Sandviken i en återblick

Klicka på bilderna så blir de större

För ett par månader sedan var jag i Sandviken några dagar för att hälsa på en vän och en dag när vi åt lunch på torggrillen, såg jag att folk stirrade på min gamla DKW och det tog en bra stund innan jag insåg att den var väldigt provocerande i bandymetropolen.

VSK och SAIK är huvudkonkurrenter om titeln "Bandyns mesta mästare och som tabellen visar, har VSK spelat 33 finaler mot SAIKs 18. VSK har vunnit 18 finaler och SAIK något färre.

Som tur är, var det fredligare på torget än vad det skulle ha varit under åren 1959 - 1964 när jag bodde där pilen på kartan pekar mot. Då hade jag Sandvikens vackraste raggarbil, en ganska ny Borgward Isabella som såg exakt ut som den på den här bilden.

Min kusin Torkel var informationschef på Sandvikens Jernverk och jag fick äran att träffa Disponent Göransson sonson till grundaren av Järnverket, en kort tid innan han avled som den siste i dynastin Göransson.

Dagens karta över Sandviken som är ordentligt utbyggt sedan min tid där. Det grå fältet är järnverksområdet där jag arbetade som instrumenttekniker med ansvar för temperaturreglering i såväl ugnar som personalutrymmen och kontor.

Det var ett intressant jobb som gav många spännande kontakter för en östrogenstinn 18-åring och tyvärr finns det mindre smickrande historier att berätta, men det får bli en annan gång. En av dessa historier inrymmer det stora Coromantkontoret, en ventilationsanläggning och en stinkbomb.

När jag anställdes på Järnverket såg de nordöstra delarna i stort ut som på bilden från 1937 medan det i de södra och västra delarna byggdes ut enormt mycket och när jag var tillbaka 1989 för att leverera sopmaskiner och elbilar, var allt det gamla borta och området såg ut som en modern stadskärna.

I dag när jag skummade lokaltidningarna fann jag två artiklar som gjorde mig glad. GD och Arbetarbladet - GD -

Stålträd av återvunnet råmaterial är den perfekta rondellutsmyckningen i min gamla stålstad. Jag ska åka dit till våren och ta bilder när det grönskar i och runt de nya rondellträden.

Näst sist kommer allt i bloggen om bandy. Rulla nedåt och läs!

Allra sist kommer oumbärliga fakta om bandy:
-

-

Comfort Racing och min vita racer

Klicka på bilderna så blir de större

Nyss kom det ett e-brev med ovanavbildade annons från 1973. Det var året då jag hade extrem frihet att handla det jag tyckte att jag behövde och dessutom kunde göra en del kreativa bytesaffärer.

Den Volvo 144S som jag då hade skulle trimmas till max och det blev många besök på Comfort Racing. Topplock, weberförgasare, grenrör, avgassystem, kolvar, vevstake och ytterligare några oumbärliga saker hittade vägen till under motorhuven på den vita racern.

Under två veckors så kallad semester hade jag bilen på en billyft utanför mitt chefskontor och fjärmade mig från yttervärlden så gott det gick.

Jag bytte slutväxel för att få maximalt ax och fast toppfarten aldrig kunde testas på grund av varvet, blev jag nöjd med jobbet.

Några år senare flög dock den lede i mig och i cirka hundraåttio knyck small det till i motorn när varvtalsnålen var inne på andra varvet.

▲Enda bilden på pärlan▲

▼förutom denna▼

Min arbetsplats var AGB som var generalagent för Lucas. Därför fanns det en del dekaler för dessa företag på bilen vilket den världsberömde tecknaren Jan-Erik Garland alias Rit-Ola upptäckte en dag på stan och publicerade bilden i tidningen SE som jag läste.

Vilka minnen!

Många år senare köpte jag en av de första 740 turbo intercooler som rullade av bandet i Torslanda och den upprepades äventyret med men det är en annan historia
-

Jonny och skrivmaskinen

Klicka på bilderna så blir de större

Efter 30 år i garderoben fungerar min gamla
Hugin utmärkt och nu får den stå framme ett tag

Till den här skrivmaskinen har jag skaffat en snygg sekretär och här skriver jag numera många av mina brev som jag stoppar i kuvert, frankerar och bär till brevlådan. Svaren får jag oftast via snigelpost vilket gör mig lycklig för stunden.

Underst min sista skrivmaskin. En batteridriven Canon S-50 som jag kunde driva med bilens cigarettändaruttag. Den hade minne för 80 A4 dokument och jag lagrade standardofferter så att jag hos en kund kunde skriva en offert och överlämna direkt. Kopia fanns i maskinens minne. Maskinen levererades i en elegant liten attacheväska.

Det var Hightech 1982!

Jag läste i SvD i dag att de sista nytillverkade manuella skrivmaskinerna snart lämnar ett fabrikslager i Indien och mindes då Jonnys förvåning när han första gången såg en skrivmaskin. Förklaring finns i den översta bilden.

Bilder på skrivmaskiner

Wiki om skrivmaskiner

1982 köpte jag också min första mobiltelefon.

-

Rasrisk i nya bostadsområden.

Klicka på bilderna så blir de större

I dagens SvD varnar geotekniker för att nya bostadsområden byggs för nära vatten och på osäker grund.

Jag bodde i Hägernäs Täby när F2-området byggdes ut med lyxlägenheter där det tar under en minut att gå till sin båt eller till sitt sjöflygplan.

När jag såg grundarbetsförutsättningarna var jag säker på att det skulle bli en raskatastrof inom 25 år när sankmarken börjar röra sig av det enorma trycket.

När jag bodde och arbetade i Hägernäs, var F2-området min fritidstillflykt. Jonny och jag fiskade ofta där och nästan varje sommardag satt jag vid stranden i min bekväma fällstol. Korvgrillning och bokläsning med sjösuset i öronen var livskvalitet.

I hangaren som syns bakom luftvärnsroboten Bloodhound, är det numera ett stort tvåvåningsgarage för för lyxlägenheternas bilbestånd

Det var bättre förr enligt min ringa mening.

Historia F2-området.
Wiki
-

VSK Bandy mot SAIK om nio timmar

Jag kommer inte att se matchen VSK - SAIK live, men
jag ska ha kepsen och portföljen nära medan den pågår

80 år gammal portfölj och 25 år gammal skotsk keps.

Klicka på bilderna så blir de tydligare

Bandy är en sport som berör mig starkt och normalt är bandy-VM en höjdpunkt. Årets VM följde jag inte alls och jag vet inte riktigt varför, men det kändes avslaget redan från början.

Allt i bloggen om bandy här

Min uppväxt med Ljusdal, Edsbyn, Bollnäs, Broberg och Sandviken inom en 8-milsradie, präglade naturligtvis mitt idrottsmedvetande och gjorde Bandy = Idrott (Idrott = Bandy)

Från början var Segersta favoritlaget och jag såg alltid deras hemmamatcher på den lilla tjärn som var deras hemma-arena.

När jag flyttade till Sandviken, lyftes bandyn och blev en livsstil. 1962 hade Sandviken två topplag i bandy. SAIK och SIF. Deras inbördes möten var fantastiska och på läktarna var det inbördeskrig av ett vänligare slag än det vi ser hos huligansporten hockey.

Det råaste jag någonsin bevittnade var när en av mina SAIK-vänner drog ned kepsen så hårt på en SIFare så att den blev till ett halsband.

Sedan Jonny lämnade oss, har jag tagit hans klubb Västerås till mitt hjärta och nu ska min gamla klubb möta min nya. Då står det en slutspelsplats på spel för VSK och SAIK har redan vunnit serien.

Jag hoppas att det påverkar motivationen hos de båda lagen.

Lagsporter där mer än 4 personer kämpar om en boll, tråkar ut mig, men alla regler har undantag. så också min uttråkningsregel. Bandy är helt enkelt en unik sport med fart, teknik, precision, laganda och publikvänlighet som slår allt.

Resultat här

SM-statistik

Bandyförbundet         Klicka på bilden så blir den större

Hemsidan VSK

Vissa saker kan inte utvecklas

1961 - 1964 arbetade jag med processreglering på Sandvikens Järnverk. Det mesta av jobbet handlade om kalibrering och reparation av reglerutrustningen som på den tiden oftast bestod av spjällmotorer och motorventiler som styrdes av termostater, pressostater och flödesräknare. Ventilerna reglerade tillförseln av luft och brännolja till glödgningsugnarna.

Dagens styrsystem är väldigt avancerade jämfört med 60-talets enkla system, men spjällmotorn och motorventilen har egentligen inte utvecklats funktionsmässigt under de gångna 50 åren. Den enda riktiga utvecklingen är att motorventilen har fått en linjär kraftöverföring i stället för det utvändiga länkarmssystem som var vanligast då.

När jag var på bandy under trettondagen kom jag att tänka på Bosse Nilsson, en legendarisk bandymålvakt i Skutskär. Han var vaktchef på Sandvikens Järnverk när jag arbetade där och jag minns honom mest som en tjurig stoppkloss som kunde hålla på hur länge som helst med att ifrågasätta min rätt att ibland få använda bilen inom grindarna när det handlade om tunga transporter.
-

Det var bättre förr

Klicka på bilden så blir den större

Min gode vän Torbjörn sände ett e-brev till mig i morse. Så här såg det ut:

"Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.

Våra sängar var målade med blybaserad färg.

Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.

Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen hade mobiltelefon.

Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!

Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna.

Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.

Vi fick äta jordnötter.

Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen. Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag. ~ Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin.

De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Eftersom du är en av dem.

Grattis!!!"

Jag kan lägga till en egen erfarenhet från åren 1962-1963 då jag tog ett extrajobb på semestern och rensade ugnarna i Sandvikens Jernverk (Numera Sandvik) från asbest. Detta gjordes manuellt med barkspadar och andningsmask betraktades som fjolligt. Trots en rätt svår astma, fick jag inga medicinska men av galenskaperna.

När jag var femton hade jag en gammal motorcykel av märket Husqvarna som kallades Rödmyran. Sex hästkrafter och toppfart 80. Det fanns inga asfaltvägar i min hembygd på den tiden så visst hände det att man fick sladd av de djupa hjulspåren på grusvägarna och att kvällen slutade i ett dike i stället för i famnen på någon av de grannbyflickor som var målet. Hjälmar fanns inte men det gick bra ändå.

När älven var full av timmer var det ett pojknöje att kliva på stockarna och vara snabb i fötterna så att man inte följde med nedåt när stockarna sjönk eller rullade. Kom man under var det kört, men det hände bara en gång efter vad jag känner till och den slyngeln var dyngrak. [RIP]

1961 tog jag körkort och köpte en Isabella. Den skönheten slog ut de flesta av Sandvikens halvruttna raggarbilar och livet var extremt uthärdligt trots att det inte fanns säkerhetsbälten och dubbdäck. Första vinterresans första kurva ignorerades av de slitna däcken och det bar av långt in i skogen mellan snötyngda tallar. Jag bruden och bilen klarade det hela utan en skråma.

Det var många upptåg som var helt normala förr, men som nu är livsfarliga. Ytterligare några minnen finns under rubriken.

Michael B Tretows "Det var bättre förr"


Björn Gustavssons "Det var bättre förr"

AGEBE - AGB - Amerikanska Gummibolaget och Lucas

Överst - originaldekalen. Under - den nya som blev en katastrof.

För tre år sedan skrev jag av mig lite nostalgi och tog fram minnen från AGB-tiden 1970 till 1983.

I dag väcktes dessa minnen till liv igen när jag letade genom min dekallåda och fann massor med Lucas-dekaler.

Den förra AGB-spaningen gällde historia. Nu ska jag berätta om några produkter som etsade sig fast i minnet.

Efter en kort tid som servicechef, blev jag uppringd av polisen i Katrineholm en söndagmorgon. Det hade hänt en dödsolycka med en av våra billyftar på en BP-mack och de ville att jag skulle komma dit för att vara med i besiktningsarbetet.

På lyften stod en tung bil och under lyften fanns bilmekanikern som var helt tillplattad. På grund av ett konstruktionsfel hade lyften fallit ned och krossat mekanikern. Lyften hette Laycock High Speed och fick i fortsättningen heta Killmaster. Det var inledningen till att Arbetarskyddsstyrelsen intresserade sig för bilverkstäderna. De kommande åren arbetade jag nära Arbetarskyddsstyrelsen i säkerhetsfrågor och lärde mig mycket av dem.

En annan produkt som gjorde outplånliga spår i minnet, var California biltvättmaskiner.

Den övre AGB-symbolen var känd av alla i svensk industri, men 1975 anställdes en marknadschef som fastslog att den var för ålderdomlig och ful. Han lät en mycket dyr reklamfirma rita den nedre symbolen och anställde sedan konsulten som reklamchef.

Vi köpte NGK tändstift för en krona styck, packade om dem manuellt i AGB-kartonger med den nya symbolen och sålde dem för två kronor vilket gav en liten förlust på varje sålt tändstift. Samma process infördes för Continental fläktremmar, Trico torkarblad,Girling stötdämpare och alla andra storsäljare. Vi sålde mest i branschen och förlusten blev enorm.

Produkterna från britiska Lucas svarade för den största omsättningen och jag drar fortfarande efter revolvern när folk, på tal om Lucas, säger "Joseph Lucas, han som uppfann mörkret".

Bakgrunden var den att alla engelska bilar hade väldigt dålig färdbelysning. Alla engelska bilar hade hela elsystemet levererat från Lucas. Från Generator till strålkastare. Allt var lucas, utom elkablarna och elmontörerna. De engelska bilarnas elsystem monterades slarvigt och med för klena kablar vilket gjorde att det blev stora spänningsfall.

Åskilliga gånger bevisade vi detta genom att montera om elsystemet med korrekta kabeldimensioner och dra åt kopplingsskruvarna ordentligt vilket gav marknadens bästa belysning.

Min egen bil var utrustad med elva Lucaslyktor riktade framåt. Det small i generatorremmarna varje gång jag slog på helljus och jädrans vad ljust det blev!

Den berömde tecknaren Jan-Erik Garland, kallad Rit-Ola, såg bilen en dag i Stockholm och ritade av den. Bilden fanns i tidningen Se i en artikel om konstiga bilförare.

Klicka på rubriken och läs elakheter om Lucas.

Motormagasinet

Jag brukar oftast hävda att Enköpingsposten är den enda tidning jag behöver, men kom i dag på att det finns en till. Nyss besökte jag tidningsåtervinningsstationen och gjorde mig av med de senaste tio årens Motormagasinet som jag sparat i förrådshyllor.

Jag bläddrade igenom några av dem men kände att de är färskvara. Många minnen väcktes och det började naturligtvis med med AGB eftersom jag hittade en gammal bilaga där jag hade skrivit om min första viktiga arbetsgivare AGB.

Alla sorters minnen relaterade till Motormagasinet och AGB dök upp så det blev en riktig nostalgistund. Många av de personer som jag hade förmånen att få lära känna, är borta nu. En av dem var Jonny Fleur som lämnade ett mycket stort tomrum efter sig. En annan var naturligtvis Harry Mauritz Lindqvist som lät mig bli servicechef i hans företag direkt efter min ingenjörsexamen. Honom mötte jag en kort tid innan han gick bort. Av en händelse nästan snubblade jag över hans rullstol på en flygplats i Schweiz.

Tidningen Motormagasinet är numera nästan min enda kontakt med den marknad som fascinerat mig i 60 år och som blev mitt yrkesterritorium under 30 av dem.

Lek med material

Mina första tydliga barndomsminnen är från vår stora smedja där min far smidde hästskor och verktyg. I en ässja värmdes materialet för bearbetning och där kunde han också härda stål för att tillverka stenborrar

Härdningen innebar att stålet först tillsattes kol upp till cirka 0,3%, varefter det rödglödgades och snabbkyldes i vatten. Olika temperatur gav olika hårdhet och sprödhet.

Bearbetning av metaller har sedan dess varit en ren njutning för mig.

Ge mig några stycken stål, en svets och en slipmaskin så kan jag ge dig en vacker järnblomma.

Ge mig en bräda, en hammare och en kartong spik så ska jag visa dig hur brädan spricker och spikarna kroknar bara genom att jag tar tag i hammarskaftet.

Att arbeta med stål är en ren njutning och träarbete en mardröm.

Lek med bilder

Klicka på den nedre bilden och studera mitt digitala skrivbord. Bilden ovanför visar det analoga.

De två översta bilderna visar mitt första datoriserade kontor och mellanbilden mitt första riktiga hemmakontor.

Lek med bilder i Photoshop har blivit en ny hobby efter att bildlekandet legat nere under många år. 1970 köpte jag min första systemkamera, en Mamiya Sekor 1000 DTL med spotmätning vilket möjliggjorde perfekt exponering i alla lägen Ett normalobjektiv 1,2/58 var bra i dåligt ljus och ett Tamron 400 med 4x-konverter till brännvidd 1600, tillsammans med ett tungt stativ, gjorde att jag kunde ta närbilder på 100 meters avstånd. Pressning av filmen till 1600 ASA och lite trixande i mörkrummet, resulterade i tusentals vackra bilder.

Då var det ställtider med alla vätskor, torkapparater och olika pappersval så att en bra kväll kunde ge max 25 bilder.

I dag går det snabbare och är faktiskt roligare att leka med bilder.

I mellantiden fastnade jag för diabilder och terroriserade ständigt familj och vänner med min fina Zeissprojektor som kunder ge bilder på två gånger tre meter mot väggen. Vänkretsen krympte betänkligt, men familjen stannade kvar.

Hembygd

Det blev fem hembygder i mitt liv.

Klicka på rubriken och sök hembygdsföreningar.

Segersta
Föddes och bodde i Segersta 1943 - 1959

Järnverket 1959 flyttade jag till Sandviken för att utbilda mig till instrumentmakare. Efter utbildningen blev det fyra års anställning vid Sandvikens Jernverk

Köping
1963 flyttade jag till Köping för att arbeta med igångsättningen av ett syrgasverk på Salpeterverket

Flyttade till Stockholm och arbetade som skådespelare vid Hellgrens frys. Jodå, det var skådespeleri! Vi tränades varje dag i argument och motargument så att vi kunde sälja ett frysskåp som kostade en månadslön, till en inneboende utan matlagningsmöjligheter, och få den stackaren att tro att det var en lönsam investering.

Arbetade som försäljare på Rekolid-Cefab där jag sålde kopieringsmaskiner och arkivmikrofilmning.

Tillbringade tre år på Tekniska Institutet i Stockholm medan jag bodde i Täby. Anställdes direkt efter skolan på AGB

Täby
Den övre bilden visar Täby Centrum som det såg ut när jag flyttade från Täby 2005
Bilden under visar hur det i princip såg ut på samma plats när jag flyttade dit 1964
Det var visserligen bara den största ladan kvar då, men i övrigt orörd mark.

Enköping
Pensionerade mig och flyttade till Enköping 2005
Parkerna
Sveriges närmaste stad med Sveriges vackraste parker och Sveriges finaste cykelvägar.

AGB

Det här skrevs år 2006!

I en kartong som inte öppnats sedan flytten i fjol, fann jag två nummer av tidningen AGB-Nytt och drabbades av mängder med minnen från den tiden.

Det började en dag i slutet av maj 1970 med att personalchefen på AGB i Täby, bad att få besöka min avgångsklass för att berätta om sin arbetsplats. När han insåg att jag bodde ett par kilometer från AGB, bad han mig titta in någon dag för ett samtal.

Det resulterade i att jag blev anställd på väldigt besynnerliga villkor. Mina arbetsuppgifter var diffusa och det blev en hel del utbildning inom arbetsgivareföreningens ramar. Efter ett år klarnade bilden då jag ombads starta en avdelning för service, utbildning och produktutveckling.

Det utvecklades till ett fantastiskt arbete där jag kunde känna mig delaktig i utformningen av moderna bilverkstäder och bilprovningsanläggningar. AGB var Täbys största arbetsplats med sina 500 anställda och Sveriges största företag i branschen.

Min chef Harry Mauritz Lindqvist var en dynamisk och klok företagsledare som, visade det sig senare, var respekterad i hela världen. Han reste ofta för att skaffa nya agenturer och vårda de gamla. När han var hemma någon vecka åt gången, brukade han ägna mycket tid åt oss avdelningschefer en och en. Då inledde han alltid samtalet med att påminna om vad vi talade om sist vi träffades och det gjorde att var och en av oss kände sig speciellt utvald.

Många år senare när jag råkade möta honom på en flygplats i Schweiz, berättade han att det var ett psykologiskt trick. När han lämnade mitt kontor, skrev han ned vad vi talat om och innan han vid nästa besök någon månad senare återkom, memorerade han anteckningarna och fick mig att växa vid tanken på att han gav mina synpunkter så högt värde. Smart chef!

Beklagligtvis sålde han företaget till brittiska Lucas, ett enormt stort företag där företagskulturen var mycket byråkratisk och tungrodd. Rapporter och åter rapporter!

Företaget tappade marknadsandelar efter många idiotiska kampanjer.

Informationen till kunderna om lagersaldon och leveranstider missköttes och kunderna tröttnade.

En av dessa kampanjer innebar byte av logotype från den välkända AGB-ovalen till en ny Lucasinspirerad trist svartvit logga. Det innebar att tusentals dekaler blev överflödiga och dem tog jag hand om. Mina barn delade frikostigt ut dem bland sina vänner och vi fick en del besvärliga samtal från deras föräldrar som fann dessa oavtagbara dekaler på bilar, pianon, speglar och andra väl valda platser i sina hem.

För att dölja förlusterna såldes under tre år, samtliga fastigheter och hyrdes för att stärka likviditeten tillfälligt, men till sist sprack bubblan och den nya företagsledningen fick städa skrivborden.

Början till slutet var inledd och varningssignalerna tjöt för oss som kunde se hur illa företaget hanterades. Det såg bra ut från utsidan och AGB var fortfarande branschledande, men stupet kom allt närmare.

I god tid innan dess fick jag en möjlighet att köpa ut några bra agenturer ur företaget och drev dem i egen regi under tio år. Under den tiden kunde jag se hur företaget krympte och till slut bara försvann. Mycket sorgligt, men härliga minnen från de goda dagarna.

Några av de bästa minnena kommer ifrån ett par försök att vidga verksamheten i nya marknader.

Harry hade visioner och en av dem var att företaget skulle expandera genom att arbeta på flera marknader. Han kom i kontakt med ett företag i Rouen i Frankrike och blev intresserad av deras produkter - kylaggregat för lastbilars färskvarutransporter.

Jag fick i uppdrag att göra en utredning om ett eventuellt projekt och besökte fabriken ett par veckor. De hade konstruerat ett helt nytt transmissionssystem för aggregatdriften och som tekniker såg jag vilka konkurrensmöjligheter som fanns. Carrier, som företaget heter, hade nått optimala marknadsandelar i Frankrike och var nu tvingade att söka exportmarknader för att expandera vidare. De erbjöd därför extremt goda introduktionsvillkor och jag reste hem med stora förhoppningar. Under ett par veckor besökte jag de stora matvarugrossisterna och andra företag med kyltransporter.

Det visade sig att alla var väldigt trötta på branschens två stora leverantörer som hade dålig och dyr service.

Service var min specialitet och vägen var öppen för oss att ta AGB in i en ny och mycket stor marknad, men säljkåren var inte med på båten och projektet skrotades. 35 ovilliga säljare är en svårforcerad barriär.

Några år senare hade min avdelning svällt så att jag med tre regionkontor, hade fullt upp med att administrera verksamheten som då drevs i ett separat bolag Linco Fältservice AB:

Jag erbjöds anställning i Reckitt & Colman som teknisk chef och kom efter en kort tid i kontakt med Wayne i USA som erbjöd mig att ta över den svenska agenturen för världens mest sålda industrisopmaskiner. Alla som har sett gamla amerikanska gangsterfilmer, har sett de stora gula maskiner som sopade gatorna på nätterna. Det står WAYNE på dem. De hade byggt en ny fabrik i Holland där de tillverkade batteridrivna sopmaskiner för användning inomhus.

Jag ringde dåvarande VD för AGB och sade ”Jag har en plan”.

Han lyssnade och sade ”Välkommen hem”.

Allt började bra tack vare ett enormt säljnätverk i hela Sverige. Maskinerna såldes mycket bra och skulle hösten 1981 introduceras för den traditionella marknad som AGB kontrollerade. Företaget var marknadsledande och behovet av maskinell städning på bilverkstäderna var påtagligt.

Vi bokade den största utställningsmontern på Svenska Mässan i Göteborg där vi hade en lång städningskorridor. Dessutom körde säljarna omkring och sopade i hela mässhallen. De trivdes tydligen med de nya produkterna.

Några månader senare på den årliga säljarkonferensen, presenterade vi det nya säljprojektet.

Efter en liten stunds betänkande sade den mest högljudda bland säljarna; ”Nää sånt där ska vi int håll på mä”. Han fick de övriga med sig och ytterligare ett lysande projekt sprack på grund av konservativa säljare.

Långt efter AGB-tiden blev jag ombedd att skriva en AGB-krönika.

Biltvätt

Under många år var jag servicechef i ett stort företag som bland annat sålde biltvättmaskiner.

1970 skulle Sveriges första automattvätt med transportband för bilar, invigas med pompa och ståt.

OK i Valbo var platsen och installationsstressen var påtaglig när invigningsdagen närmade sig. Installatörerna arbetade dygnet runt och tröttheten gjorde att omdömet blev lite vingligt ibland.

I slutet av transportbandet fanns två gigantiska fläktar som skulle blåsa allt vatten av bilarna. De skulle starta automatiskt när en bil närmade sig. Två elmotorer på 50 kW vardera drar väldigt mycket ström och krävde en startprocess i flera steg för att inte propparna skulle gå.

Det var en för oss komplicerad automatik och när maskineriet provkördes en sen natt, såg det ut att gå bra ända tills sista startsteget kopplades in. Då small det till och stora delar av Valbo släcktes ned. Panik uppstod och elverket tillkallades. Det visade sig att någon hade kopplat fel så att sista startsteget råkade vända rotationsriktning på elmotorerna vilket åstadkom en vådlig strömrusning.

Mannen från elverket kallade ”någon” för klantskalle och ritade upp ett kopplingsschema åt ”någon” som skulle få en chans till. ”Någon” kopplade om hela systemet och tryckte på startknappen varefter hela cirkusen upprepades. Valbo blev mörkt och personalen ringde till elverket igen. ”Någon” insåg att nu var måttet rågat och att det nog skulle bli elektriska stolen för honom. Han tittade på oss andra, började raskt packa ihop sina verktyg och sade ”jahapp då är det väl dags att dra då”

Resten vill vi alla glömma och identiteten på ”någon” kommer aldrig att avslöjas.