Yttrandefriheten ger mig rätt att snacka skit om din religion!
Religionsfriheten är liksom yttrandefriheten en negativ rättighet. Staten ger dig inte rätten till religion utan garanterar bara att du inte förtrycks. Därför finns det ingen konflikt mellan yttrandefrihet och religion, skriver Rebecca Weidmo Uvell.
Det är bra att Karin Wiborn medger att hon, i sin replik 1/10, uttryckte sig märkligt kring yttrandefriheten och ännu bättre att hon förtydligar dess vikt i en demokrati.
Tyvärr svävar hon sedan på målet vad gäller hädelselagar, tycker jag. Femton muslimska församlingar i Stockholm, och även församlingar i Malmö, har redan krävt hädelselagar och att grundlagen ska ändras. Vid ett skarpt läge – vad tycker Sveriges kristna råd om detta? Är man för eller emot?
Sedan har Karin Wiborn fel i sak. Religionsfriheten är liksom yttrandefriheten en negativ rättighet. Staten ger dig inte rätten till religion utan garanterar bara att du inte förtrycks. Därför finns det ingen konflikt mellan yttrandefrihet och religion.
Du har rätt att utöva din religion utan att drabbas av förtryck av staten. Du har inte rätt att utöva din religion utan kritik från människor. Två olika saker.
Du har rätt att tro vad du vill och yttra vad du vill inom trons namn. Jag har rätt att säga vad jag tycker om vad jag vill och även snacka skit om din religion. Man har, som jag skrivit, ingen rätt att inte bli kränkt och då faller hela idén med en konflikt mellan dessa två negativa friheter.
Religion är en privatsak i en sekulär stat som Sverige, det regleras inte i FN:s mänskliga rättigheter som Wiborn försöker göra gällande. Du har rätt att utöva din religion utan att drabbas av förtryck av staten. Du har inte rätt att utöva din religion utan kritik från människor. Två olika saker.
Wiborn försöker vara tydlig att hon försvarar yttrandefriheten, men i nästa andemening blir det mest ett överslätande. Först medger hon att man inte har rätt att inte bli kränkt, sedan fortsätter hon med brasklappen:
“Men bygger det ett gott samhälle? Överbryggas polariseringen? Ökar den nödvändiga förståelsen och respekten för människor genom att kränka och häda?”
Återigen presenteras en missuppfattning om yttrandefriheten. Den finns inte till för att bygga ett gott samhälle, den finns till för att rätten att säga det du vill är själva fundamentet för demokratin. Det räcker så. I bästa fall kan människor använda denna mänskliga rättighet för att skapa respekt för människor och öka förståelsen oss emellan, men man måste inte det. Det är inte ett krav. Du får använda din rätt som du önskar.
Man kan försvara principen utan att försvara handlingen, som jag skrev i min artikel. Om Wiborn verkligen var den försvarare av yttrandefrihet hon utger sig för hoppas jag hon kan ta till sig det.
Vi är överens om att bränna böcker är ett tölpaktigt sätt att praktisera sin yttrandefrihet. Men att försvara även denna rätt är att på riktigt försvara yttrandefrihetens okränkbarhet. Och det är synd att Karin Wiborn inte förmår vara tydligare än så här. Riktigt synd.
Wiborn försöker vara tydlig att hon försvarar yttrandefriheten, men i nästa andemening blir det mest ett överslätande. Först medger hon att man inte har rätt att inte bli kränkt, sedan fortsätter hon med brasklappen:
“Men bygger det ett gott samhälle? Överbryggas polariseringen? Ökar den nödvändiga förståelsen och respekten för människor genom att kränka och häda?”
Återigen presenteras en missuppfattning om yttrandefriheten. Den finns inte till för att bygga ett gott samhälle, den finns till för att rätten att säga det du vill är själva fundamentet för demokratin. Det räcker så. I bästa fall kan människor använda denna mänskliga rättighet för att skapa respekt för människor och öka förståelsen oss emellan, men man måste inte det. Det är inte ett krav. Du får använda din rätt som du önskar.
Man kan försvara principen utan att försvara handlingen, som jag skrev i min artikel. Om Wiborn verkligen var den försvarare av yttrandefrihet hon utger sig för hoppas jag hon kan ta till sig det.
Vi är överens om att bränna böcker är ett tölpaktigt sätt att praktisera sin yttrandefrihet. Men att försvara även denna rätt är att på riktigt försvara yttrandefrihetens okränkbarhet. Och det är synd att Karin Wiborn inte förmår vara tydligare än så här. Riktigt synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar