Kristendomens företrädare har inte längre makten att döma allmänheten i Sverige.
I stället har samhällets makthavare börjat underkasta sig islams primitiva repressiva och dogmatiska ideologi.
Det är ingen slump att blasfemi, apostasi och kränkning har blivit uttryck för strömningar inom de islamiska enklaverna.
Adam Cwejman
Radikal islamism hör inte hemma i Europa!
Det finns en idé att radikala åsikter går att utbildas bort. I viss mån stämmer det säkert. Men när vi har att göra med utbredda, fundamentalistiska uppfattningar som grundar sig i en gemenskap räcker inte utbildning.
Det är så våldsbejakande islamister verkar. I invandrartäta förorter har de hotat människor som har anordnat fester med musik, trakasserat kvinnor som inte beslöjar sig, och på andra sätt satt skräck i omgivningen. Vi har varit naiva, konstaterade statsminister Stefan Löfven i torsdags apropå terrorhoten. Att politiker har varit det är vi många som kan skriva under på. Så fort islamism och islam har kommit på tal har dubbla måttstockar plockats fram.
Till exempel sa kommunalrådet i Höganäs, efter dådet i Köpenhamn, att Vilks går för långt och utgör en fara för andra (Dagens Samhälle, nr 12 2015). Vilks bor inte kvar i Höganäs, men kommunalrådets uttalande är talande. Ansvaret förflyttas från de som hotar till den hotade. Skulle man ha resonerat på samma sätt om det var våldsbejakande nazister som hotade en konstnär? Förstås inte.Vem har tjänat på den slappa hållningen inför islamistisk extremism? Inte är det vanliga muslimer. Visst finns det muslimer som ogillar Muhammedkarikatyrer. Men jag slår vad om att det stora flertalet kränks mer av IS-terroristernas dåd, än av några teckningar.
När jag frågar Lars Vilks varför han tackar ja till att delta i muslimfientliga sammanhang säger han att han har samma rätt att träffa personer som journalister. Låt gå, men varför förklarar du bara inte att du inte är främlingsfientlig? Det vore under hans värdighet, svarar han. Han jämför med hur kyrkan förr i tiden sa: ”du har syndat!” Man ska inte behöva försvara sig mot sådana anklagelser, menar Vilks.
Man kan tycka vad man vill om Vilks principer, omdöme och teckningar, men hans ”brott” är att han har häcklat Muhammed och islam på samma sätt som han häcklat Jesus och kristendomen. Hur blev det ett brott?
I stället för att anpassa oss till dem som hotar borde vi göra tvärtom. Dansa, höja volymen, klä oss efter eget tycke – och häckla religioner bäst vi vill.
Det är ingen slump att blasfemi, apostasi och kränkning har blivit uttryck för strömningar inom de islamiska enklaverna.
Adam Cwejman
Radikal islamism hör inte hemma i Europa!
Det finns en idé att radikala åsikter går att utbildas bort. I viss mån stämmer det säkert. Men när vi har att göra med utbredda, fundamentalistiska uppfattningar som grundar sig i en gemenskap räcker inte utbildning.
Samhällsundervisningen i franska skolor inbegriper kunskap om republikanska ideal, likhet inför lagen och yttrandefriheten. Undervisningen handlar inte om abstraktioner, utan betyder något i praktiken. Därför hade den i Frankrike nyligen mördade läraren Samuel Paty återkommit till ett exempel då dessa principer prövas i verkligheten: Karikatyrer av profeten Muhammed.
Sedan Charlie-Hebdomassakern för fem år sedan då tolv personer mördades och elva sårades i en attack mot satirtidskriftens kontor hade Paty använt sig av deras illustrationer för att väcka diskussion i frågan om det fria ordet. Paty insåg själv att bilderna kunde vara sårande eller kränkande för vissa. Så inför varje diskussion då karikatyrerna förekom hade han, enligt vittnesmål från elever, erbjudit de som ville att lämna klassrummen.
Men det räckte tydligen inte. Att visa upp bilder av profeten Muhammed är, anser vissa, ett fall av allvarlig blasfemi oavsett om någon tar del av dem eller inte. Paty blev därför identifierad, förföljd, mördad med kniv och halshuggen. Nu har elva personer gripits för att på något sätt ha hjälpt mördaren. Bland de gripna finns den 18-årige mördarens bror, föräldrar och en annan elev som befann sig i klassrummet när Paty visade bilderna.
Det handlade således inte om en isolerad handling begången av en ensam galning. Mordet var planerat och tydligt religiöst motiverat. Mördaren lade upp bilder på Twitter av den mördade Paty tillsammans med orden "till Macron, ledare för de otrogna, jag avrättade en av dina helveteshundar som vågade förminska Muhammed".
Sedan muhammedkarikatyrerna publicerades i Jyllandsposten 2004 har denna konflikt pågått mellan det, i hög grad, sekulariserade västeuropeiska samhället och personer som säger sig värna islam.
Västerländska demokratier bemöter den här sortens fundamentalistisk intolerans på det sätt som man kan bäst: med sedvanlig rättskipning och utbildning. Den sorgliga ironin i detta är att det var just utbildning Paty ägnade sig åt. Att utbilda bort problemet går säkert i vissa fall. Men förhoppningen bygger på den välmenande upplysningstanken att hatiska och våldsbejakande idéer grundar sig i okunskap.
Men tänk om de snarare grundar sig på en väl förankrad, genomtänkt och stärkande gemenskap? Våra i huvudsak sekulariserade västeuropeiska länder har sedan länge förpassat religionen till privatlivet. Den är Inte något som utgör livets själva grundackord och vardag. Den småborgerliga tillvaron saknar en stor berättelse. Den premierar det lilla livet och kräver inte att du ska dö för en eller annan sak.
När vi närmar oss intoleranta och dogmatiska idéer så är det därmed med den sekulära och moderna människans förhållningssätt: Varför skulle någon vilja leva ett annat liv än det som levs av den upplysta, sekulära och jämställda samtidseuropén?
Men världen är, trots eller kanske tack vare modern teknologi och blixtsnabb informationsspridning fylld av fundamentalism och religiös dogmatism. Att människor är villiga att dö för sina religiösa uppfattningar förefaller totalt främmande i samhällen där folk inte ens vill offra söndagsförmiddagen åt att ta sig till kyrkan.
Trots sin gudlöshet är få samhällen så attraktiva som de västerländska demokratierna. Men vissa kommer, trots att de åtnjuter tryggheten och möjligheterna som dessa fria samhällen erbjuder, inte att köpa hela paketet. De välkomnar gärna "modernization", som den amerikanske författaren Samuel Huntington beskrev det i sin bok "Clash of Civilizations", men de förkastar "westernization".
För dem är nämligen guds rike värt att dö för. Det ger en belöning av ett annat, djupare och mer meningsfullt slag än något som det profana livet i Europa kan erbjuda. Kanske börjar den franska regeringen nu inse att försoning med och förståelse från vissa inte är en möjlighet. Som en konsekvens av mordet på Paty utvisades prompt 231 militanta islamister som funnits med på polisens bevakningslistor.
Macrons regering börjar förstå att den här konflikten inte grundar sig i en motsättning mellan upplysning eller avsaknaden därav, utan om en konflikt mellan två världar som möts. Och det är inte alltid säkert att vissa, trots mötet med fina värdegrunder och utbildning, någonsin väljer den västerländska.
Sakine Madon
Vi måste kunna häckla all religion!
Få brydde sig när Lars Vilks tecknade en judesugga eller Jesus som pedofil. Men när han ritade Muhammed som rondellhund blev reaktionen kraftig. I stället för att anpassa oss till islamisterna som hotar borde vi göra tvärtom.
Två dagar efter terrordåden i Paris träffar jag konstnären Lars Vilks. Säkerhetsapparaten kring honom är förstås påtaglig. Men när vi pratar påminns jag om att det inte är Vilks som har ”valt ut” islam. Han har, likt den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, behandlat islam som andra religioner.
Redan 2007, när Rondellhunden först uppmärksammades, utlovade al-Qaida 100 000 dollar till den som mördade ”den otrogna brottslingen”. Den dåvarande alliansregeringen valde att ligga lågt. Journalister – såsom Ulrika Knutson – har raljerat över de islamistiska hoten och sagt att Vilks borde ägna sig åt ”värdigare uppgifter”.
Aftonbladets Åsa Linderborg har kallat honom Sveriges fegaste konstnär. Täppas Fogelberg, programledare för Ring P1, skrev härom året att Vilks polisskydd borde dras in.
Sedan Charlie-Hebdomassakern för fem år sedan då tolv personer mördades och elva sårades i en attack mot satirtidskriftens kontor hade Paty använt sig av deras illustrationer för att väcka diskussion i frågan om det fria ordet. Paty insåg själv att bilderna kunde vara sårande eller kränkande för vissa. Så inför varje diskussion då karikatyrerna förekom hade han, enligt vittnesmål från elever, erbjudit de som ville att lämna klassrummen.
Men det räckte tydligen inte. Att visa upp bilder av profeten Muhammed är, anser vissa, ett fall av allvarlig blasfemi oavsett om någon tar del av dem eller inte. Paty blev därför identifierad, förföljd, mördad med kniv och halshuggen. Nu har elva personer gripits för att på något sätt ha hjälpt mördaren. Bland de gripna finns den 18-årige mördarens bror, föräldrar och en annan elev som befann sig i klassrummet när Paty visade bilderna.
Det handlade således inte om en isolerad handling begången av en ensam galning. Mordet var planerat och tydligt religiöst motiverat. Mördaren lade upp bilder på Twitter av den mördade Paty tillsammans med orden "till Macron, ledare för de otrogna, jag avrättade en av dina helveteshundar som vågade förminska Muhammed".
Sedan muhammedkarikatyrerna publicerades i Jyllandsposten 2004 har denna konflikt pågått mellan det, i hög grad, sekulariserade västeuropeiska samhället och personer som säger sig värna islam.
Västerländska demokratier bemöter den här sortens fundamentalistisk intolerans på det sätt som man kan bäst: med sedvanlig rättskipning och utbildning. Den sorgliga ironin i detta är att det var just utbildning Paty ägnade sig åt. Att utbilda bort problemet går säkert i vissa fall. Men förhoppningen bygger på den välmenande upplysningstanken att hatiska och våldsbejakande idéer grundar sig i okunskap.
Men tänk om de snarare grundar sig på en väl förankrad, genomtänkt och stärkande gemenskap? Våra i huvudsak sekulariserade västeuropeiska länder har sedan länge förpassat religionen till privatlivet. Den är Inte något som utgör livets själva grundackord och vardag. Den småborgerliga tillvaron saknar en stor berättelse. Den premierar det lilla livet och kräver inte att du ska dö för en eller annan sak.
När vi närmar oss intoleranta och dogmatiska idéer så är det därmed med den sekulära och moderna människans förhållningssätt: Varför skulle någon vilja leva ett annat liv än det som levs av den upplysta, sekulära och jämställda samtidseuropén?
Men världen är, trots eller kanske tack vare modern teknologi och blixtsnabb informationsspridning fylld av fundamentalism och religiös dogmatism. Att människor är villiga att dö för sina religiösa uppfattningar förefaller totalt främmande i samhällen där folk inte ens vill offra söndagsförmiddagen åt att ta sig till kyrkan.
Trots sin gudlöshet är få samhällen så attraktiva som de västerländska demokratierna. Men vissa kommer, trots att de åtnjuter tryggheten och möjligheterna som dessa fria samhällen erbjuder, inte att köpa hela paketet. De välkomnar gärna "modernization", som den amerikanske författaren Samuel Huntington beskrev det i sin bok "Clash of Civilizations", men de förkastar "westernization".
För dem är nämligen guds rike värt att dö för. Det ger en belöning av ett annat, djupare och mer meningsfullt slag än något som det profana livet i Europa kan erbjuda. Kanske börjar den franska regeringen nu inse att försoning med och förståelse från vissa inte är en möjlighet. Som en konsekvens av mordet på Paty utvisades prompt 231 militanta islamister som funnits med på polisens bevakningslistor.
Macrons regering börjar förstå att den här konflikten inte grundar sig i en motsättning mellan upplysning eller avsaknaden därav, utan om en konflikt mellan två världar som möts. Och det är inte alltid säkert att vissa, trots mötet med fina värdegrunder och utbildning, någonsin väljer den västerländska.
Sakine Madon
Vi måste kunna häckla all religion!
Få brydde sig när Lars Vilks tecknade en judesugga eller Jesus som pedofil. Men när han ritade Muhammed som rondellhund blev reaktionen kraftig. I stället för att anpassa oss till islamisterna som hotar borde vi göra tvärtom.
Två dagar efter terrordåden i Paris träffar jag konstnären Lars Vilks. Säkerhetsapparaten kring honom är förstås påtaglig. Men när vi pratar påminns jag om att det inte är Vilks som har ”valt ut” islam. Han har, likt den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, behandlat islam som andra religioner.
Redan 2007, när Rondellhunden först uppmärksammades, utlovade al-Qaida 100 000 dollar till den som mördade ”den otrogna brottslingen”. Den dåvarande alliansregeringen valde att ligga lågt. Journalister – såsom Ulrika Knutson – har raljerat över de islamistiska hoten och sagt att Vilks borde ägna sig åt ”värdigare uppgifter”.
Aftonbladets Åsa Linderborg har kallat honom Sveriges fegaste konstnär. Täppas Fogelberg, programledare för Ring P1, skrev härom året att Vilks polisskydd borde dras in.
Efter terrorattentatet mot det seminarium i Köpenhamn som Lars Vilks deltog i tidigare i år har rädslan spridit sig. Universitet ställer in hans framträdanden, gallerister drar sig för att ställa ut hans konst.
Dödshoten skickar en tydlig signal till alla; gör som Vilks eller Charlie Hebdo, och ni riskerar livet. Lyd oss, helt enkelt.
Till exempel sa kommunalrådet i Höganäs, efter dådet i Köpenhamn, att Vilks går för långt och utgör en fara för andra (Dagens Samhälle, nr 12 2015). Vilks bor inte kvar i Höganäs, men kommunalrådets uttalande är talande. Ansvaret förflyttas från de som hotar till den hotade. Skulle man ha resonerat på samma sätt om det var våldsbejakande nazister som hotade en konstnär? Förstås inte.Vem har tjänat på den slappa hållningen inför islamistisk extremism? Inte är det vanliga muslimer. Visst finns det muslimer som ogillar Muhammedkarikatyrer. Men jag slår vad om att det stora flertalet kränks mer av IS-terroristernas dåd, än av några teckningar.
När jag frågar Lars Vilks varför han tackar ja till att delta i muslimfientliga sammanhang säger han att han har samma rätt att träffa personer som journalister. Låt gå, men varför förklarar du bara inte att du inte är främlingsfientlig? Det vore under hans värdighet, svarar han. Han jämför med hur kyrkan förr i tiden sa: ”du har syndat!” Man ska inte behöva försvara sig mot sådana anklagelser, menar Vilks.
Man kan tycka vad man vill om Vilks principer, omdöme och teckningar, men hans ”brott” är att han har häcklat Muhammed och islam på samma sätt som han häcklat Jesus och kristendomen. Hur blev det ett brott?
I stället för att anpassa oss till dem som hotar borde vi göra tvärtom. Dansa, höja volymen, klä oss efter eget tycke – och häckla religioner bäst vi vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar