DN Debatt. ”Låt inte covid-19-pandemin kullkasta folkhälsoarbetet”
Som tidigare forskning och denna pandemi visat, kan människors beteende förändras på både kort och lång sikt även utan hård lagstiftning eller myndighetskontroll, skriver artikelförfattarna. Foto: Johan Nilsson/TT
DN DEBATT 27/12.
Torbjörn Tännsjö med flera: Det svenska folkhälsoarbetet har hittills byggt på frivillighet och inte minst tillit.
Tack vare ett långsiktigt arbete med ett helhetsperspektiv kring vad som gynnar befolkningens hälsa, har mycket åstadkommits. Pandemin är inte en anledning att kullkasta den strategi som varit vägledande under många decennier.
I Sverige dör varje år drygt 90.000 personer. Majoriteten av dessa dödsfall, cirka 52.000, är orsakade av hjärt- och kärlsjukdomar. Därefter följer cirka 21.000 dödsfall i cancer årligen. Omkring 12.000 dödsfall är kopplade till rökning och antalet alkoholrelaterade dödsfall per år är över 2.000. Varje vintersäsong avlider omkring 2.000–3.000 personer i den återkommande influensan (hittills har cirka 49.000 avlidit under 2000-talet utan svarta rubriker), trots tillgång till influensavaccin. Många av dödsfallen är naturligtvis också kopplade till flera kategorier som går in i varandra, liksom att 85 procent av de som dött med diagnos covid-19, med medianålder på 83 år, också haft andra sjukdomar.
Väldigt många förtida dödsfall i Sverige beror på sådant som går att påverka med förändrade levnadsvanor. Det handlar om hur vi lever våra liv: våra sociala umgängen, hur vi bor, våra arbetsförhållanden och det handlar om våra kost-, alkohol-, rök och motionsvanor. Fortfarande finns tydliga skillnader i folkhälsa mellan olika sociala grupper i Sverige. Det finns också skillnader mellan stadsdelar och kommuner i ett alltmer segregerat samhälle. Områden med sociala problem blir särskilt sårbara när en pandemi som covid-19 drabbar befolkningen. Överdödligheten i Sverige under mars och maj ökade med 220 procent bland invandrare från Syrien, Irak och Somalia i åldern 40–64 år och minskade samtidigt med 1 procent (det vill säga lägre dödlighet än normalt) i samma åldersgrupp bland personer födda i Sverige, EU, Norden eller Nordamerika. Detta illustrerar behovet av folkhälsoarbete.
Som vi ser det har Sverige i allt väsentligt följt den långsiktiga och genomtänkta strategi för folkhälsoarbetet som landet tidigare har haft även när man arbetat med covid-19.
Det är sannolikt att de totala dödstalen skulle kunna minskas om ”tuffare tag” användes från samhällets sida, till exempel totalt rökförbud, kontroll via medborgarnas mobiler att de går sina 10.000 steg per dag, förbud mot att äta rött kött mer än en gång i veckan, obligatorisk vaccination mot influensa och besöksförbud på äldreboenden under influensasäsongen etc. Listan kan göras lång, men sådana åtgärder är svenska politiker, forskare och myndighetspersoner hittills eniga om att inte införa. Som tidigare forskning och denna pandemi visat, kan människors beteende förändras på både kort och lång sikt även utan hård lagstiftning eller myndighetskontroll. De flesta människor gör kloka val när det gäller folkhälsa, både för sin egen och andras skull. Det senaste decenniet har till exempel en stor del av befolkningen anammat både klimatsmartare levnadsvanor och matvanor utan lagstiftning. Den vana att tvätta händerna eller använda handsprit som vi nu har vant oss vid under pandemin är en snabb beteendeförändring som kanske är här för att stanna med goda effekter på folkhälsan som följd, till exempel genom minskad influensa och vinterkräksjuka.
Det svenska folkhälsoarbetet har hittills byggt på frivillighet och inte minst på tillit. Tillit från politikens och myndigheternas sida till medborgarna, liksom tillit från medborgarna till myndigheter och politik och allra mest på medborgarnas tillit till varandra. Detta är en strategi som stämmer väl med vår syn på demokrati och avvägningen mellan människors självbestämmande och omgivningens önskemål om att människor ska leva hälsosamt. Tack vare ett långsiktigt och träget folkhälsoarbete, med rekommendationer och ibland restriktioner, men på frivillighetens grund och med ett helhetsperspektiv kring vad som gynnar befolkningens hälsa mest, har väldigt mycket åstadkommits i Sverige. Covid-19 är ur detta perspektiv inte en anledning att kullkasta den strategi som varit vägledande under många decennier i Sverige.
Att många äldre sjuka människor under våren inte fått individuella bedömningar av sina sjukdomar är tveklöst en vårdskandal. Men de brister i äldrevården som covid-19-pandemin frilagt så brutalt, och som nu förhoppningsvis kommer att åtgärdas, utgör inte argument mot grundbultarna i det svenska folkhälsoarbetet. Tvärtom måste dessa allvarliga brister i omhändertagandet av äldre snarast förbättras samtidigt som folkhälsoarbetets grundvalar och målet att se till hela befolkningens bästa beaktas.
Under covid-19-pandemin har krav på fler förbud, hårdare straff och sanktioner framförts i Sverige. Den stora belastningen inom intensivvården och det ökade antalet döda med eller på grund av covid-19 är oroande och måste självklart tas på största allvar. Det är oerhört viktigt att vi alla verkligen bidrar till att minska smittspridningen genom ett ansvarsfullt beteende gentemot varandra. Alla dödsfall är tragiska, och bakom varje människa står sörjande anhöriga. Detta gäller dock såväl människor som avlidit med eller på grund av covid-19, som de som avlider av en annan sjukdom, till exempel cancer, ofta i yngre ålder som samhället i vissa fall också hade kunnat förhindra med hårdare regler. Den dagliga rapporteringen av antalet döda i covid-19, men inte av det betydligt större antal som dagligen avlider av andra orsaker, riskerar dock att ge människor en alltför smal bild av verkligheten. Risken finns också att man missar att rapportera om de enorma konsekvenserna som coronarestriktionerna medfört för ohälsa och dödlighet av andra orsaker, och att det dagliga räknandet av döda i en enskild sjukdom leder till att all den vetenskap, filosofi och beprövad erfarenhet som hittills väglett folkhälsoarbetet glöms bort.
Som vi ser det har Sverige i allt väsentligt följt den långsiktiga och genomtänkta strategi för folkhälsoarbetet som landet tidigare har haft även när man arbetat med covid-19. Att hålla förskolor, grundskolor och gymnasier öppna i Sverige är ett exempel på ett viktigt folkhälsopolitiskt val. För barn och ungdomar är förskolan och skolan extremt viktig, särskilt för dem som kommer från en utsatt social miljö.
Självklart finns missbedömningar under pandemins förlopp såsom otillräcklig testning, försenade åtgärder i otakt med smittorisken, bristande styrning av och samordning inom regionerna, brist på skyddsutrustning och ibland svårbegripliga beslut baserade på en stelbent ordningslag, men det ändrar inte vikten av att hålla fast vid folkhälsoarbetets grundläggande principer.
Lars Vikinge, borgmästare, Linköping, fd lektor i etik, Linköpings universitet
Tomas Faresjö, professor i samhällsmedicin, Linköpings universitet
Sven Bremberg, docent i socialmedicin, Karolinska institutet
Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi, Karolinska institutet
Orvar Finnström, fd professor/överläkare i neonatologi, Linköpings universitetssjukhus
Martin Gullberg, professor i molekylärbiologi, Umeå universitet
Christer Johansson, professor i datalingvistik, Universitetet Bergen, Norge
Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet
Johnny Ludvigsson, senior professor i pediatrik, Linköpings universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar