Koranen

Det här kan vara en Muhammedkarikatyr, skrivet av Mohamed Omar

Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.

Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.

Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.

I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.

Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)

Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!

Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).

Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!

Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.

I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.