Våldsvänstern

Våldsvänstern förtjänar ingen ursäkt!

Våldsvänstern har medlöpare i akademi och kultursidor på ett sätt som skulle vara otänkbart om det rörde sig om högerextremister. Denna delade världsbild legitimerar antidemokratiska idéer och handlingar än idag.

För några år sedan berättade den kände SVT-reportern Janne Josefsson på Publicistklubben hur markant reaktionerna kunde skilja sig åt när han skulle göra två granskande inslag: ett om höger- respektive ett om vänsterextremism. Alla välkomnade granskningen av högerextremismen, men när det kom till de extrema och många gånger våldsamma grupperna på vänstersidan möttes han av oförståelse. Varför då? Varför ska vi granska dem som gör bra saker?

Den här föreställningen sitter djupt i Sverige, i allt från den överslätande synen på de forna kommunistdiktaturerna till föreställningen att extremvänstern slår underifrån. Det officiella Sverige har inte riktigt velat ta till sig att kommuniststaternas förtryck på många sätt var identiskt med fascismens. På samma sätt vill man inte ta till sig att vänsterextremister idag på väldigt många sätt påminner om de högerextremister de säger sig vilja bekämpa. Unga arga män dominerar bägge grupperna – liksom våldsromantiken, utanförskapet, antiliberalismen.

Det ska erkännas att skevheten inte bara beror på okunskap och ideologi. 1990-talets högerextrema skinnskallekultur bidrog till att våldsvänstern vann legitimitet. Skinnskallarna spred skräck. Polis och samhälle lyckades inledningsvis inte få bukt med problemet. Det fanns då en logik i att många såg extremvänstern som ett slags skydd.

Sedan många år är dock skinnskallarna borta. Dagens extremhöger har bytt strategi och de ensamagerande radikaliserade våldsmän från höger som då och då dyker upp hindras inte av någon antifascistisk vänster på gatan. Tvärtom lever den autonoma vänstern idag i ett slags symbios med extremhögern när det kommer till stöket runt demonstrationer och motdemonstrationer.

Extremvänstern är dock inte bara ett hot mot extremhögern. Under 00-talet angrep medlemmar i Syndikalistiska ungdomsförbundet Centerpartiets valstugor runt om i landet. På senare år har de ägnat sig åt att störa ut Sverigedemokratiska torgmöten i valrörelserna, något som skam till sägandes inte heller Vänsterpartiets ungdomsförbund i Göteborg hållit sig för goda för (GP 7/8 2018).

Enligt Magnus Sandelin, som var med och tog fram regeringens utbildningsmaterial om våldsbejakande extremism, instruerar SUF sina aktivister att maskera sig, kasta föremål et cetera. Man har också ett nära samarbete med våldsorganisationen AFA och konfrontationer med polisen förekommer. (DS 25/3 2015).

Ändå kan en kulturskribent som Petter Larsson i Aftonbladet kräva, häromdagen, att kulturministern ska be bland annat SUF om ursäkt för att organisationen har betecknats som våldsbejakande (AB 3/12 2020). Han är inte ensam. En hel rad professorer, flera med egen koppling till yttersta vänsterkanten, var ute i samma ärende redan 2015 (DN 22/3 2015).

Vänsterextremismens koppling till akademin och kulturvärlden är pikant. När Sverigedemokraternas dåvarande pressekreterare Martin Kinnunen med sambo överfölls och misshandlades 2009 var en av våldsverkarna dotter till en väletablerad professor i ett estetiskt ämne. På 1970-talet var flera idag aktiva akademiker inblandade i planerna på att kidnappa dåvarande ministern Anna-Greta Leijon, en stödaktion för terrorgruppen Bader-Meinhof i Tyskland. Ännu fler akademiker har sin bakgrund i den antidemokratiska vänstern generellt.

Vänsterextremismen har försvarare och kopplingar in i etablissemanget som skulle vara helt otänkbart om det gällde den högerextrema motsvarigheten. För våldsverkarna på vänsterkanten helgar ändamålet medlen – deras ändamål – och de står över demokratin. Deras intellektuella försvarare har i grunden samma världsbild. Inbillningen att man står för det enda rätta, den enda sanningen, delas dock av alla extremister. Det är snarast det som är pudelns kärna.