Klansvinen bökar vidare men nu kommer reaktionerna
Efter larmet om klaner – här är hemläxan. Publicerad 12 sep 2020 kl 17.50
Ännu ett tabu har brutits i den svenska offentligheten. De kriminella klanerna är en påminnelse om att vi måste bekämpa den osynliga brottsligheten med samma frenesi som den synliga.
Minns ni avslöjandet om ”romregistret” som slog ner som en bomb hösten 2013?
Bakgrunden var en konflikt där fyra romska släkter i Staffanstorp ska ha varit inblandade. I samband med en dopfest 2009 uppstod ett bråk som urartade i slagsmål, biljakt och skottlossning.
Två år senare fick polisen information om att personer i släkterna beväpnat sig med automatvapen. Enligt polisen förekom även annan brottslighet; bland annat att en 15-årig flicka skulle giftas bort mot sin vilja.
Kriminalunderrättelsetjänsten i Lund beslutade sig för att kartlägga konflikten i ett hemligt dataregister, som totalt 100 poliser hade tillgång till. Sammanlagt fanns drygt 4 700 personer i databasen, som hade formen av olika släktträd.
Det var existensen av detta register som Dagens Nyheter avslöjade i september 2013. Nyheten väckte ett ramaskri och paralleller drogs till den förföljelse som skickade romer och judar till gaskamrarna.
Skånepolisen försvarade sig med att man bara hade kartlagt kriminella nätverk, och absolut inte ägnat sig åt etnisk registrering. Ett bevis för det, menade man, var att av 1235 straffmyndiga som hade kontrollerats i databasen förekom 626 i misstanke- eller belastningsregistret eller i båda.
Alla invändningar från polisens sida viftades dock bort i debatten. Skandalen var ett faktum. I efterhand fick Skånepolisen rätt på den avgörande punkten; det var ingen etnisk registrering, konstaterade Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden i sitt utlåtande. Däremot ansågs registret bryta mot lagen i andra avseenden, framför allt genom att vara alltför omfattande.
Först rasar medierna mot polisens metoder, sedan ställer vi uppfordrande frågor om varför de inte har koll på läget.
Nu, efter en vecka då alla har talat om klaner och om släktbaserade kriminella nätverk är det intressant att titta tillbaka på den här historien. Många frågar sig varför polisen inte har larmat om detta fenomen tidigare. Varför har Tyskland pratat öppet om klanbaserad brottslighet i åratal, men inte vi?
Ett svar på den frågan är sannolikt den enorma upprördhet som följde på DN:s rapportering om det som oförsiktigt nog kallades för ”romregistret”. Därom vittnar flera poliser i en artikel av Lasse Wierup i samma tidning. Polisen har exempelvis blivit väldigt restriktiv med att registrera vem som är barn till vem i kriminellt belastade familjer.
Det hela påminner om hur Reva-debatten länge lade hämsko på gränspolisens arbete med inre gränskontroller för att stävja det växande skuggsamhället. Först rasar medierna mot polisens metoder, sedan ställer vi uppfordrande frågor om varför de inte har koll på läget.
Sverige har förlorat många viktiga år genom dessa tabubelägganden av frågor som rör kriminalitet och migration. Men desto viktigare att vi nu använder den nya öppenheten till att göra rätt saker.
Till att börja med: Låt oss inte fastna i en diskussion om enbart klaner, även om ämnet är nog så viktigt. Redan syns tendenser till att vilja underminera vice rikspolischefens uttalanden med diverse hårklyverier.
Det är bättre att utgå från begreppet organiserad brottslighet, som kan basera sig på klaner, men också på gatugäng, religiösa församlingar, MC-gäng, etniska nätverk och så vidare.
Denna brottslighet utövas på tre nivåer. Om man föreställer sig en pyramid har vi den synliga brottsligheten längst ner. Där sker den öppna droghandeln och skjutningarna, exempelvis.
Ovanför den finns den osynliga brottsligheten i form av exempelvis bidragsbedrägerier och legala branscher där kriminella företag vinner mark. Och längst upp i pyramiden finns den institutionella nivån - den systemhotande brottsligheten som försöker nästla sig in i politiken, myndigheter och kommunerna, exempelvis bygglovsenheten, för att påverka beslutsfattandet.
Väldigt mycket fokus i både medierna och den politiska debatten ligger på den synliga brottsligheten. Det är inte konstigt med tanke på alla spektakulära skjutningar och sprängdåd som sker.
Men vi måste också orka lyfta blicken till den systemhotande brottsligheten, för den är på sikt ännu farligare. Att välfärdsmiljarder rinner ut ur statskassan, seriösa företag slås ut och att beslut riskerar att påverkas av hot och korruption kan ge långtgående skador på samhällskroppen.
Den uppgiften kan polisen inte lösa ensam. Här måste alla delar av samhället ta sitt ansvar.
För det första krävs grundläggande ordning och reda i systemen: Låt en enda myndighet svara för alla utbetalningar av bidrag och låt en ensam myndighet – polisen – utfärda alla ID-handlingar.
Kaoset i folkbokföringen måste åtgärdas en gång för alla, bland annat genom en ny folkräkning. Riv de orimliga sekretesshindren mellan olika myndigheter så att de kan tipsa varandra om oegentligheter.
Kommunernas socialtjänster och bostadsbolag måste sluta blunda för skenskilsmässor och andra upplägg för att lura till sig pengar.
Ta itu med blåögda borgerliga reformer som assistansersättningen och arbetskraftsinvandringen, som göder den organiserade brottsligheten. Bara fram till och med augusti i år handlar det om 330 miljoner kronor i återkrav och förhindrade felaktiga utbetalningar för den personliga assistansen, enligt Försäkringskassan. Försök att ta in den siffran.
Täpp på samma sätt igen möjligheterna för den ekonomiska brottsligheten, som inte minst med Centerpartiets hjälp har kunnat dra fördel av många naiva regellättnader under senare år.
Svenskt näringsliv måste vakna inför det existentiella hot som den organiserade brottsligheten utgör mot den seriösa företagsamheten. Kommunernas socialtjänster och bostadsbolag måste sluta blunda för skenskilsmässor och andra upplägg för att lura till sig pengar.
Myndigheterna behöver ta det brottsbekämpande uppdraget på allvar och se upp för infiltration. Flera chefer på centrala myndigheter som jag har talat med i veckan ser ett växande problem med dubbla lojaliteter.
– Det är überkänsligt att röra i detta och svårt att bevisa, men inte minst på kontor i utsatta områden finns det alltid risk för påverkan och dolda kopplingar, säger en myndighetskälla som vill vara anonym.
Ett exempel på denna problematik ska ha varit Arbetsförmedlingens kontor i Botkyrka, där både chefer och medarbetare byttes ut för att få ordning på kulturen, men utan framgång. I dag är kontoret stängt för kundbesök.
Sist men inte minst måste partierna se upp för personer som söker sig till politiken av fel skäl liksom för erbjudanden om röstköp, där en viss mängd röster utlovas i utbyte mot en politisk gentjänst.
Stefan Löfven pratar stolt om 34-punktsprogrammet. Det är en knappt en början på allt som behöver göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar