra. Den franske kungen återvände inom kort till Europa och Rikard Lejonhjärta misslyckades med att inta Jerusalem.

Korstågshären går till anfall mot Jerusalem. Kastmaskiner slungade stenar mot murarna, medan de rullande belägringstornen närmade sig. Träsnitt av Gustave Doré.

Sedan följde ytterligare en rad korståg, som varken i omfattning eller i betydelse kan mäta sig med de tre första. Korstågstiden brukar anses sträcka sig fram emot 1300-talet. Den sista resten av kungariket Jerusalem försvann med Akkos fall 1291, men även under 1300- och 1400-talen företogs krigståg i korsfararsyfte, samtliga utan nämnvärt resultat.

I tredje korståget 1189-1192 samverkade Europas tre stora härskare. Trots detta blev det ingen framgång. Illustration: Samuel Svärd.

Tempelherreordens uppkomst och blomstring

Tempelherreorden instiftades 1118 av Gottfrid av Saint Omer och den burgundiske riddaren Hugo av Payens, som blev ordens förste stormästare. Inför patriarken av Jerusalem avlade de och sex andra riddare de vanliga munklöftena om kyskhet, lydnad och fattigdom enligt S:t Benedikts regel.

Jacques de Molay, Tempelherreordens siste stormästare. Medlemmarna av riddarordnarna känns igen på de kors de bär på sina dräkter och ibland även på sina vapensköldar. Tempelriddarna känns igen genom det flammande blodröda korset på den vita manteln.

Orden fick snabbt många anhängare och erhöll storartade donationer, både i kungariket Jerusalem och i Europa. En av medeltidens giganter, Bernhard av Clairvaux var en ivrig gynnare av orden och såg till att den fick påvlig stadfästelse på kyrkomötet i Troyes 1128.

Ordens stadgar, den s.k. statuten, hemlighölls för alla utomstående. I spetsen för orden stod en stormästare med furstlig rang, vilken för livstid valdes enligt en mycket invecklad valprocedur. Upptagandet i orden skedde under vissa högtidliga, hemliga ceremonier. Medlemmarna var av tre typer:

1. Riddare, de egentliga tempelherrarna, som var av adlig börd och vanligen yngre söner i feodala familjer.

2. Präster, som genom att inträda i orden förlorade rätt till befordran inom kyrkan. Det bekväma liv och den frihet från biskoplig kontroll som orden i stället erbjöd synes ha utövat stark dragningskraft.

3. Servienter, ofrälse lekmän. Av dessa användes en del till krigstjänst såsom s.k. väpnare, vilka i orden intog en hedrad ställning. De övriga var hantverkare, jordbrukare, betjänter m.fl.

Ordens besittningar bestod av ordenshus (tempel), kyrkor, kapell, tionderättigheter, bondgårdar, kvarnar, skogar, fisken m.m. Antalet ordenshus skall under ordens blomstringstid ha varit 9 000 och antalet ordensmedlemmar mellan 15 000 och 30 000.

Tempelherreordens krigiska verksamhet bars upp av en mäktig multinationell organisation som blomstrade ekonomiskt tack vare betydande donationer samt effektiv förvaltning av stora gods och en banbrytande internationell bankverksamhet. Stora resurser satsades på underhåll och bemanning av ordens borgar. Bilden visar tempelherreborgen Monzon i Aragonien.

Ordens affärsverksamhet

Från början var tempelherrarna skyddsvakter åt pilgrimerna och kristenhetens elitsoldater. Med stora områden att skydda och väldiga inkomster via donationer och erövringar svällde emellertid organisationen ohämmat. Tempelherrarna kom att driva en allt mer omfattande affärsverksamhet. De ombesörjde med god vinst på egna skepp pilgrimernas transporter till Palestina och drev i samband med det lönande grosshandel med orientaliska varor och blev sin tids största bankirer. Till pilgrimerna sålde de resekreditiv, bestående i anvisningar på underhåll i ordenshusen på vägen. De förmedlade internationella penningtransaktioner och tjänstgjorde som kassaförvaltare åt kungarna i Frankrike och England, vilka hos dem deponerade en del av sina statsinkomster.

Denna penninghandel väckte föreställningar om ordens rikedom, vilket kom att bli deras fall. Då orden upplöstes i början av 1300-talet och dess tillgångar i reda pengar visade sig vara jämförelsevis obetydliga började folk tala om att antingen Filip IV eller påven stulit "tempelskatten" eller att den blivit gömd. Det verkliga förhållandet synes dock ha varit att vinsten dels plöjdes ned i köp av markegendomar, dels användes till krigen mot de otrogna; förutom sina egna krigarskaror underhöll orden nämligen betydliga legotrupper.

Ordens nedgång och fall

Med ökandet av ordens makt försvagades dess asketiska karaktär, medan det ridderliga trädde i förgrunden. I de ståtliga och praktfullt inredda tempelhusen utvecklade sig tidens mest lysande riddarliv, där rådde hövisk och förfinad ton och hägnades trubadurpoesin, men med lyxen torde även åtskilligt "sedefördärv" ha smugit sig in. Detta i förening med ordens maktlystnad och starka förvärvsbegär började småningom ge den dåligt rykte. Särskilt hemlighetsmakeriet väckte misstankar.

Saladin var sultan i Egypten och Syrien. 1187 erövrade han Jerusalem efter strider med de kristna, något som ledde till det tredje korståget. Träsnitt av Gustave Doré.

Tempelherrarna hade den brinnande korstågsandan att tacka för sina framgångar. Glöden började dock falna under 1200-talet. Ordens karaktär av mäktig internationell korporation stod dessutom i vägen för de nyligen framvuxna nationalstaternas maktsträvanden. Dessa var de viktigaste anledningarna till ordens nedgång och fall. Att Johanniterorden och Tyska orden undgick att krossas i denna konflikt berodde på att de konsoliderat sig på egna statsområden, vilket inte tempelherrarna gjort.

Tempelherrarna bränns på bål efter Filip IV:s anklagelser om bl.a. kätteri.

Det var i Frankrike som orden gick sin undergång till mötes. Genom att ta parti för påven Bonifatius VIII i dennes strid med Filip IV i Frankrike hade tempelherrarna stött sig med fel person. Då senare en fransk biskop blivit påve (Clemens V) började Filip bearbeta honom mot tempelherrarna. Ett av alla tiders värsta justitiemord tog sin början. 1307 såg Filip till att fängsla alla tempelherrar i Frankrike, däribland stormästaren Jacques de Molay. Kungen lät framställa en lång rad anklagelser och tvingade genom tortyr fram bekännelser om kätteri, hädelser och avgudadyrkan. En period av förföljelser av tempelherrarna inleddes, deras egendomar beslagtogs och själva kunde de torteras till döds. Påvens ställningstagande mot orden avgjorde saken. 1310 kom straffet för de påstådda synderna: 63 tempelherrar brändes på bål. Utrensningarna fortsatte några år tills påven formellt upplöste orden 1312. Processerna fortsatte ännu en tid och domarna blev grymma. Sista bladet skrevs när de Molay brändes på bål i Paris 1314.

Tempelriddarna kom dock att bli odödliga, kanske tack vare deras blodiga slut, och deras väsen lever vidare i myter och legender.

Tempelriddaren Guillaume av Clermont leder försvaret av Akko mot muslimerna 1291. De sistnämnda segrade emellertid och Akko föll. Kungariket Jerusalem var nu dödsdömt.