söndag, maj 31, 2020

Abu Nizar – Hederskultur



Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare

AV JOHANNA BÄCKSTRÖM LERNEBY • 30 MAJ 2020

Kvartal kan här publicera ett utdrag ur journalisten Johanna Bäckström Lernebys nya reportagebok ”Familjen” (Mondial förlag).

Under mer än ett decennium har Johanna Bäckström Lerneby följt familjen som här kallas Al Asim från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50 000 invånare genom omfattande brottslighet och att skrämma vittnen till tystnad, och hur svenska myndigheter försöker gå samman för att slå ut det som kallas det ”parallella samhället”. Boken visar också vad som kan hända när staten inte längre klarar att upprätthålla sitt våldsmonopol och skipa rätt.

När jag en tid efter intervjun ringde Abu Nizar och tackade för senast sa jag som det var: Jag hade missat att ställa de kritiska frågorna, de om hur de försörjde sig och om polisanmälningarna mot familjen. Han skrattade gott och sa att jag var välkommen tillbaka och fråga det jag behövde.

Jag hade skrivit upp tolv frågor i mitt block när jag åkte till Abu Nizar igen, drygt två månader efter att jag var där första gången. Det var i mitten av augusti 2017 och sommarsemestern var precis slut.

Abu Nizar var lika hjärtlig och vänlig som förra gången jag var där. Det var lite färre personer hemma, men så var det också en vanlig fredagskväll och inte ramadan. Tareq satte sig med oss i vardagsrummet. Den här gången hade jag ingen fotograf med mig och vi pratade svenska hela tiden.

Abu Nizar tog fram två assietter och knivar och bjöd mig på exotiska frukter från fruktfatet på vardagsrumsbordet, som var lika välfyllt som förra gången. Han skalade en frukt till mig som jag inte visste namnet på och sa att jag skulle akta mig för kärnan.

Jag berättade att jag hade blivit avrådd från att göra ett reportage om familjen, både av en del poliser och av kriminella.

Jag berättade att de inte tyckte att familjen skulle få uppmärksamhet, att ett reportage bara gjorde saker och ting värre och gav dem mer makt. Jag frågade varför han trodde att de avrått mig.

Abu Nizar såg förvånad ut.

– Jag tror att de tänker fel. Med ditt reportage kommer inte samhället att bli värre. För mig spelar det ingen roll. Jag har mitt folk och de känner mig i hela världen, inte bara i Göteborg och Angered. Med ditt reportage kommer jag inte bli större. Det hjälper inte mig att bli större.

Mellan 2015 och 2017 hade personer ur familjen Al Asim polisanmälts närmare 200 gånger för brott. Hur många individer det rörde sig om visste jag inte. Det var sekretess på namnen. Det kanske var som Tareq snabbt påtalade när jag tog upp ämnet, att det kunde vara 20 personer som hade polisanmälts tio gånger vardera. Men även om det var så var tio polisanmälningar på två år per individ väldigt mycket i min värld. När jag sa det invände både Tareq och Abu Nizar och sa att det handlade om småbrott, som att ungdomar inte hade haft hjälm när de körde moped, eller att någon hade kört bil utan körkort. Eller utan bälte.

Men det var inte bara sådana brott. Det var också narkotikabrott, olaga hot, övergrepp i rättssak och misshandel, invände jag.

– Vet du, jag är gammal, 60 år. Jag har aldrig ens rökt en cigarett hasch i mitt liv. Om man tycker att kokain hjälper eller hasch hjälper är det personligt. Jag kan bara ge dem som håller på rådet att sluta med det. Jag ger råd både till mina barn och till andra. Det är en del av mitt yrke. Jag ger folk rådet: sluta förstöra samhället. Om de lyssnar på mig så vinner de, om mina barn lyssnar på mig vinner de. Om de inte gör det så förlorar de, sa Abu Nizar.

Jag lyssnade och tittade på honom. Sedan frågade jag om han ändå inte tyckte att 200 polisanmälningar på två år var mycket. Han sa att han inte visste om det jag sa var sant. Jag sa att det var sant och att jag själv sett polisanmälningarna. Då höll han med mig om att det var mycket, men i nästa andetag sa han att det som lät mycket inte behövde vara så mycket i verkligheten. Han tog upp småbrotten igen. Att det blev en polisanmälan om någon cyklade utan hjälm, om man inte hade bälte när man körde bil eller om man körde för fort. Varje litet misstag blev en polisanmälan. Abu Nizar menade att det kunde vara förklaringen till att antalet polisanmälningar var så många som 200. Polisen var på familjen mycket och alltså blev det många anmälningar.

– Jag är inte emot polisen när de sköter sitt yrke, och jag kan inte säga att alla i familjen är rena, men jag kan inte säga att alla i familjen är dåliga heller. På samma sätt kan jag inte säga att alla poliser är rena eller att alla poliser är dåliga. Det är blandat, sa Abu Nizar.

Jag frågade hur familjen försörjde sig och sa att det ju bara var några personer i familjen som hade beskattningsbar inkomst. Jag hade kollat med Skatteverket vad de deklarerade för. Då räknade Abu Nizar snabbt upp sönerna som var egna företagare. Han sa också att det var svårt för många av de andra eftersom det inte var lätt att få jobb om du varit straffad. Han sa att då var det bara Försäkringskassan och socialtjänsten som stod till buds.

– Det är inte lätt att få ett jobb när man har ett register, sa han.

Tareq, till exempel, som satt bredvid oss, han jobbade inte, påtalade jag och nickade mot Tareq. Tareq svarade snabbt att han sökte jobb för fullt. Han var en av dem i familjen som hade suttit i fängelse och menade att det var anledningen till att ingen ville anställa honom. Tareq och Abu Nizar hade förklaringar på allt jag frågade och det var nästan alltid någon annans fel att det blivit som det hade blivit.

Till sist tog jag upp sista frågan på min lapp. Guldtronen. Jag sa att jag hade hört att Abu Nizar satt i en guldtron och tog emot gåvor från folk som han hjälpte.

Först förstod han inte vad jag menade. Tareq översatte till arabiska. Båda två började gapskratta. När de hade hämtat sig frågade Abu Nizar om jag visste varför folk trodde det.

Jag skakade på huvudet.

– På grund av problemen som jag löser i samhället, svarade han.

Han sa att när andra löste likadana problem som han gjorde så tog de betalt under bordet. Och det gick att få bra betalt. En halv miljon. Eller en miljon kronor.

– Om någon vill döda dig så kan inte polisen hjälpa dig. För det är inte bara du. Du har barn och barnbarn, bröder och systrar. Polisen kan inte rädda hela familjen. Du kanske har restauranger, du har butiker. Du kan inte kasta bort det och försvinna, förklarade han.

Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.

När vi nästan var klara kom en ung tjej in i vardagsrummet och sa hej. Vi tog i hand och hälsade och jag frågade något, hon log och tittade oförstående på Tareq.

– Det här är min fru, sa han stolt. Hon kan inte svenska, hon kommer från Tyskland.

– Ja, sa hon och tittade på mig.

Abu Nizar såg nöjd ut. Han pekade på hennes mage.

– Hon väntar barn, två månader kvar.

– Det blir en pojke, sa Tareq. Vi ska döpa honom till Salim.

– En Salim till, sa Abu Nizar nöjt.

Han fortsatte:

– Du vet, som polisen säger: Alla respekterar en Salim. Och nu kommer snart nye Salim. Det är bra. Han skrattade gott igen.

Hos familjen Al Asim gick familj och släkt före allt, före livet och döden. Jag gillade i och för sig också min familj och var uppvuxen med nära relationer till mina kusiner och släktingar. Vi bodde i samma by när jag växte upp, firade alla högtider ihop, vi åkte på resor tillsammans, på somrarna umgicks vi varje dag. Vi ägde saker tillsammans. Våra sommarstugor ligger fortfarande 50 meter ifrån varandra. Jag uppfostrades i att om någon i familjen bad om hjälp så ställde man upp. Men i mitt fall handlade det kanske om att hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp.

I Al Asims fall gällde det allt. Trots att de hade lämnat Libanon för över 35 år sedan – Abu Nizar hade bott i Sverige sedan 1984 och två av hans sju barn var födda här – levde familjen i en strikt hederskultur. Om någon i familjen hamnade i bråk visste hen att det bara var att ringa ett samtal så kom andra familjemedlemmar och stöttade upp och försvarade. Hämnades om det behövdes. Slogs om det krävdes. Knivskärningen av Tareq var ett sådant exempel. I det fallet slutade det med mord och att Asim, 20 år gammal, dömdes till ett tio år långt fängelsestraff.

Men det fanns många fler exempel. För några år sedan spelade två tonåringar basket utomhus i Hammarkullen. Klockan var strax efter halv sju på kvällen och två småpojkar från Al Asim-familjen stod vid sidan av planen och skrek fula ord och störde spelet. Basketspelarna sa flera gånger åt dem att lägga av, men ungarna brydde sig inte utan fortsatte sabotera så att de inte kunde spela. Till slut ledsnade tonåringarna och föste bort dem och skrek åt dem att dra. När de äntligen försvann kunde spelet fortsätta. Det dröjde inte länge förrän de blev avbrutna igen. Den här gången kom småkillarna inte ensamma. Med sig hade de sin betydligt äldre storebror. Storebrodern var arg och frågade de två tonåringarna vad de hade gjort med hans småbröder. Han slog till den ena basketkillen, först med öppen hand, sedan med näven. Killen började blöda. Det blev ingen mer basket den kvällen. Misshandeln anmäldes först till polisen, men sedan togs anmälan tillbaka och utredningen lades ner.

Ett annat exempel var när polisen stannade någon ur släkten Al Asim i en trafikkontroll. Inte sällan dök då fler ur familjen upp på platsen och frågade poliserna om det var något problem och varför de trakasserade just deras bror eller kusin. Sedan talade de om för poliserna att de skulle sluta med det.

Jag tog upp det här med Abu Nizar och hans yngste son Tareq när vi satt hemma i Abu Nizars vardagsrum i Angered. Hans fru kom för att sätta sig bredvid oss, och Abu Nizar reste sig genast och hjälpte henne varsamt att sätta sig ner i den bulliga fåtöljen. Hon tog sig åt ryggen, sa att hon hade väldigt ont och skulle opereras.

Jag tog upp situationen med Mahmoud: misshandeln och sedan hoten som följde efteråt. Jag sa till Abu Nizar och Tareq att det var obegripligt för mig varför familjen gjorde som de gjorde. Att man kallade på förstärkning när någon hade råkat i bråk för att sedan hämnas, trots att man var vuxen, som till exempel Hakim. Han var ju 40 år och pappa.

När vi pratade om det här hade Hakim och hans son Salim dömts till fängelse i hovrätten. Direkt när jag nämnde exemplet med Mahmoud gick både Tareq och Abu Nizar i försvar.

– Hakim gick ju fri i tingsrätten, invände Abu Nizar.

– Ja, men han dömdes i hovrätten … sa jag.

– Ja, för att hovrätten ansåg att han var skyldig till något han inte hade gjort. Det är faktiskt sanningen. Han är oskyldig, även om han dömdes i hovrätten.

Tareq fyllde i:

– Hovrätten trodde på målsäganden. Målsäganden hade kusiner och släktingar som vittnade emot honom i tingsrätten. De berättade att han ljög och de sa i rättegången att han [Mah- moud] hade planerat att hitta på det här för att sätta dit Hakim och de andra. Ändå trodde inte domstolen på Hakim.

– Han var rädd, protesterade jag.

– Rädd? Det sa han inte i rättegången, kontrade Tareq.

– Jo, men jag har ju läst den där domen. Han började ju gråta när han stod på den där parkeringen, försökte jag.

– Nej, nej, nej, han grät inte. Han sa inte att han var rädd för Al Asim. Dessutom hade han erkänt att han slog de små barnen som var tio år gamla, sa Abu Nizar.

Han syftade på bråket utanför McDonald’s, och att Mahmoud gick ut och knuffade till en av Al Asim-bröderna så att han ramlade efter att de gjort miner åt honom genom fönstret. Både Abu Nizar och Tareq var upprörda över att polisen inte utredde att Mahmoud hade slagit deras släktingar. De menade att det var så bråket började och att det i själva verket var Mahmoud som var gärningsmannen. De sa att polisen struntade i att utreda det, eftersom allt handlade om att sätta dit familjen Al Asim.

– Det kan hända att Hakims son tuffade sig mot honom på McDonald’s, men Mahmoud slog honom så han ramlade i gatan. Då kom hans storebror och var förbannad för att lillebror blivit slagen. Det är normalt att vara förbannad i den situationen.

Under diskussionen krockade våra olika världsbilder igen. Jag, Abu Nizar och Tareq var helt oeniga om det lämpliga i att göra så, och höjde rösterna i diskussionen. Jag menade att om ett barn ringer och berättar att han blivit slagen och man som vuxen går dit, så börjar man ju inte slåss själv. Det var en absurd tanke i min värld.

Tareq försökte exemplifiera pedagogiskt för att jag skulle förstå varför detta var en naturlig sak att göra för dem. Och han var säker på att jag skulle agera exakt likadant som Hakim om jag hamnade i en liknande situation, till exempel om en kvinna jämnårig med mig slog mitt tioåriga barn. Då skulle jag slå ner henne direkt på plats. Jag protesterade och sa att jag absolut inte skulle göra det. Inte ens om jag blev förbannad på den som slog mitt barn så skulle jag börja slåss själv.

– Jo, det skulle du. Det är naturligt, sa Tareq.

– Nej! Det är helt onaturligt att göra det som vuxen.

Abu Nizar lugnade ner oss. Han sa att i deras värld var det inte Hakim och Salim som borde ha häktats och dömts för brotten mot Mahmoud. I deras värld gjorde de bara vad som förväntades av dem. De försvarade sin lillebror. Men polisen ville inte lyssna, polisen brydde sig inte om rätt och fel, utan de brydde sig bara om att sätta dit familjen Al Asim.

– Jag är inte emot polisen, men det här är polislekar som de håller på med, sa Abu Nizar.

Han pausade och fortsatte sedan:

– Det är polislekar. Om polisen verkligen ville att allt skulle bli rätt, då borde den andra killen ha blivit häktad, på grund av att han hade slagit små barn. Om Mahmoud aldrig hade bråkat med dem, så hade barnen Al Asim inte varit tvungna att ringa sina äldre släktingar och misshandeln hade aldrig hänt. Lillebror fick slåss. Då är det normalt att man slåss så att han får hjälp.

– Nej, men normalt är det ju inte! protesterade jag allt mer frustrerad.

– Jo, jo, det är normalt. Abu Nizar stod på sig.

– Men hos polisen är det inte normalt, för de är emot Al Asim.

Varför såg vi på situationer så olika? Jag lyssnade igenom mina inspelade intervjuer med Abu Nizar. Det var flera timmars samtal, ändå insåg jag hur lite Abu Nizar och jag hade hunnit tala om. I efterhand märkte jag hur han flera gånger försökte förklara det här med familj och släkt för mig. Varför det var naturligt att man hjälpte och fanns där för sin familj. Man hade ett ansvar att lösa konflikter, och man skulle inte blanda in polisen om det inte var nödvändigt. Rättegång och åklagare gjorde bara folk illa till mods och det förde inget gott med sig, menade Abu Nizar. Det var bättre att han kom in i konflikter och löste dem innan de spårade ur. Han medlade så att konflikterna upphörde. Som han sa:

– Min tunga är mitt vapen. Jag pratar, och talar folk tillrätta. Då blir det inte blodbad.

Jag visste att det där inte bara var någonting han sa. Flera år tidigare hade till och med polisen tagit hjälp av Abu Nizar i konflikter och med kriminalitet som de inte visste hur de skulle lösa själva. Abu Nizar själv berättade om ett par tillfällen under vår första intervju. Han kände sig sviken och sa att han hade hjälpt polisen och samhället, och tacken var att myndigheterna nu gått ihop och jagade familjen.

Jag kände till åtminstone tre fall där Abu Nizar faktiskt hade hjälpt rättsväsendet, och jag skrev om det i Aftonbladet hösten 2017. En händelse som Abu Nizar berättade om inträffade dock inte i Göteborg, utan i Malmö.

För 14 år sedan samlades drygt tio personer till ett möte i ett konferensrum på polishuset i Malmö. Med på mötet var polischefer och personer ur två stridande släkter. Flera av männen var häktade misstänkta för våldsbrott men fick ändå medverka på mötet. Bakgrunden var en konflikt som hade eskalerat från skadegörelse till skjutningar, misshandel och mordförsök. Dan Granvik, nu pensionerad, var på den tiden polischef och en av dem som var med på mötet. Det var också Dan Granvik som innan mötet hade tagit kontakt med Abu Nizar. Polisen såg hur våldet trappades upp och visste inte hur de skulle få stopp på det.

– Och vi var tvungna att göra något. Så då ringde vi den mäktigaste personen som gick att få tag i, och det var Abu Nizar, berättade Granvik för mig när jag intervjuade honom för reportaget i Aftonbladet.

Polisen i Malmö visste att det var kontroversiellt att ringa en person som Abu Nizar för att be om hjälp, även om han inte var straffad för något brott.

– Men vad skulle vi göra? Vi var ju tvungna att få slut på dumheterna, och för oss var det viktigt att hitta någon som de lyssnade på så vi kunde få lugn igen, berättade Granvik.

Anledningen till att de båda familjerna som bråkade i Malmö lyssnade på Abu Nizar var att de var släkt och kom från samma klan. De levde efter samma lagar och regler som Abu Nizar, och eftersom Abu Nizar är imam var han en respekterad medlare och en person som de lyssnade på.

Även i Göteborg hade polisen tidigare vänt sig till familjen Al Asim och andra starka ledare för att få hjälp. För flera år sedan begicks över hundra lägenhetsinbrott i Gårdsten på kort tid. Polisen hade svårt att få fram information och vände sig till Al Asim för att få slut på inbrotten. Polisen som sa ifrån till ledarna att inbrotten måste upphöra berättade för mig att ledarna lyssnade och svarade att de skulle diskutera frågan i familjen. Det dröjde inte länge förrän inbrotten upphörde. Polisen fick aldrig reda på vilka som gjort inbrotten, men det var ingenting de hade räknat med heller.

– Det löser familjerna själva, utan att blanda in oss. Men för mig som polis är det ibland viktigare att skydda allmänheten än att nödvändigtvis få någon dömd för brott, berättade en polis som var med på den tiden.

Jag kände till ytterligare fall i Angered där polisen fått hjälp på det här sättet. För flera år sedan kastade ungdomar sten på brandkåren och ambulansen när de kom till stadsdelarna. Polisen vände sig till starka familjeledare och stenkastningen upphörde.

Samma sak när Hjällbos spårvagnshållplats renoverades och två traktorer eldades upp. Då kallade en polisman till ett möte med ett antal personer som hade stor påverkansgrad i Angered, bland annat ur familjen Al Asim. De inbjudna på mötet försäkrade att de skulle se till att vandaliseringen inte upprepades. Och så blev det.

Både polisen i Göteborg och Dan Granvik i Malmö menade att problemet med att jobba så här var att varje handling stärkte de redan mäktiga männen. Och inom polisen ville man inte medverka till att förstöra den riktiga rättsprocessen, men det var exakt det man riskerade att göra.

– Det är en balansgång, men hederskulturerna är speciellt starka i områden där samhället är svagt. Där står inte vi för våldsmonopolet, vi kan inte se till att försörjning finns, att skolorna fungerar, att människor får låna pengar. Fungerar inte samhället så går man tillbaka till de traditionella systemen, till familjen. För det är familjen som finns där, förklarade en polis i området för mig.

När Abu Nizar berättade för mig om medlingsmötet i Malmö var det med lite bitterhet i rösten. Han drog det som ett exempel på när han framgångsrikt hade hjälpt polisen att få slut på skjutningar genom att använda sin tunga, det vill säga medla och prata med familjerna. Han berättade att han själv fick ta bilen och köra ner till Malmö. Det gjorde han för att han tyckte att det var viktigt att hjälpa till i samhället.

– Och jag gjorde det helt gratis. Jag fick inte ens betalt för bensinen, sa han.

Palmemordet






Palmemordet är inne på sin 34:e säsong. Kanske den allra sista. Men landets frivilligkår av Palmeutredare tvivlar på att åklagaren Krister Petersson kommer att ge oss ett tillfredsställande slut.
Gåtan nära lösningen – men privatspanarna ger sig inte

Han hade dragit på sig svart skjorta och en sportig vindjacka. I mungipan hängde en cigarett på sned. Två flaskor Baileys likör hade han vant krokat fast i fingrarna och med ena handleden klämde han en flaska Explorer vodka mot kroppen.

Det var november 1989 och Christer Pettersson, notorisk strulputte från Rotebro, var på väg över till grannen för att fira. För bara några timmar sedan var han fortfarande statsministermördare, dömd i tingsrätten. Nu var han en fri man, tack vare juristerna i Svea hovrätt.

Christer Pettersson var inte ensam om att jubla den där novemberdagen. Landets alla privatspanare hade gnisslat tänder ända sedan tingsrättsdomen. En ensam gärningsman, missbrukare och våldsverkare, var inte den mördare de önskat sig. Och frikännandet var en bekräftelse på något de alltid hade anat:

Mordet på Olof Palme beskrivs ibland som dagen då Sverige förlorade sin oskuld. Andra gånger beskrivs det som ett ännu öppet sår i folkhemmet. Men för många människor är det också kittlande true crime-underhållning.

Kriminaldokumentärer som “Making a murderer” och “Serial” i all ära, när det gäller att få i gång folk med läggning för deckargåtor finns det ingenting som kan mäta sig med Palmemordet. Men nu är vi inne på sista säsongen av denna långkörare.

Åklagare Krister Petersson har utlovat en lösning innan juni är till ända, och i Palmespanarnas diskussionsforum på nätet är stämningen uppskruvad. Favoritteorierna vädras en sista gång, man diskuterar på fullt allvar att tillverka adventskalendrar inför tilldragelsen. För efter 34 år ser det ut som att intrigen går mot ett plötsligt slut, kanske kommer facit om bara några dagar.

Det är strängt taget inget konstigt med upphetsningen, eller med intresset. Lars Borgnäs, journalist och författare som ägnat åtskilliga av sina år åt Palmemordet, uttrycker det koncist:

– Det är något otroligt, att det kan finnas något sådant här i vårt land.

Över telefon berättar han om sitt eget engagemang i fallet, som upptagit många år av hans liv, både arbete och fritid.

– Brottet är unikt, mord på en statsminister. Det är en av de största händelserna under andra halvan av 1900-talet. Till det kan läggas en utredning som varit full av brister, tveksamheter och felaktigheter. Det är klart att det skapar intresse.

Lars Borgnäs jobbade på Sveriges Radio när mordet ägde rum, med programmet “Kanalen” (nuvarande “Studio ett”). Därefter var han på “Norra magasinet” i SVT, som ägnade många program åt mordutredningen. I dag är han pensionär, men fortfarande aktiv i sina efterforskningar. I våras släpptes hans senaste bok, “Olof Palmes sista steg”, där han lanserar teorin att mördaren först sköt mot Lisbeth Palme.

Han önskar att fler kollegor hade ägnat sig åt fallet med samma iver, men han tror att många tvekat inför risken att bli kallad konspirationsteoretiker eller, än värre, “privatspanare”.

– Beteckningen privatspanare har varit nedsättande ända från början, och syftat på människor som närmast lagt sig i utredningen, med någon sorts Sherlock Holmes-komplex, säger han.

För Lars Borgnäs själv tar engagemanget snarast formen av ett kall.

– Det har varit ett oerhört stort arbete för mig, både som yrkesverksam journalist och efter min pension. “Hobby” låter för lättsamt. Eftersom jag genom åren har samlat så mycket kunskap om fallet så jag har känt att det är min skyldighet att arbeta vidare.

Än i dag fnyser många åt privatspanarna. I samband med mordets 34-årsdag i februari i år avlossade Jan Andersson i Göteborgs-Posten en skoningslös bredsida mot “privatspanare som gärna sår, vattnar och skördar sina teorier på Facebook och Flashback, de kritiska tänkare som i med- och motgång har vigt sina liv till att hålla den här grytan kokande. Som med gränslös energi varit ett mörker i ljuset och skapat hela lapptäcken av lösa trådar.”

Författaren och kolumnisten Lena Andersson skrev en sorts svar i Dagens Nyheter, där hon konstaterade att lidelsen alltid har varit skrämmande, granne med galenskapen. I ett försvar för dem som, liksom hon själv, på djupet satt sig in i mordutredningen skrev hon:

“De frilansande granskarna verkar alltid vilja för mycket, och bara den som saknar ett liv har väl ägnat det åt Palme­mordet?”

Själv fastnade hon på allvar för fallet när hon tog del av rapporteringen kring 25-årsdagen 2011. Hon har bland annat varit i kontakt med Lars Borgnäs, författaren Gunnar Wall som skrivit om mordet, samt Inga-Britt Ahlenius som ingick i den granskningskommission som synade utredningen.

– Man förlöjligar ofta konspirationsteorier om Palmemordet. Och visst, man ska akta sig för alltför vidlyftiga teorier. Men jag tror inte på pratet om att “det skulle ha kommit fram om det var en grupp som låg bakom mordet”. Om det är en grupp som är van att hålla tyst, och som har tillgång till repression, så kan det finnas väldigt goda skäl att tiga, säger hon över telefon.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson har varit mer eller mindre insyltad i fallet ända sedan mordnatten. Han diskuterade utredningen med spaningsledaren Hans Holmér när det begav sig och han har lämnat in såväl tips som en rad vapen till utredningen. Han ser sig inte själv som privatspanare, men menar att de har visst underhållningsvärde.

– Alla är ju inte tokiga. Det finns de som har väldigt fantasifulla teorier, det enda som saknas är utomjordingar. Men en del av dem har inte lämnat kontakten med jorden, de kan ha intressanta grejer att komma med.

Det hör till sakens natur att de som intresserar sig för en mordgåta föredrar invecklade konspirationer framför ensamma galningar som av en slump råkar befinna sig på rätt (eller fel) plats med ett dödligt vapen i hand. Medan den ensamme gärningsmannen är en intellektuell återvändsgränd, en ödets oberäkneliga nyck, är konspirationen en outsinlig källa till spekulation. Vilka motivbilder kan ha funnits? Vilka kan ha haft kapaciteten att genomföra ett planlagt mord mitt i Stockholms city? Hur kan man knyta dem till brottsplatsen?

På forumet Flashback och i olika Facebookgrupper diskuteras högerextremistiska grupperingar i Stockholmspolisen, Olof Palmes status som statsman, det allmänna samhällsklimatet och Sovjetunionens skick vid tidpunkten för mordet.

Jag tyckte tidigt att de var något lurt med hela mordutredningen.

I Facebookgruppen ”Palme-rummet”, med drygt 6 000 medlemmar, delar en person som arbetat i Skandiahuset vid Sveavägen med sig av geografiska detaljer. En annan lägger ut texten om hur sydafrikansk underrättelsetjänst tränade lönnmördare att utföra attentat i en stil som passar in på mordet. En före detta militär – som själv inte drar sig för att kalla Olof Palme landsförrädare – beskriver det utbredda Palmehatet inom militären.

Agenter från den sydafrikanska apartheidregimen hade både motiv och kunskap att utföra mordet, enligt en teori.

Agenter från den sydafrikanska apartheidregimen hade både motiv och kunskap att utföra mordet, enligt en teori.

Gruppens grundare, Lars Westin, är en av dem som ägnat stora delar av sin fritid åt fallet. Han är 51 år, bor i Roslagen och arbetar med ljuddesign.

Liksom för många andra hänger intresset för Palmemordet samman med ett mer allmänt intresse för true crime och mordgåtor. Han har haft perioder då han intresserat sig för Jack the Ripper och för fallet Catrine da Costa (som även Lars Borgnäs skrivit om). Men granskningen av utredningen i SVT:s “Norra magasinet” och “Striptease” fick honom att fastna för Palmemordet.

– Jag tyckte tidigt att de var något lurt med hela mordutredningen. Utredarna fokuserade väldigt hårt på Christer Pettersson, samtidigt som de verkade undvika att undersöka mycket annat, berättar han.

2012, ett år efter 25-årsdagen, startade han Facebookgruppen som blivit en av de främsta digitala mötesplatserna för Palmemordsentusiaster. Den är öppen för de allra flesta spekulationer, gränsen för vad som accepteras dras någonstans vid “teatermordet”, som går ut på att mordet fejkats för att dölja att Olof Palme var sjuk i aids (vilket saknar all grund).

I gruppen tycks det så kallade polisspåret, som har en mängd variationer, övertyga flest av de aktiva. Lars Westin håller själv ett öppet sinne, men tror inte på en ensam gärningsman.

– Jag är inte övertygad om någon speciell teori men jag tror att Olof Palme sköts av en person som fått hjälp, det är alltså en mindre konspiration. Personerna bakom kan ha koppling till underrättelsetjänsten, skytten kan vara svensk eller sydafrikan. Det tror jag.

Christer Pettersson fälldes 1989 för mordet i tingsrätten, men han friades i hovrätten bara månader därefter.

Christer Pettersson fälldes 1989 för mordet i tingsrätten, men han friades i hovrätten bara månader därefter.

Många som fastnat för fallet har upprörts av utredningens haltande start: slarvet med brottsplatsundersökningen, de bristfälliga förhören, entusiasmen för blindspår som PKK och Christer Pettersson.

– När Christer Pettersson greps och pekades ut hade det precis börjat komma fram uppgifter om högerextrema poliser som eventuellt skulle kunna vara inblandade i mordet. Då plockade man fram den ensamme gärningsmannen, säger Lars Borgnäs.

Bevisningen mot Christer Pettersson var svag, om detta är jurister och grävande journalister ense. Åtalet hängde helt och hållet på Lisbeth Palmes utpekande, som var gjort under tveksamma omständigheter.

– Så fick man honom till och med fälld i tingsrätten. Man ska komma ihåg att i dag är det väldigt få som tror att Christer Pettersson hade något med det att göra. Så vi var väldigt nära ett justitiemord, säger Lars Borgström.

Även Lena Andersson menar att utredningen från start sköttes så illa att det ser ut som medvetet sabotage. Länspolismästare Hans Holmér saknade erfarenhet av mordutredningar när han tog befälet över fallet. Hans erfarenhet bestod snarare av förtroendekapital hos ledande socialdemokrater, som han bland annat tjänat ihop under en period som Säpochef.

– Jag tror inte att Hans Holmér var dum eller inkompetent. Jag tror att Holmér gjorde precis det han skulle göra. Och det han skulle göra var att förhindra att det kom fram en korrekt lösning på mordet, säger hon.

Hans Holmér visar upp två revolvrar av typen Smith & Wesson 357 Magnum.

– Det var nog faktiskt just så att det var inkompetens det handlade om. Det var mycket som gick fel där i början av utredningen. Man spärrade inte av mordplatsen förrän nästa dag, avspärrningen blev för liten, det var privatpersoner som hittade kulorna. Det där bidrog ju inte till utredningens goda växt.

Men även om Leif GW Persson tror att utredningens brister är ett utslag av bristande erfarenhet så delar han den populära misstanken om att poliser kan ha varit inblandade i mordet på något sätt.

– Jag gillar inte sammanträffanden. Palme var nästan alltid bevakad, det var inte så att han sprang omkring på stan obevakad varje kväll. Den som gjorde det var informerad om att Palme inte var bevakad den här kvällen, så det måste ha varit någon med tillgång till den informationen. Då hamnar vi någonstans i polis, säkerhetspolis, militär. Han var inte så omtyckt i sådana kretsar.

Många tror att den man som kom ut från Skandiahuset precis i tid för att bevittna mordet kommer att pekas ut som gärningsman.

Många tror att den man som kom ut från Skandiahuset precis i tid för att bevittna mordet kommer att pekas ut som gärningsman. Foto: Ingvar Karmhed Illustration: Staffan Löwstedt

Liksom övriga i Facebookgruppen ”Palme-rummet” är Lars Westin förväntansfull inför Krister Peterssons avslöjande. Men han tvivlar på att lösningen kommer att vara så komplett att diskussionerna tar slut.

– För merparten av folket kanske det blir så, men knappast för merparten av de aktiva medlemmarna i vår grupp. Om åklagaren inte kan presentera klara tekniska bevis förstås, i så fall tror jag att diskussionen kommer att avta. Men det finns alltid de som inte köper officiella förklaringar i sådana här fall.

Även Lena Andersson är hoppfull. Men hon är samtidigt orolig att lösningen blir ännu ett antiklimax. Polisen har ju “klarat upp” mordet förut.

– Jag är rädd att det blir en ny Christer Pettersson, att frågorna blir fler, inte färre. Och att man inte öppnar arkiven. Det skulle egentligen vara viktigare att öppna arkiven än att presentera en lösning. Men om man menar att det har med rikets säkerhet att göra så kommer man inte att göra det, säger hon.

Jag tror att man inom Säpo vet hur mordet gick till.

Lars Borgnäs har fått höra från en uppgiftslämnare att Krister Petersson kommer att presentera en lösning som på något sätt involverar sydafrikanska agenter, men han betonar att han inte vet om det stämmer. Själv vill han gärna göra rum för svensk inblandning.

– Det finns goda skäl att tro att säkerhetspolisen är inblandad på ett eller annat sätt, eller militären. Jag tror att man inom Säpo vet hur mordet gick till, säger han.

Linjen börjar svaja, plötsligt tycks Lars Borgnäs röst ropa från fjärran.

– … jag tror… skulle gå att lösa, om… närma sig säkerhets… militär…

– Nu försvann du helt, Lars. Jag hör bara brus.

Inget svar. Mer brus. Jag väntar, bereder mig på att lägga på och ringa upp igen, men så sprakar det till.

– Ja hallå? Hör du mig nu?

Han låter fortfarande avlägsen, men han hörs:

– Det blir så där när man börjar prata om säkerhetspolisen.

Jag förväntar mig ett skratt, i stället fortsätter han i förtrolig ton:

– Det är inte så ovanligt faktiskt.

Lars Borgnäs verkar hur som helst inte särskilt skakad, utan fortsätter sin tankegång där vi tappade bort varandra.

– Jag hoppas att Krister Petersson kommer med en lösning som känns trovärdig. Så att vi äntligen kan få ett avslut. Jag är väl inte spänd av förväntan, det kan jag inte säga, men jag ser fram emot att höra vad de har kommit fram till. Så får vi se sedan… vad jag anser återstår att göra.

1989 fälldes Christer Pettersson för mordet i tingsrätten, med Lisbeth Palmes vittnesmål som viktigaste bevisning. Han friades emellertid i hovrätten bara månader därefter. Få tror på Christer Pettersson som gärningsman i dag, trots att han i efterhand erkänt mordet (mot betalning) och att narkotikalangaren Sigge Cedergren på sin dödsbädd hävdat att han lånat ut en revolver till Pettersson strax före mordet.

Lisbeth Palme var tydlig med att hon inte trodde att den kurdiska terrororganisationen låg bakom mordet. Ändå blev PKK snabbt polisens huvudspår. I januari 1987 tog man in 22 personer till förhör under “Operation Alpha” för att fiska efter information om PKK:s inblandning i mordet. Men det enda resultatet av insatsen blev att Hans Holmér fick avgå som spaningsledare.

Det finns en rad teorier om att poliser varit inblandade i mordet. Flera vittnen observerade män med walkie talkies i närheten av mordplatsen. Det är känt att det fanns högerextrema poliser i Stockholm vid denna tid, varav vissa uppehöll sig i närheten av brottsplatsen. De uppenbara bristerna i mordutredningen har många också tolkat som att inflytelserika poliser ville förhindra en lösning av fallet.

Många förväntar sig att den egenartade man som kom ut från Skandiahuset precis i tid för att bevittna mordet kommer att pekas ut som gärningsman av Krister Petersson. Klart är i alla fall att polisen ägnat honom och hans närmaste krets uppmärksamhet den senaste tiden. Mer oklart är vad man i så fall skulle presentera för motivbild, och huruvida Skandiamannen i så fall var en del av en konspiration eller agerade på egen hand.

Sydafrikanska agenter, utbildade för att försvara apartheidregimen med alla medel, hade motiv och kunskap för att utföra mordet. Vittnen säger sig ha sett personer som liknar kända sydafrikanska agenter i Stockholm vid tidpunkten, men de har inte kunnat knytas till mordplatsen. Enligt vissa teorier fick de hjälp av personer inom svenska polisen eller underrättelsetjänsten, som vid den här tiden besökte Sydafrika.

”Stay behind” var ett hemligt nätverk som efter andra världskriget skapades för att bekämpa hotet från kommunismen. Inte minst skulle medlemmarna agera som en gerilla i fall Sovjetunionen invaderade landet. Motivet skulle vara att Olof Palme sågs som en landsförrädare, som var alltför vänskaplig med Sovjet, och kopplingar finns mellan ”Stay Behind” och Skandiahuset intill mordplatsen.

lördag, maj 30, 2020

Corona del 42 – Nyord


Corona del 41 – Flockmentalitet



DN DEBATT 30/5.

Varje dag i livet räknas för den som är sjuk eller har hög ålder. De beslut vi som samhälle fattar i dag går inte att ställa till rätta imorgon, för döden är oåterkallelig och inget vi kan utvärdera eller förhandla med senare, skriver artikelförfattarna.

Annika Borg och Johanna Andersson: Sverige behöver en etikkommission, som granskar beslutsfattandet och återupprättar en värdig människosyn.

Coronapandemin har exponerat det eroderade folkhemmet. Människor som lever långa liv betraktas som tärande och blir sedan avhumaniserade pinnar i dödsstatistiken.

Gerd, Ingmar, Ragnar, Britta, Anna-Lisa. Dagstidningarna innehåller sida efter sida med dödsannonser denna kalla coronavår. Några månader in i pandemin är det uppenbart att Sverige misslyckats med det övergripande målet: att skydda de äldre och sårbara. Strategin att låta smittan spridas i samhället för att uppnå immunitet, och inte göra fler restriktiva åtgärder i ett tidigt skede, har inte fungerat. Facit är i stället att Sverige under maj haft dagar med flest döda i covid-19 per invånare i världen.

Men döden är ingen siffra. En människas liv är inte en pinne i statistiken, utan ett liv med värdighet och rätt till hälsa. Livet räknas i år, men också i månader, dagar och timmar. Vi vet genom såväl personliga som professionella erfarenheter att varje dag i livet räknas för den som är sjuk eller har hög ålder. De beslut vi som samhälle fattar i dag går inte att ställa till rätta i morgon, för döden är oåterkallelig och inget vi kan utvärdera eller förhandla med senare.

Berättelsen om Sverige handlar om ett land där alla människor har lika värde, där vi skyddar våra äldre och där ålder är en diskrimineringsgrund. Men den berättelsen skorrar falsk. Människovärdet har uppenbarligen en åldersgräns. Äldre människor har i allt högre grad osynliggjorts, avhumaniserats och blivit betraktade som ett kollektiv som tär på samhällskroppen. De har gjorts till anonyma representanter för en hotande och resursmässigt uppslukande demografisk utveckling: Det är äldre människors fel att välfärden och Sveriges ekonomi är under press, de lever för länge och kräver för mycket. Förskjutningen av människosynen skedde inte över en natt, utan har ägt rum under decennier. Grupp har ställts mot grupp och människor som lever långa liv har sällan rönt uppmärksamhet, status eller intresse.

I själva verket är hög medellivslängd en triumf för ett land, en konsekvens av god levnadsstandard. Men kvinnors höga medellivslängd problematiseras och i pandemins spår får mödrar, farmödrar och mormödrar, systrar, fastrar och mostrar som många gånger fött och fostrat nya generationer läsa om sig själva att de ändå ska dö snart, ett halvår eller några veckor hit eller dit av deras liv spelar ingen roll. Trots att samhällskontraktet och alla decennier av skatteinbetalningar till det gemensamma skulle garantera att du får den hjälp du behöver och inte betraktas som en belastning för att du lever ett långt liv.

I decennier har larmrapporter om ensamma och utlämnade äldre människor duggat tätt och intresse­organisationer och enskilda har försökt att få upp frågorna på såväl de politiska agendorna som in i människors, i vårt, medvetande. Avsaknaden av manifestationer, upprop och demonstrationer för äldre människors rätt till värdighet är uppseendeväckande och speglar samhällets syn.

Särskilt allvarligt är kyrkornas ointresse för att i ord och handling synliggöra den cyniska och åldersföraktande människosyn som präglar Sverige och förändra den. Svenska kyrkans ledning talar ofta om att civilsamhället har en avgörande roll, men vi ser inte kyrkan axla den rollen och det ansvaret under epidemin. De redan begränsade aktiviteterna på äldreboenden ställs in. Inga närstående får vara med sina sjuka nära och kära, ingen kyrka är där heller. Ensamheten, utsattheten ökar och de äldre blir ännu mer utlämnade.

Det vi står i och inför är ett nationellt trauma. De som har en anhörig som smittats på ett äldreboende kan inte träffa sin sjuka anhöriga. Många äldre är även hemma, isolerade utan besök. Läkare vi talat med menar att riktlinjerna med totalt stopp för anhöriga är för trubbiga. Den som har en anhörig på ett boende eller hemmaboende med hemtjänst brukade redan innan covid-19 vara försiktig i kontakterna för att inte riskera att smitta. Det behövs således inte enbart medicinska övervägningar, utan också etiska och lyhördhet inför människors önskemål och val.

Är det något pandemin blixtbelyser är det att familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och att det ansvarstagandet för varandra inte kan ersättas av statens sociala ingenjörskonst.

Brytpunktssamtal, då döden närmar sig, är svåra och ofta chockartade för anhöriga även när de sker som det ska, genom ett fysiskt samtal mellan ­patient, läkare och anhörig. Det tar tid att ta in de omskakande orden, förstå och frågorna är många. Utan fysiska möten är det ännu svårare. Anhöriga behöver vara involverade och delaktiga. Uppgifter om att äldre corona­smittade börjar behandlas som döende, det vill säga inte får hjälp för att bota infektioner eller ens mat och dryck utan i stället morfinplåster, utan att anhöriga involverats tillräckligt och fått insyn är djupt oroväckande.

Tanken på att en älskad anhörig ligger för döden utan sina närstående är ångestladdad och outhärdlig för de flesta. Att vaka med den som är döende och att en människa i den stunden vill ha en välkänd eller självvald person närvarande borde utgöra en självklar del av en demokratisk stats grundvärderingar. Vården och samhället kan inte, och ska inte, ersätta detta fundament i vår tillvaro. Är det något pandemin blixtbelyser är det att familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och att det ansvarstagandet för varandra inte kan ersättas av statens sociala ingenjörskonst.

I takt med att Sveriges vägval alltmer ifrågasätts behöver folkhemmets människosyn synas i ljuset av pandemin. Det är inte första gången i det svenska folkhemmets historia som grupper avhumaniseras och ställs åt sidan för det som från myndigheter och stat anses vara flockens bästa. Historien förskräcker.

Och vem är egentligen äldre i dag? Nyss var 70 år det nya 50. Men nu med covid-19 i samhället tycks dock 70 år ha blivit det nya 90 och 50 år det nya 70. Vi behöver ge akt på dessa förskjutningar i synsätt.

Vi har tre förslag för att återupprätta en människosyn som inte kompromissar med alla människors lika värdighet:


1. Det behöver omedelbart inrättas en oberoende etikkommission för covid-19 bestående av medicinska experter, filosofer, teologer, författare och konstnärer som kritiskt granskar politiska samt myndigheters beslut utifrån människosynsfrågan.


2. Svenska kyrkan och andra kyrkor behöver ofördröjligen samla sina många resurser kring hur äldres ensamhet och lidande kan lindras. Skyddsutrustning till grupper av präster och diakoner för att kunna avlasta personal inom vården och hemtjänsten genom att utföra den kristna kyrkans kärnuppdrag att lindra andlig och existentiell nöd är en väg att prova. Arbetet med traumatiserade sörjande behöver förstärkas. Kyrkan måste lyfta fram kristen människosyn för att bryta igenom och förändra de ovärdiga synsätt på människan som fått fäste i vårt samhälle. Kampanjer och aktiviteter saknas inte när det gäller andra grupper, nu är det de äldre som behöver vara i kyrkans blickfång – och självklart hade skulle ha varit det långt tidigare.


3. På väg mot så kallad flockimmunitet har Sveriges flockinhumanitet blivit synlig. Vi har alla egna ansvar för de synsätt vi förmedlar. Sverige behöver en kampanj för äldre människors värdighet och rätt till hälsa. Det kan vi alla bidra till.

Det Sverige måste uppnå är flock­humanitet!

torsdag, maj 28, 2020

onsdag, maj 27, 2020

Våldsbejakande extremism

När våldsbejakande extremism kopplas till skolor handlar det enbart om muslimska skolor!

Det är ett faktum som ingen journalist vågar skriva om.


Nazismen, kommunismen och islamismen är de tre ideologiska pandemier som hotar mänskligheten men det finns inga nazistiska eller kommunistiska skolor i Sverige!


Den farligaste ideologin är dock PK-ismen!

Det är alltid de politiskt korrekta som tiger och släpper fram pestideologierna!

Corona del 40 – Åldrandet

Nu är det vetenskapligt konstaterat; Man kan dö om man åldras!


tisdag, maj 26, 2020

måndag, maj 25, 2020

SARS-CoV-2 (Severe acute respiratory syndrome coronavirus 2

Det drar ihop sig till nationaldagen och det är komplicerat.

Jag har inget speciellt nationalistiskt behov av att
fira men jag firar den vackra svenska flaggan,

För min del skulle jag föredra att behålla
"Svenska flaggans dag"


 Slipsen och bilen visar hur jag ser på dagen

Det eländiga pandemiviruset har eliminerat
firandet i Skolparken och det är trist




Den 11 februari 2020 gav International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV) viruset det officiella namnet "severe acute respiratory syndrome coronavirus 2" (SARS-CoV-2) utifrån riktlinjer för namngivning av nya sjukdomar publicerade 2015 av Världshälsoorganisationen (WHO). Samma dag gav WHO sjukdomen som viruset orsakar det officiella namnet "covid-19", av de engelska orden "coronavirus", "disease" och året 2019 då virusutbrottet började. Tidigare har viruset kallats för 2019 novel coronavirus (2019-nCoV), ett tillfälligt namn givet av WHO. Informellt har viruset även kallats Wuhan-coronaviruset eller det nya coronaviruset.
Jag är infernaliskt irriterad på viruset men kommer
i alla fall att ta med Rudolf ut på en roadtrip.








Torsk


Towel Day 2020


Towel Day is celebrated every year on 25 May as a tribute to the author Douglas Adams by his fans. On this day, fans openly carry a towel with them, as described in Adams' The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, to demonstrate their appreciation for the books and the author. The commemoration was first held 25 May 2001, two weeks after Adams' death on 11 May.

The importance of the towel was introduced in The Hitchhiker's Guide to the Galaxy original radio series in 1978. The follow-up book explained the importance of towels in The Hitchhiker's Guide to the Galaxy universe in Chapter 3, using much of the same wording as the original radio series:

A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (such a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you — daft as a brush, but very very ravenous); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: non-hitch hiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, face flannel, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitch hiker any of these or a dozen other items that the hitch hiker might accidentally have "lost." What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it, struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is, is clearly a man to be reckoned with.

Hence a phrase that has passed into hitchhiking slang, as in "Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There's a frood who really knows where his towel is." (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy.)

— Douglas Adams, The Hitchhiker's Guide to the Galaxy

The original article that began Towel Day was posted by a user "Clyde" (probably D. Clyde Williamson) at "System Toolbox", a short-lived open source forum.

Chris Campbell and his friends registered the domain name towelday.org to promote the day, reminding people to bring their towels. Towel Day was an immediate success among fans and many people sent in pictures of themselves with their towels.

söndag, maj 24, 2020

fredag, maj 22, 2020

Migrationsbedrägeri



Corona del 37 – Statistik


Socialstyrelsen

Statistik

SCB


SSU

Egen kommentar överflödig!










För två år sedan ◄videolänk


torsdag, maj 21, 2020

Corona del 36 – Döden


Döden är en naturlig del av livet.

Döden är oundviklig, absolut oundviklig – gilla läget!

Tankar på att du en dag ska dö, är destruktiva om de tränger undan tankarna på alla dagar som du inte ska dö.

Du hinner inte leva om döden tar för mycket energi.

En väldigt gammal människa har ett försvagat immunsystem och kanske dör några veckor tidigare med covid-19 än utan.
Citat DN: "Slutligen bara lite om siffror och dödstal. De matematiska beräkningar som presenteras talar om 10.000 till 40.000 döda i covid-19 i Sverige. Låt säga att det landar på 25.000. Det betyder inte 25.000 plus de cirka 90.000 som årligen dör. En stor del kommer att hämtas bland de 90.000 som – utan pandemin – skulle ha dött senare under året. Ännu en del från den grupp som skulle gått ur tiden året efter."

onsdag, maj 20, 2020

Corona del 35 – Ättestupan




Om ättestupan

Geriatrikprofessor Yngve Gustafson anser att många äldre inte behandlas mot covid-19 utan istället direkt får palliativa läkemedel.

– Att rutinmässigt ge äldre med lunginfektion andningshämmande läkemedel, är aktiv dödshjälp, för att inte säga något värre, säger han.

Personer över 70 år har identifierats som en särskilt riskgrupp för covid-19. Smittan har kommit in på äldreboenden på många håll i hela landet. Hälften av alla avlidna över 70 år har bott på äldreboende, så kallat särskilt boende. En fjärdedel hade hemtjänst, enligt Socialstyrelsen.

Yngve Gustafson, seniorprofessor i geriatrik vid Umeå universitet, uppger att många gamla kan leva fem år eller mer efter att de flyttat in på ett äldreboende.

– Att bo på ett äldreboende är inte en diagnos. Det i sig kan aldrig vara ett medicinskt underlag för att avgöra om man ska leva eller dö. En läkare kan via telefon ordinera palliativ behandling. Det är en kränkning, en diskriminering och ett lagbrott att inte göra en medicinsk bedömning av vad som är bäst för den enskilda patienten.

Mellan den 23 mars och 3 maj vårdades 728 covidpatienter med en snittålder på 83 år, på geriatrisk avdelning i Region Stockholm, med en överlevnad på 80 procent – av vilka 79 procent har kunnat skrivas ut till eget boende.

Gustafson understryker att basal behandling med näringsdropp, blodproppsförebyggande läkemedel, syrgas och behandling av sekundära bakteriella lunginflammationer med antibiotika därmed hjälper äldre. På äldreboenden finns i dag inte kompetens för att ge syrgas eller dropp nattetid, påpekar han.

– Att istället rutinmässigt ge äldre med lunginfektion morfin och midazolam, som är andningshämmande, är aktiv dödshjälp, för att inte säga något värre.

Andelen gamla i respiratorvården är lägre än vanligt, trots att äldre drabbas värst av covid-19 och trots att man talat om en överkapacitet, tar Yngve Gustafson upp.

– Bara det tyder på att vi valt bort gamla människor som kunde haft en chans att överleva.

En läkare och forskare vid Karolinska universitetssjukhuset beskriver för DN att användningen av en ”palliativ cocktail” med lugnande och smärtstillande används, som han ser det, i för stor utsträckning på covidpatienter både på sjukhus och äldreboenden. Han är noga med att vara anonym.

– Det här är så känsligt. Vi pratar inte med varandra bland kollegorna om det här, men det jag ser nu är att man i allt större utsträckning utövar dödshjälp under täckmantel av palliativ vård.

Standardblandningen innehåller enligt läkaren läkemedlen morfin, haldol och midazolam, som även ingår i Socialstyrelsens rekommendationer för vård i livets slutskede.

– Många covid-19 patienter behandlas på det här viset. Det här brukar användas för patienter med terminal cancer som har kort tid kvar i livet. Men när det används på patienter med syrebrist påskyndar det absolut döden för dem. Eftersom det råder besöksförbud vet ofta anhöriga inget. Etiska aspekter diskuteras inte, men jag anser att det här är olagligt, och att en del av dessa patienter hade kunnat klara sig om de istället givits syrgasbehandling.


Enligt professor Carl Johan Fürst vid Palliativt utvecklingscentrum vid Lunds universitet får inte alla andnöd av covid-19.

– Många äldre är så sköra att de hinner dö innan det eventuellt inträffar, och andnöd kan man behandla med morfin. Att det skulle förkorta en människas liv är svårt att säga – det är en dosfråga. Det är oerhört knepigt och svårt att värdera.


Palliativ vård

Palliativ vård ges till människor med obotlig, livshotande sjukdom. Målet är att förbättra livskvalitet och lindra smärta och andra symtom.

Vården kan ibland förlänga livet, men inte bota sjukdomen.

Palliativ vård ska varken påskynda eller fördröja döden.

Enligt WHO är definitionen: ”Palliativ vård bygger på ett förhållningssätt som syftar till att förbättra livskvaliteten för patienter och de närstående, genom att förebygga och lindra lidandet genom tidig upptäckt, bedömning och behandling av smärta och andra fysiska, psykosociala och andliga problem som kan uppkomma i samband med livshotande sjukdom”.

Källor: 1177, Nationella rådet för palliativ vård, Världshälsoorganisationen WHO.

Corona del 34 – Donald Trump






tisdag, maj 19, 2020

Corona del 33 – Svenska Kyrkan

Coronahysterin har passiviserat ledningen i min församling!

Under gårdagens kyrkofullmäktigemöte försökte kyrkoherden lamt förklara varför han har tagit beslutet om inställda gudstjänster trots att biskop Karin och biskop Antje samt Folkhälsomyndigheten är öppna i frågan.

Vi som ansvarar för gudstjänstlivet har svikit gudstjänstbesökarna!



Svenska kyrkans heraldiska vapen.

Heraldiska vapen är symboler för igenkänning i form av en vapensköld. Svenska kyrkans vapen är en nutida tolkning av den vapensköld som finns i Uppsala domkyrka.

Svenska kyrkans vapen som är en nutida tolkning av den vapensköld som finns i Uppsala domkyrka och antogs 1977.

År 2005 genomgick vapnet en viss modifiering och blev en logotyp för samtliga organisationer och församlingar i Svenska kyrkan.

Den röda färgen symboliserar guds kärlek.
Den gula färgen symboliserar det eviga ljuset, guds härlighet och makt.

Kronan symboliserar Kristi segerkrona.

söndag, maj 17, 2020

Obama for president 2020