Kriminella klaner

Kriminella nätverk i Sverige

”Integrationsproblemen för stora – ny kurs krävs”

Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, bostadsområden vars liv präglas av utslagning från arbetsmarknaden, segregation, bidragsberoende och undermåliga skolor, skriver debattörerna.

Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, bostadsområden vars liv präglas av utslagning från arbetsmarknaden, segregation, bidragsberoende och undermåliga skolor.

Sverige har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd. Nu måste integrationsproblemen åtgärdas och landet komma på rätt köl innan det är för sent, skriver Per Brinkemo och Mauricio Rojas.

Sverige har nått vägs ände på migrations- och integrationsområdet. De problem som kunde skönjas för ett trettiotal år sedan har nu fått så stora proportioner att till och med samhällsordningens fundament, rättsstaten, befinner sig i farozonen och statens våldsmonopol har de facto upphävts. Invandringens volym och sammansättning har sedan länge överskridit landets integrationskapacitet, med en växande utslagning och ett omfattande utanförskap som följd. De så kallade utanförskapsområdena multiplicerades från några få stycken 1990 till närmare 200 år 2012, enligt de kartläggningar som gjordes i successiva upplagor av Utanförskapets karta, och allt pekar på att denna utveckling har fortsatt med oförminskad styrka till våra dagar.

Det handlar om ett nytt socialt landskap som har vuxit fram i Sverige, bostadsområden vars liv präglas av utslagning från arbetsmarknaden, segregation, bidragsberoende och undermåliga skolor samt etniska och kulturella särdrag som skiljer sig markant från majoritetssamhällets. Det är områden där utanförskapet har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet, som grundar sig på en stark känsla av att vara utstött och inte tillhöra gemenskapen i övrigt. I många av dessa områden har också regelrätta parallellsamhällen vuxit fram, dominerade av klan- eller maffialiknande maktstrukturer och en utpräglad gangsterkultur.

Det är avgörande att förstå det dynamiska samspelet mellan utanförskap och klanliknande strukturer. Att tillhöra en gemenskap är ett av människans mest basala behov, inte bara eller ens primärt av materiella anledningar, även om dessa är mycket viktiga. När man lever i samhällets utkanter, som en skugga utan värde, ofta föraktad för sin hudfärg, religion eller ursprung, då bildas eller förstärks alternativa gemenskaper som uppfyller alla de funktioner och skänker det erkännande och den respekt som vi inte kan existera utan. I det avseende är de klaner och klanliknande organisationer som härskar över betydande delar av utanförskapets Sverige lika mycket ett arv från hemlandet som en produkt av de svenska förhållandena.

Polisen och flera andra har upprepade gånger varnat för denna utveckling. I en rapport från 2017 om läget i utsatta områden konstaterade polisens Nationella operativa avdelning (Noa) ”att det totalt finns cirka 200 kriminella nätverk i de utsatta områden och minst 5 000 kriminella aktörer”. Samma rapport ger oss en inblick i strukturer som uppfyller väsentliga funktioner för personer som lever i samhällets utkanter: ”De kriminella nätverken kan ordna boende, arbete, bankverksamhet, skydd och säkerhet för människor som i andra fall har svårt att få dessa tjänster, och som i vissa fall vistas olagligt i Sverige.”

Dessvärre ringde varningsklockorna förgäves under lång tid. Inte ens forskningsinsatser gjordes om de nya parallellsamhällen och dess kriminella nätverk, som statsvetarna Peter Esaiasson och Bo Rothstein nyligen påpekat på DN Debatt. Det är som om man inte ville eller vågade se dessa problematiska företeelser, ty de stred mot ”den etablerade bilden av integrationsproblematiken som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering”, som Esaiasson och Rothstein framhåller.

Det är bara nu, i samband med ett växande flöde av skrämmande nyheter om spektakulära skjutningar, sprängdåd och mäktiga kriminella nätverk baserade på distinkta kulturella normer och starka klan- och familjeband, som tiden verkar vara mogen för ett nytt perspektiv på detta problemområde och en kursomläggning av den hittills förda politiken.

Utifrån undertecknarnas teoretiska studier och praktiska erfarenheter inom detta fält borde en sådan kursomläggning utgå från följande grundidéer:

Att tydligt prioritera kampen mot utanförskapet som politikens övergripande inriktning, i synnerhet det utanförskap som präglar tillvaron i områden där livsvillkoren radikalt skiljer sig från landet i övrigt och främjar uppkomsten av parallella maktstrukturer.

En serie åtgärder syftande till att försvåra och bestraffa medverkandet i kriminella nätverk måste också till. Det är avgörande att förstärka de polisiära befogenheterna och resurserna både vad gäller personalen och kunskapsläget, men strängare strafftider och utvisning som normal påföljd för utländska medborgare som begår allvarliga brott är också viktiga. Vid stöd till eller medverkan i terrorverksamheter ska också medborgarskapet kunna återkallas.

Ett inifrånperspektiv måste komplettera det rådande utifrånperspektivet, där ”samhället” eller myndigheterna har till uppgift att integrera ”dem”, oftast invandrade personer och deras barn, genom olika insatser. Denna ensidiga ansats har påtagligt misslyckats och utanförskapet kommer inte att kunna brytas om det inte är krafter inifrån de utsatta områdena som spelar en avgörande roll i förändringsprocessen.

Arbetslinjen måste förstärkas på ett radikalt sätt. Aktivitetskraven kopplade till försörjningsstödet och etableringsersättningen måste skärpas och incitamenten att gå från bidrag till arbeta höjas väsentligt. Den nuvarande situationen, där olika bidragsformer kombinerat med svart arbete ger en utkomst som inte kan matchas av ett vanligt arbete, är inte acceptabel – inte minst för att den främjar framväxten av illegala aktiviteter som lätt kan organiseras eller kontrolleras av maffialiknande strukturer.

Sist men inte minst, måste forskningsresurser omdirigeras kraftigt, så att insatserna koncentreras på allt som, både inifrån och utifrån, förhindrar integrationen och främjar uppkomsten av parallellsamhällen. Utanförskapet som forskningsfält måste också våga betrakta de så ofta tabubelagda kulturella aspekterna avseende illegal verksamhet, samt redovisa trovärdig brottsinformation.

En nödvändig förutsättning för att ett sådant program ska kunna förverkligas är en bestämd åtstramning av migrations- och flyktingpolitiken, i linje med vad andra nordiska länder sedan länge utövat som praxis. Sverige behöver kunna ta itu med de redan existerande integrationsproblemen och landet har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd eller vill söka ett nytt land att leva i. Det är nu dags att se till att Sverige kommer på rätt köl innan det är för sent.