Dags att skaka av sig de identitetspolitiska skygglapparna och därmed minska risken för att fastna i de islamistiska fällorna.
SVERIGE 31 OKTOBER 2020 06:16
Detta är en ledarkrönika. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den franske ambassadören Etienne de Gonnevilles medverkan i SVT: s Agenda förra helgen fick ett mycket stort och glädjande genomslag i den svenska offentligheten. Ambassadören varnade för den "islamistiska fällan" som riskerar att förvilla och förvirra våra uppfattningar om hur saker och ting hänger ihop. Vi ska kort sagt fås att se rimliga samband mellan en ung islamists halshuggning av en fransk lärare och denne lärares användning av nidbilder och karikatyrer i sin undervisning. Istället för att diskutera terrormordet på en lärare så diskuterar vi om det egentligen är nödvändigt att visa bilder som upprör många muslimer när det nu tycks leda till mord. En anpassning till sådana helt sjuka tankesamband leder oss in i "Skuggkalifatet" som Ivar Arpi träffsäkert konstaterade på SvD: s ledarsida 30 oktober.
Den fortsatta terrorn i Frankrike blogglägger en annan och än mer påtaglig och välkänd islamistisk fälla. Halshuggningen av läraren Samuel Paty följdes på torsdagen den 29 oktober upp med ett terrordåd mot kyrkobesökare i Nice. En ung islamist från Tunisien knivmördade minst tre slumpvis utvalda människor innan han sköts av polis. Terrorattacker av det slaget som i Nice - vem som helst som besöker en kyrka kan mördas - gillar fällor med ökad rädsla och med tilltagande polarisering. Vi förleds och förvillas att bi rädda för muslimer i allmänhet istället för att ta stenhårt och oresonligt avstånd från islamisterna.
Mot islamisterna är det nog sannolikt så att det enda som fungerar är väl genomförd och avancerad repression. Underrättelsearbete, träffsäker eliminering av terrorns förövare och möjliggörare av olika slag och nedmontering av islamistiska miljöer där terrorns budskap kan predikas. Sverige har en rejäl hemläxa att göra i det sammanhanget. Eli Göndör levandegör i tidskriften Smedjan (29 oktober) en del av vår uppförsbacke i sin krönika "Islamisterna deltar i de kränktas tyranni." Den identitetspolitiska kränkthetskulturen ligger mycket nära den islamistiska varianten av världsbild: Islam är offret, väst är förövaren och rättvisa är endast möjlig genom ett islamskt övertagande av de västliga demokratierna. Vid sidan av att förstärka de repressiva kontrollorganens möjlighet att upptäcka och att slå till mot den islamistiska terrorn har politiken också en viktig uppgift i att - där så behövs - skaka av sig de identitetspolitiska skygglapparna och därmed minska risken för att fastna i de islamistiska fällorna.
”Terrorism och islamistisk extremism får inte svepas in i retorik om respekt för religion.”
I demokratiska samhällen är yttrandefriheten vidsträckt. Men reaktionerna på händelser i länder där yttrandefrihet traditionellt respekteras visar på en glidning. Det skriver Benedicte Berner-Eyde som undervisar om media och demokrati vid Institut d'Etudes Politiques i Paris och är ordförande för Civil Rights Defenders.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sade häromdagen att ” Macron borde gå igenom ett psyktest” som reaktion på det tal som den franske presidenten nyligen höll med anledning av mordet på historieläraren Samuel Paty. Läraren halshöggs av en ung tjetjensk invandrare sedan han visat sina elever karikatyrer av profeten Mohammed hämtade från den satiriska tidskriften Charlie Hebdo.
Macron hade betonat vikten av att kämpa mot "extremistisk islamism” och strömningar inom islam som han ser som oförenliga med den franska republiken. Han sade att det gällde att integrera muslimska trosbekännare i det franska samhället, men också att försvara friheten att publicera och visa Charlie Hebdos teckningar.
De franska myndigheterna ska nu skärpa kontrollen över moskéer och muslimska kultplatser.
Hälften av de imamer som kommit från utlandet till Frankrike är från Turkiet. Erdogan vill utnyttja den turkiska diasporan i sin utrikespolitik och använder Macrons klarspråk mot islamistisk terrorism som måltavla.
Erdogan uppmanade till bojkott av franska produkter. Hans appell har fått stöd av andra muslimska stater. Det är inte förvånande att sådana appeller kommer just från stater där yttrandefriheten är hårt kringskuren och där hädelse leder till fängelse, spöstraff, tvångsarbete eller till och med dödsstraff.
I det här sammanhanget är det viktigt att skilja på olika frågor. En gäller om terroristhandlingar ska vara förbjudna oavsett motiv, en helt annan rör hur stor yttrandefriheten ska vara.
I demokratiska samhällen är yttrandefriheten vidsträckt – inom lagens ramar. Men reaktionerna på händelser i länder där yttrandefrihet traditionellt respekteras som en grundläggande rättighet visar på en glidning. Ett talande exempel är den danska dagstidningen Jyllands-Posten, som publicerade karikatyrer av Muhammed i september 2005. Tio år senare kom samma tidning ut med en sida med tolv tomma rutor istället för teckningarna.
I USA visar reaktionerna i medierna på en polarisering av den politiska debatten och ett alltmer komplicerat förhållande till yttrandefrihet. Antimuslimska artiklar som jämställer muslimer med islamister ökar i delar av den konservativa pressen.
Progressiva medier som New York Times och Washington Post tenderar att ge en tudelad bild av händelserna i Frankrike. När attacken skedde hade New York Times först rubriken: ”Fransk polis skjuter och dödar man efter dödlig knivattack”, vilket nästa dag omformulerades till en mer korrekt händelsebeskrivning: ”Man halshugger lärare på gata i Frankrike och dödas av polisen”. Washington Post hade rubriken: ”Istället för att bekämpa systematisk rasism vill Frankrike 'reformera islam'.”
USA befinner sig i slutet av en presidentvalskampanj. Det kan vara frestande för medieratt filtrera nyheter som kan hjälpa någon av kandidaterna. I ett land där kampen mot rasism har blivit en viktig fråga för det demokratiska lägret, finns en tendens attgöranyheter som handlar om islam till att bli del av den kampen. I bästa avsikt och i den sociala rättvisans namn kan den progressiva pressen ibland ifrågasätta rätten till hädelse och förespråka ”respektabla yttranden” snarare än yttrandefrihet.
Den amerikanska konstitutionen bekräftar en absolut rätt till yttrandefrihet ("Kongressen ska inte anta en lag som begränsar yttrandefriheten"). Det tolkades senast 2011 av högsta domstolen i beslutet Snyder mot Phelps där rätten att förolämpa homosexuella soldater som dött i strid försvarades. Amerikanska medier undviker tidvis att utnyttja denna absoluta rättighet.
Efter de islamistiska terrorattackerna mot Charlie Hebdo som dödade 11 personer 2015, publicerade ytterst få amerikanska dagstidningar de kontroversiella teckningarna. Risken att bli anklagad för grov förolämpning var uppenbar. Självcensur tycktes begränsa yttrandefriheten.
Den på senare år uppkomna cancel culture, avbryt-kulturen, där en känd person som beskylls för skandalösa handlingar eller uttalanden ska bojkottas, kan förstärka denna tendens.
Frankrike rymmer idag en, tidvis bitter, politisk debatt om islam. Bakgrunden är terrorhandlingar som begåtts av islamistiska extremister och som de senaste åtta åren har krävt bortåt 250 liv och långt fler skadade. Extremhögern och konservativa krafter driver en hårt sekulär linje som kopplar ihop islam och islamism. Ökad kontroll av moskéer och strikt sekulär undervisning i skolor är några av kraven.
Partier till vänster är splittrade men flera betonar att muslimer i Frankrike diskrimineras, att islam är de förtrycktas religion och att man måste motverka islamofobi. Men debatten kan rymma en fälla.
Terrorism och islamistisk extremism får inte svepas in i retorik om rasism, social orättvisa eller respekt för en religion. Att ifrågasätta yttrandefriheten och öppenheten i den offentliga debatten utgör en fara för demokratiska samhällen.
Benedicte Berner-Eyde, undervisar om media och demokrati vid Institut d´Etudes Politiques i Paris och är ordförande för den svenska människorättsorganisationen Civil Rights Defenders.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar