Det här skrevs år 2006!
I en kartong som inte öppnats sedan flytten i fjol, fann jag två nummer av tidningen AGB-Nytt och drabbades av mängder med minnen från den tiden.
Det började en dag i slutet av maj 1970 med att personalchefen på AGB i Täby, bad att få besöka min avgångsklass för att berätta om sin arbetsplats. När han insåg att jag bodde ett par kilometer från AGB, bad han mig titta in någon dag för ett samtal.
Det resulterade i att jag blev anställd på väldigt besynnerliga villkor. Mina arbetsuppgifter var diffusa och det blev en hel del utbildning inom arbetsgivareföreningens ramar. Efter ett år klarnade bilden då jag ombads starta en avdelning för service, utbildning och produktutveckling.
Det utvecklades till ett fantastiskt arbete där jag kunde känna mig delaktig i utformningen av moderna bilverkstäder och bilprovningsanläggningar. AGB var Täbys största arbetsplats med sina 500 anställda och Sveriges största företag i branschen.
Min chef Harry Mauritz Lindqvist var en dynamisk och klok företagsledare som, visade det sig senare, var respekterad i hela världen. Han reste ofta för att skaffa nya agenturer och vårda de gamla. När han var hemma någon vecka åt gången, brukade han ägna mycket tid åt oss avdelningschefer en och en. Då inledde han alltid samtalet med att påminna om vad vi talade om sist vi träffades och det gjorde att var och en av oss kände sig speciellt utvald.
Många år senare när jag råkade möta honom på en flygplats i Schweiz, berättade han att det var ett psykologiskt trick. När han lämnade mitt kontor, skrev han ned vad vi talat om och innan han vid nästa besök någon månad senare återkom, memorerade han anteckningarna och fick mig att växa vid tanken på att han gav mina synpunkter så högt värde. Smart chef!
Beklagligtvis sålde han företaget till brittiska Lucas, ett enormt stort företag där företagskulturen var mycket byråkratisk och tungrodd. Rapporter och åter rapporter!
Företaget tappade marknadsandelar efter många idiotiska kampanjer.
Informationen till kunderna om lagersaldon och leveranstider missköttes och kunderna tröttnade.
En av dessa kampanjer innebar byte av logotype från den välkända AGB-ovalen till en ny Lucasinspirerad trist svartvit logga. Det innebar att tusentals dekaler blev överflödiga och dem tog jag hand om. Mina barn delade frikostigt ut dem bland sina vänner och vi fick en del besvärliga samtal från deras föräldrar som fann dessa oavtagbara dekaler på bilar, pianon, speglar och andra väl valda platser i sina hem.
För att dölja förlusterna såldes under tre år, samtliga fastigheter och hyrdes för att stärka likviditeten tillfälligt, men till sist sprack bubblan och den nya företagsledningen fick städa skrivborden.
Början till slutet var inledd och varningssignalerna tjöt för oss som kunde se hur illa företaget hanterades. Det såg bra ut från utsidan och AGB var fortfarande branschledande, men stupet kom allt närmare.
I god tid innan dess fick jag en möjlighet att köpa ut några bra agenturer ur företaget och drev dem i egen regi under tio år. Under den tiden kunde jag se hur företaget krympte och till slut bara försvann. Mycket sorgligt, men härliga minnen från de goda dagarna.
Några av de bästa minnena kommer ifrån ett par försök att vidga verksamheten i nya marknader.
Harry hade visioner och en av dem var att företaget skulle expandera genom att arbeta på flera marknader. Han kom i kontakt med ett företag i Rouen i Frankrike och blev intresserad av deras produkter - kylaggregat för lastbilars färskvarutransporter.
Jag fick i uppdrag att göra en utredning om ett eventuellt projekt och besökte fabriken ett par veckor. De hade konstruerat ett helt nytt transmissionssystem för aggregatdriften och som tekniker såg jag vilka konkurrensmöjligheter som fanns. Carrier, som företaget heter, hade nått optimala marknadsandelar i Frankrike och var nu tvingade att söka exportmarknader för att expandera vidare. De erbjöd därför extremt goda introduktionsvillkor och jag reste hem med stora förhoppningar. Under ett par veckor besökte jag de stora matvarugrossisterna och andra företag med kyltransporter.
Det visade sig att alla var väldigt trötta på branschens två stora leverantörer som hade dålig och dyr service.
Service var min specialitet och vägen var öppen för oss att ta AGB in i en ny och mycket stor marknad, men säljkåren var inte med på båten och projektet skrotades. 35 ovilliga säljare är en svårforcerad barriär.
Några år senare hade min avdelning svällt så att jag med tre regionkontor, hade fullt upp med att administrera verksamheten som då drevs i ett separat bolag Linco Fältservice AB:
Jag erbjöds anställning i Reckitt & Colman som teknisk chef och kom efter en kort tid i kontakt med Wayne i USA som erbjöd mig att ta över den svenska agenturen för världens mest sålda industrisopmaskiner. Alla som har sett gamla amerikanska gangsterfilmer, har sett de stora gula maskiner som sopade gatorna på nätterna. Det står WAYNE på dem. De hade byggt en ny fabrik i Holland där de tillverkade batteridrivna sopmaskiner för användning inomhus.
Jag ringde dåvarande VD för AGB och sade ”Jag har en plan”.
Han lyssnade och sade ”Välkommen hem”.
Allt började bra tack vare ett enormt säljnätverk i hela Sverige. Maskinerna såldes mycket bra och skulle hösten 1981 introduceras för den traditionella marknad som AGB kontrollerade. Företaget var marknadsledande och behovet av maskinell städning på bilverkstäderna var påtagligt.
Vi bokade den största utställningsmontern på Svenska Mässan i Göteborg där vi hade en lång städningskorridor. Dessutom körde säljarna omkring och sopade i hela mässhallen. De trivdes tydligen med de nya produkterna.
Några månader senare på den årliga säljarkonferensen, presenterade vi det nya säljprojektet.
Efter en liten stunds betänkande sade den mest högljudda bland säljarna; ”Nää sånt där ska vi int håll på mä”. Han fick de övriga med sig och ytterligare ett lysande projekt sprack på grund av konservativa säljare.
Långt efter AGB-tiden blev jag ombedd att skriva en AGB-krönika.
