Muhammedkarikatyrer

JOHAN HAKELIUS

Dags att fylla tidningarna med bilder av profeten!

Publicerad 30 okt 2020 kl 13.11

Tre människor mördades i den islamistiska terrorattacken i Nice.

När visade du en Muhammedkarikatyr sist?

Nä, inte jag heller. Den här tidningen har faktiskt gjort det, men det var några år sedan. Och vi vet förstås alla varför vi drar oss för att göra det:

God smak. Publicistiska principer. Det skulle bara spela extremister på båda sidor i händerna. Många fler skäl av lika högtstående karaktär.

Men så är vi förstås fega också.

Där har ni ett skäl till att det alltid finns ytterligare en ung, radikaliserad, muslimsk man beredd att skära halsen av otrogna: terror fungerar. Hur mycket vi än bedyrar motsatsen har den västerländska offentligheten just nu stora vita fläckar av självcensur. Ingen vill bli en ny Lars Vilks. Definitivt inte en ny Samuel Paty, hur många ”Je suis Samuel”-skyltar det än viftas med.

Men, vänta nu ett tag …

Vore det inte extremt barnsligt att fylla tidningarna med bilder av profeten Muhammed, bara för att visa att man får?

Jovisst.

Skulle det inte vara yxigare än Kyrkhultstugan att ständigt trycka upp provokationer i ansiktet, även på alla fredliga muslimer, bara för att inte låta halsskärarna sätta tonen?

Jojomän.

Men har vi något val?

Och med ”vi” inkluderar jag alla fredliga muslimer, om ni inte begrep det. Hur länge ska vi hålla på och gömma oss bakom välverserade ursäkter, när det egentligen bara handlar om att det är för obehagligt att stå upp för den yttrandefrihet som vi ”vägrar att kompromissa med”?

En liten teckning. Varje dag. Gång, på gång, på gång, på gång.

Dagens Nyheter har i sex-sju år, i stort sett varje dag, publicerat Martin Kellermans lilla teckning på en pompös fågel som kräver att Eritreas regering friger Dawit Isaak. Behjärtansvärt, förstås. Också totalt ofarligt, i alla avseenden. Tänk om tidningen varje dag istället skulle ha kört en bild av Muhammed. Ingen stor sak, utan en massa åthävor och underarmslånga principresonemang från chefredaktören. Bara en teckning.

Om och om igen. Nöta, nöta, nöta.

Och varför bara låta Dagens Nyheter axla ansvaret? Det är visserligen tidningen för de finaste människorna bland oss svenskar, men ibland kan även samhällets moraliska praktexemplar behöva lite hjälp. Varför inte göra samma sak i varenda svensk tidning?

En liten teckning. Varje dag. Gång, på gång, på gång, på gång. Inte göra så stor sak av det, för det är nämligen inte en stor sak. Det är just där extremisterna har fel.

Jag vet förstås att det här inte kommer att ske. Det är nämligen ofelbart så, även när tre oskyldiga människor får sina halsar avskurna i en kyrka i Nice, att svensk offentlighet inte riktigt kan samla sig till något tydligt uttryck. Om det görs försök att ändå komma dithän, går uttrycket genast vilse. Efter två, tre stycken bladar det ofelbart ut i kritik mot vad någon annan, som också ogillar islamistisk terror, sagt. Och så slutar det i ett kraftfullt avståndstagande.

Mot ”islamofober”, alltså, eller kanske ”konservativa”. Och, visst, även mot islamistiska våldsverkare som skär halsen av folk, men det blir liksom en bisak. Det viktiga är att dra gränsen mot språkbruk och tankar, inte mot nyslipade knivar.

Den här texten ska det förstås också tas avstånd från.

Att så många svenskar sluter upp i avsky mot amerikansk polis efter George Floyds död, men inte mot islamister när de skär halsen av fransmän har ett i grunden enkelt svar: svenskar är inte rädda för amerikansk polis. De är rädda för islamister.

Terror fungerar. Så länge vi låter det vara så.