Det är Ture Sventons assistent Omar som är upphovet till uttrycket.
Carl-Johan Malmberg:
De gäckande temlornas gåta
Kameler, tomtar och ett helt slott. Ture Sventon är expert på att lösa alla slags försvinnanden. Carl-Johan Malmberg läser om sina gamla favoritböcker och funderar på de oförklarliga försvinnanden som skett i Åke Holmbergs senare berättelser om mästerdetektiven – Sventons stamning, konditori Rota och den flygande mattan.
Denna understreckare publicerades ursprungligen den 19 oktober 2014 och görs här fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett slags läsning som gynnas av vissa sjukdomstillstånd. Då vill man inte ha för stora utmaningar utan söker sig till det trygga och välbekanta. Då läser man om sina älsklingsböcker, gärna deckare – ibland med nya upptäckter som följd. En lättare lunginflammation fick mig nyligen att läsa samtliga Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker. Jag hade inte läst dem på decennier och dessutom: den sista av dem hade jag aldrig läst, inte ens hört talas som. En väninna tipsade mig om ”Ture Sventon i Venedig” som Holmberg publicerade 1973. Här hanterar han de välkända byggstenarna: utländska städer, excentriska hus och än mer excentriska husägare, försvunna värdeföremål, den sammetsögde Herr Omar, och förstås Ville Vessla, mannen med de obehagligt spetsiga skorna (Vesslan är förmodligen orsaken till min livslånga aversion mot sådana). ”Ture Sventon i Venedig” är en bortglömd pärla, särskilt för en detalj, ett sidospår i berättelsen som kan ha varit mycket personligt för Holmberg. Men: ”Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu”, för att citera detektiven själv på tröskeln till något av sina kniviga fall. En sak i taget.
Allra först: Holmbergs Sventonböcker är som jag ser det inte bara betydande barnböcker utan också – som alla betydande barnböcker – betydande litteratur. Här finns en exakt och egen stilkonst, svenska språket hanterat humoristiskt, spänstigt och ekonomiskt – med kärlek. Det är inte bara av nostalgi det finns skäl att titta på de tio böckerna, utan också av konstnärliga.
Den första boken är ”Ture Sventon privatdetektiv” från 1948 där Sventon börjar sin karriär från okänd, i stort sett arbetslös, till känd och flitigt anlitad; karaktäristiken i bildtexten till Sven Hemmels svartvita teckning i berättelsens början, ”Kanske den skickligaste privatdetektiven i hela landet”, förlorar här sitt ”kanske”. Sven Hemmel måste få sin eloge; han skulle illustrera samtliga Sventonböcker och har stor del av tydliggörandet av detektivens persona. Sventons hökprofil som liksom kommer och går – den blir extra stark när han anar fara men också när han står på randen till gåtans lösning – finns redan i den första teckningen, liksom på böckernas färgomslag.
Sventon: ännu en i raden av litteraturens minnesvärda privatdetektiver, liten till växten som Dorothy Sayers Peter Wimsey (Per Wästberg berättar för mig att Holmberg själv var en liten man); förbluffande tankesmart och oförutsägbar i sitt handlande som Agatha Christies Hercule Poirot; försedd med en trogen följeslagare, Omar, som Conan Doyles Sherlock Holmes och som Holmes med fast kontorsadress, Drottninggatan i Stockholm (vid nummer 10 finns numera en minnesplakett), där en i kapp med detektivens växande rykte allt större skara mer eller mindre förtvivlade och mer eller mindre långväga hjälpsökande tar plats i väntrummet. Hans kontor är enkelt, för att inte säga påvert, som det brukade vara i 40-talets amerikanska hårdkokta deckare.
Det är i ”Ture Sventon privatdetektiv” som Holmberg introducerar de säregenheter som bara finns i Sventondeckarna och som alla läsare, barn som vuxna, förknippar med Sventon: hans ovanliga talfel. Han heter egentligen Sture Svensson men han förvandlar S till T och har praktiskt nog döpt om sig till Ture Sventon. Han älskar semlor, Konditori Rosa om hörnet kan som enda Stockholmsbageri förse honom med sådana året om. På sidan 8 i boken hör vi Sventon göra den ominösa beställningen till sin trogna sekreterare fröken Jansson: ”Var snäll och ring till Rota efter två temlor.” Sventon har också sin flygande matta, han köper den av den plötsligt uppdykande Herr Omar, den arabiske mattförsäljaren med det sirligaste av språk och med ögon ”outgrundliga som den orientaliska natten”. Avsnittet när Sventon provar sin nya matta med en tur över Stockholm har drag både av inledningen till Strindbergs ”Röda rummet” och Astrid Lindgrens berättelse ”I skymningslandet” vars stadsflygtur Holmberg föregriper. Och Sventons flygningar över det brokiga svenska landskapet påminner om ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Trots skurkarna, den finlemmade Vesslan och hans grova kumpan Oxen, är den första Sventonboken med sin spelplats i den sömniga köpingen Lingonboda en lantlig idyll. I de två kommande böckerna är vi i mer främmande trakter. I ”Ture Sventon i öknen” får detektiven som uppgift att spåra kylskåpsingenjör Hjortrons stulna uppfinning, det förminskande kylskåpet Nordpolen. Idén – en framstegsoptimistisk och teknologivänlig variant av Jacques Tatis ”Mon oncle” – leder Sventon, som ofta i historierna i sällskap med två rådiga barn, till Arabien. Ett pastejbageri visar sig vara kylskåpsligans tillhåll. En bagare yttrar sin vresiga replik ”Dröm eller längtan?” till kunderna. Det är i sådana ögonblick som Sventonböckerna får sin existentiella grandezza.
”Ture Sventon i öknen” är Sventonböckernas mästerverk. Inte förrän i Erik Beckmans ”Kameler dricker vatten” skulle orientalismen få en lika lekfull gestaltning i modern svensk litteratur. Än så länge har boken gått fri från kritik vad gäller eventuella kulturella stereotypier. Censur har annars drabbat den fjärde Sventonboken, ”Ture Sventon i Paris” från 1953 på grund av ordet ”neger”; Sveriges författarförbund som äger rättigheterna har – enligt min mening helt riktigt – inte gått med på retuschering av texten och boken trycks inte om.
I ”Ture Sventon i öknen” excellerar Holmberg i godmodig uppfinningsrikedom, liksom Hemmel i sina teckningar. De som visar den myllrande orientaliska staden och springgossen Ibn som bär tio pastejer gjorde mig överlycklig som barn. Herr Omar semestrar i sitt välsydda sporttält – Holmberg prisar så fort han kan hantverksmässig finess – i oasen Kaf; Omars kamel Juvel har också den blivit stulen men återfinns givetvis av Sventon, experten inte bara på att fånga Ville Vessla utan på alla slags försvinnanden.
Och här har vi vid kärntematiken i Sventonböckerna. Allt kan nämligen försvinna, juveler, kameler, hästar (i ”Ture Sventon och Isabella”), tomtar (i ”Ture Sventon i Stockholm”), ett helt slott (i ”Ture Sventon i Paris”) eller en liten lägenhet i bostadsbristens Stockholm (i den fyndiga berättelsen ”De blå byxorna” i novellsamlingen ”Ture Sventon i Spökhuset” från 1965, en av de bästa böckerna). Och allt kan komma till rätta.
Dock inte allt. Varför, frågade jag mig när jag läst alla Sventonböckerna i följd, försvinner också så många av berättelsernas förutsättningar, de ursprungliga fyndigheterna temlorna, konditori Rota, Sventons talfel och Omars flygande matta? Sådant som vi som älskar Sventon inte gärna vill vara utan? Men faktum är: allt detta finns bara i de första tre böckerna, till och med den fina ”Ture Sventon i London”. Från och med ”Ture Sventon i Paris” är samtliga företeelserna försvunna, spårlöst (förutom namnet Sventon förstås) och utan förklaring.
Förklaringen hittar vi inte i berättelserna utan i berättandet, i Åke Holmbergs hållning till sin huvudperson. Jag blir varse det av en lycklig slump när det lilla förlaget Tragus i våras publicerade Holmbergs radiopjäs ”Ture Sventon i guldgrävarnas hus” (där en guldklimp försvinner). Pjäsen som kanske aldrig framfördes i radio (någon kanske minns den?) är en bagatell; det enda verkligt minnesvärda är när Omar sjunger dadelsången till melodi av ”Uti vår hage”. Men i bokens efterskrift citerar Jonas Ellerström en intervju med Holmberg där han säger om nedtonandet av vad han uppfattade som parodiskt och förnedrande i Sventonbilden: ”Man driver inte med sina vänner.” Holmberg hade kommit att tycka om sin hjälte för mycket för att låta honom ha ett komiskt lyte. Hos Dorothy Sayers kan vi se en liknande fördjupad relation mellan författare och huvudperson; Wimsey blir allt mindre komisk, monokelbärande överklasskarikatyr, alltmer komplex romanfigur i de senare böckerna. Men varför Sventon ska behöva förlora sin flygande matta förstår jag inte. Den är ju den mest sagolika kombinationen av dröm och längtan.
I – den besynnerligt svåråtkomliga – boken ”Ture Sventon i Venedig” (inte att förväxla med novellen ”Ett mysterium i Venedig” i ”Ture Sventon i Spökhuset”) träder Åke Holmberg och hans protagonist fram i full styrka en allra sista gång. En tavla förställande en fåraherde försvinner från den saktmodige markis Prontos Venedigpalats och den världsberömde Sventon kallas dit. Givetvis är Vesslan i farten, ”ständigt denne Vessla”. Men vi möter också hippien Floriano Bassi, en ung konsthandlare som inte bara förälskar sig i markisens dotter utan också hämmats i livet av sin fobi mot bläckfisksoppa; den tvingade hans mamma honom att äta som barn. Floriano har fått söka upp en Specialist på vars schäslong han har kunnat tala ut: ”Det hjälpte genast. Somliga får hålla på att prata soppa i flera år innan de känner någon egentlig lindring. För Floriano hjälpte det med en enda liggning.” En psykoanalys – författarens egen? – skildrad drastiskt à la Holmberg som turnerar det ytterligare ett varv när han låter Floriano konfronteras med bläckfisksoppa. Omar serverar. Är Floriano verkligen botad? Vad sker? Jag låter läsaren själv ta reda på det i bokens mest hejdlösa scen som också är fint tecknad av Hemmel. Detta är Vintage Sventon. Omtryck av boken önskas omgående!
Carl-Johan Malmberg
Författare och kritiker i Svenska Dagbladet
Carl-Johan Malmberg:
De gäckande temlornas gåta
Kameler, tomtar och ett helt slott. Ture Sventon är expert på att lösa alla slags försvinnanden. Carl-Johan Malmberg läser om sina gamla favoritböcker och funderar på de oförklarliga försvinnanden som skett i Åke Holmbergs senare berättelser om mästerdetektiven – Sventons stamning, konditori Rota och den flygande mattan.
Denna understreckare publicerades ursprungligen den 19 oktober 2014 och görs här fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett slags läsning som gynnas av vissa sjukdomstillstånd. Då vill man inte ha för stora utmaningar utan söker sig till det trygga och välbekanta. Då läser man om sina älsklingsböcker, gärna deckare – ibland med nya upptäckter som följd. En lättare lunginflammation fick mig nyligen att läsa samtliga Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker. Jag hade inte läst dem på decennier och dessutom: den sista av dem hade jag aldrig läst, inte ens hört talas som. En väninna tipsade mig om ”Ture Sventon i Venedig” som Holmberg publicerade 1973. Här hanterar han de välkända byggstenarna: utländska städer, excentriska hus och än mer excentriska husägare, försvunna värdeföremål, den sammetsögde Herr Omar, och förstås Ville Vessla, mannen med de obehagligt spetsiga skorna (Vesslan är förmodligen orsaken till min livslånga aversion mot sådana). ”Ture Sventon i Venedig” är en bortglömd pärla, särskilt för en detalj, ett sidospår i berättelsen som kan ha varit mycket personligt för Holmberg. Men: ”Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu”, för att citera detektiven själv på tröskeln till något av sina kniviga fall. En sak i taget.
Allra först: Holmbergs Sventonböcker är som jag ser det inte bara betydande barnböcker utan också – som alla betydande barnböcker – betydande litteratur. Här finns en exakt och egen stilkonst, svenska språket hanterat humoristiskt, spänstigt och ekonomiskt – med kärlek. Det är inte bara av nostalgi det finns skäl att titta på de tio böckerna, utan också av konstnärliga.
Den första boken är ”Ture Sventon privatdetektiv” från 1948 där Sventon börjar sin karriär från okänd, i stort sett arbetslös, till känd och flitigt anlitad; karaktäristiken i bildtexten till Sven Hemmels svartvita teckning i berättelsens början, ”Kanske den skickligaste privatdetektiven i hela landet”, förlorar här sitt ”kanske”. Sven Hemmel måste få sin eloge; han skulle illustrera samtliga Sventonböcker och har stor del av tydliggörandet av detektivens persona. Sventons hökprofil som liksom kommer och går – den blir extra stark när han anar fara men också när han står på randen till gåtans lösning – finns redan i den första teckningen, liksom på böckernas färgomslag.
Sventon: ännu en i raden av litteraturens minnesvärda privatdetektiver, liten till växten som Dorothy Sayers Peter Wimsey (Per Wästberg berättar för mig att Holmberg själv var en liten man); förbluffande tankesmart och oförutsägbar i sitt handlande som Agatha Christies Hercule Poirot; försedd med en trogen följeslagare, Omar, som Conan Doyles Sherlock Holmes och som Holmes med fast kontorsadress, Drottninggatan i Stockholm (vid nummer 10 finns numera en minnesplakett), där en i kapp med detektivens växande rykte allt större skara mer eller mindre förtvivlade och mer eller mindre långväga hjälpsökande tar plats i väntrummet. Hans kontor är enkelt, för att inte säga påvert, som det brukade vara i 40-talets amerikanska hårdkokta deckare.
Det är i ”Ture Sventon privatdetektiv” som Holmberg introducerar de säregenheter som bara finns i Sventondeckarna och som alla läsare, barn som vuxna, förknippar med Sventon: hans ovanliga talfel. Han heter egentligen Sture Svensson men han förvandlar S till T och har praktiskt nog döpt om sig till Ture Sventon. Han älskar semlor, Konditori Rosa om hörnet kan som enda Stockholmsbageri förse honom med sådana året om. På sidan 8 i boken hör vi Sventon göra den ominösa beställningen till sin trogna sekreterare fröken Jansson: ”Var snäll och ring till Rota efter två temlor.” Sventon har också sin flygande matta, han köper den av den plötsligt uppdykande Herr Omar, den arabiske mattförsäljaren med det sirligaste av språk och med ögon ”outgrundliga som den orientaliska natten”. Avsnittet när Sventon provar sin nya matta med en tur över Stockholm har drag både av inledningen till Strindbergs ”Röda rummet” och Astrid Lindgrens berättelse ”I skymningslandet” vars stadsflygtur Holmberg föregriper. Och Sventons flygningar över det brokiga svenska landskapet påminner om ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Trots skurkarna, den finlemmade Vesslan och hans grova kumpan Oxen, är den första Sventonboken med sin spelplats i den sömniga köpingen Lingonboda en lantlig idyll. I de två kommande böckerna är vi i mer främmande trakter. I ”Ture Sventon i öknen” får detektiven som uppgift att spåra kylskåpsingenjör Hjortrons stulna uppfinning, det förminskande kylskåpet Nordpolen. Idén – en framstegsoptimistisk och teknologivänlig variant av Jacques Tatis ”Mon oncle” – leder Sventon, som ofta i historierna i sällskap med två rådiga barn, till Arabien. Ett pastejbageri visar sig vara kylskåpsligans tillhåll. En bagare yttrar sin vresiga replik ”Dröm eller längtan?” till kunderna. Det är i sådana ögonblick som Sventonböckerna får sin existentiella grandezza.
”Ture Sventon i öknen” är Sventonböckernas mästerverk. Inte förrän i Erik Beckmans ”Kameler dricker vatten” skulle orientalismen få en lika lekfull gestaltning i modern svensk litteratur. Än så länge har boken gått fri från kritik vad gäller eventuella kulturella stereotypier. Censur har annars drabbat den fjärde Sventonboken, ”Ture Sventon i Paris” från 1953 på grund av ordet ”neger”; Sveriges författarförbund som äger rättigheterna har – enligt min mening helt riktigt – inte gått med på retuschering av texten och boken trycks inte om.
I ”Ture Sventon i öknen” excellerar Holmberg i godmodig uppfinningsrikedom, liksom Hemmel i sina teckningar. De som visar den myllrande orientaliska staden och springgossen Ibn som bär tio pastejer gjorde mig överlycklig som barn. Herr Omar semestrar i sitt välsydda sporttält – Holmberg prisar så fort han kan hantverksmässig finess – i oasen Kaf; Omars kamel Juvel har också den blivit stulen men återfinns givetvis av Sventon, experten inte bara på att fånga Ville Vessla utan på alla slags försvinnanden.
Och här har vi vid kärntematiken i Sventonböckerna. Allt kan nämligen försvinna, juveler, kameler, hästar (i ”Ture Sventon och Isabella”), tomtar (i ”Ture Sventon i Stockholm”), ett helt slott (i ”Ture Sventon i Paris”) eller en liten lägenhet i bostadsbristens Stockholm (i den fyndiga berättelsen ”De blå byxorna” i novellsamlingen ”Ture Sventon i Spökhuset” från 1965, en av de bästa böckerna). Och allt kan komma till rätta.
Dock inte allt. Varför, frågade jag mig när jag läst alla Sventonböckerna i följd, försvinner också så många av berättelsernas förutsättningar, de ursprungliga fyndigheterna temlorna, konditori Rota, Sventons talfel och Omars flygande matta? Sådant som vi som älskar Sventon inte gärna vill vara utan? Men faktum är: allt detta finns bara i de första tre böckerna, till och med den fina ”Ture Sventon i London”. Från och med ”Ture Sventon i Paris” är samtliga företeelserna försvunna, spårlöst (förutom namnet Sventon förstås) och utan förklaring.
Förklaringen hittar vi inte i berättelserna utan i berättandet, i Åke Holmbergs hållning till sin huvudperson. Jag blir varse det av en lycklig slump när det lilla förlaget Tragus i våras publicerade Holmbergs radiopjäs ”Ture Sventon i guldgrävarnas hus” (där en guldklimp försvinner). Pjäsen som kanske aldrig framfördes i radio (någon kanske minns den?) är en bagatell; det enda verkligt minnesvärda är när Omar sjunger dadelsången till melodi av ”Uti vår hage”. Men i bokens efterskrift citerar Jonas Ellerström en intervju med Holmberg där han säger om nedtonandet av vad han uppfattade som parodiskt och förnedrande i Sventonbilden: ”Man driver inte med sina vänner.” Holmberg hade kommit att tycka om sin hjälte för mycket för att låta honom ha ett komiskt lyte. Hos Dorothy Sayers kan vi se en liknande fördjupad relation mellan författare och huvudperson; Wimsey blir allt mindre komisk, monokelbärande överklasskarikatyr, alltmer komplex romanfigur i de senare böckerna. Men varför Sventon ska behöva förlora sin flygande matta förstår jag inte. Den är ju den mest sagolika kombinationen av dröm och längtan.
I – den besynnerligt svåråtkomliga – boken ”Ture Sventon i Venedig” (inte att förväxla med novellen ”Ett mysterium i Venedig” i ”Ture Sventon i Spökhuset”) träder Åke Holmberg och hans protagonist fram i full styrka en allra sista gång. En tavla förställande en fåraherde försvinner från den saktmodige markis Prontos Venedigpalats och den världsberömde Sventon kallas dit. Givetvis är Vesslan i farten, ”ständigt denne Vessla”. Men vi möter också hippien Floriano Bassi, en ung konsthandlare som inte bara förälskar sig i markisens dotter utan också hämmats i livet av sin fobi mot bläckfisksoppa; den tvingade hans mamma honom att äta som barn. Floriano har fått söka upp en Specialist på vars schäslong han har kunnat tala ut: ”Det hjälpte genast. Somliga får hålla på att prata soppa i flera år innan de känner någon egentlig lindring. För Floriano hjälpte det med en enda liggning.” En psykoanalys – författarens egen? – skildrad drastiskt à la Holmberg som turnerar det ytterligare ett varv när han låter Floriano konfronteras med bläckfisksoppa. Omar serverar. Är Floriano verkligen botad? Vad sker? Jag låter läsaren själv ta reda på det i bokens mest hejdlösa scen som också är fint tecknad av Hemmel. Detta är Vintage Sventon. Omtryck av boken önskas omgående!
Carl-Johan Malmberg
Författare och kritiker i Svenska Dagbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar