Det är farligt eftersom åsiktspendeln kommer att svänga tillbaka!
Fegheten och åsiktskorridoren är en pest i klass med pandemiskt virus.
Anna Björklund: Ängslighet styr på Sveriges Radio – inte ideal
Journalisten Bari Weiss avsked till New York Times spreds över hela världen i förra veckan. Den anrika jättetidningen där Weiss jobbade som debattredaktör anklagas för att styras av världsfrånvända vänsteraktivister som missförstått sitt uppdrag, och hennes öppna brev bekräftade alla fördomar.
Diskussionen om amerikanska gammelmedier är märkligt lik den vi har här. En betydande del av svenskarna ser det som självklart att de etablerade medierna styrs av inskränkta södermalmsbor som känner fler människor i Feministiskt Initiativs partiledning än vad de träffat folk som röstat på Sverigedemokraterna. En självupptagen klick, så bortvänd från folket och verkligheten att de varken uppfattar eller förstår vad som pågår i landet de har som jobb att bevaka och analysera.
När jag började som programledare på Sveriges Radio för ett satirprogram om inrikespolitik var detta exakt vad jag möttes av. Det var valår och migration var allt folk pratade om men när jag gjorde ett inslag om flyktingars utbildningsnivåer (en het fråga då) avbröt en medarbetare inspelningen, stack in huvudet i studion och ropade ”hallå, Syrien är ju typ Barcelona?!”. Hon hade kandiderat till fullmäktige för ett mycket invandrarvänligt parti några år tidigare och tyckte inte kulturella skillnader mellan världsdelarna var något man pratade om, oavsett siffrornas giltighet och nyhetsvärde.
Jag hade bara jobbat där några veckor när jag blev hotad med sparken i ett sms för att jag ville citera en nyhet om problem med hur utländska bärplockare hanterade eldningsförbudet. Han tyckte innehållet var ”obehagligt” och ville inte sprida det, detta trots att källan var Sveriges Radios egna lokalnyheter.
Bari Weiss berättar på samma sätt om hur fakta stått sig slätt mot kollegors privata åsikter, hur utfrysning och mobbning användes för att tysta det som inte passade ihop med den liberalfeministiska innerstadsbons världsbild, och allt med ledningens goda minne. Här går våra upplevelser isär lite.
Jag började skoja om att jag var nazist och hela redaktionen tog efter.
För någon sådan brinnande övertygelse fanns inte bland de som jobbade för Sveriges Radio som jag stötte på. Deras ställningstaganden kändes grunda och slentrianmässiga, deras politiska engagemang följde helt modet och gruppen. Trenden svängde sen till min fördel, det ansågs plötsligt coolt att strunta i politiska tabun, jag började skoja om att jag var nazist och hela redaktionen tog efter.
Ett år senare hade pendeln svängt så långt åt det högerpopulistiska hållet att när jag gjorde en grej om en invandrarkritisk riksdagsledamot med många följare så ringde denne min chef och gnällde. Inslaget innehöll inga fel eller osakligheter, men satiren gjorde det jobbigt för honom personligen. Programmet klipptes om direkt.
På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor.
På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor, alltid redo att byta tröja om en annan färg sägs funka bättre den här säsongen. Jimmie Åkesson har fel när han säger att public service hatar honom för hans åsikter, deras inställning beror helt och hållet på hans töntighet. Idealen som styr är inga ideal alls, bara ängslighet.
Journalisten Bari Weiss avsked till New York Times spreds över hela världen i förra veckan. Den anrika jättetidningen där Weiss jobbade som debattredaktör anklagas för att styras av världsfrånvända vänsteraktivister som missförstått sitt uppdrag, och hennes öppna brev bekräftade alla fördomar.
Diskussionen om amerikanska gammelmedier är märkligt lik den vi har här. En betydande del av svenskarna ser det som självklart att de etablerade medierna styrs av inskränkta södermalmsbor som känner fler människor i Feministiskt Initiativs partiledning än vad de träffat folk som röstat på Sverigedemokraterna. En självupptagen klick, så bortvänd från folket och verkligheten att de varken uppfattar eller förstår vad som pågår i landet de har som jobb att bevaka och analysera.
När jag började som programledare på Sveriges Radio för ett satirprogram om inrikespolitik var detta exakt vad jag möttes av. Det var valår och migration var allt folk pratade om men när jag gjorde ett inslag om flyktingars utbildningsnivåer (en het fråga då) avbröt en medarbetare inspelningen, stack in huvudet i studion och ropade ”hallå, Syrien är ju typ Barcelona?!”. Hon hade kandiderat till fullmäktige för ett mycket invandrarvänligt parti några år tidigare och tyckte inte kulturella skillnader mellan världsdelarna var något man pratade om, oavsett siffrornas giltighet och nyhetsvärde.
Jag hade bara jobbat där några veckor när jag blev hotad med sparken i ett sms för att jag ville citera en nyhet om problem med hur utländska bärplockare hanterade eldningsförbudet. Han tyckte innehållet var ”obehagligt” och ville inte sprida det, detta trots att källan var Sveriges Radios egna lokalnyheter.
Bari Weiss berättar på samma sätt om hur fakta stått sig slätt mot kollegors privata åsikter, hur utfrysning och mobbning användes för att tysta det som inte passade ihop med den liberalfeministiska innerstadsbons världsbild, och allt med ledningens goda minne. Här går våra upplevelser isär lite.
Jag började skoja om att jag var nazist och hela redaktionen tog efter.
För någon sådan brinnande övertygelse fanns inte bland de som jobbade för Sveriges Radio som jag stötte på. Deras ställningstaganden kändes grunda och slentrianmässiga, deras politiska engagemang följde helt modet och gruppen. Trenden svängde sen till min fördel, det ansågs plötsligt coolt att strunta i politiska tabun, jag började skoja om att jag var nazist och hela redaktionen tog efter.
Ett år senare hade pendeln svängt så långt åt det högerpopulistiska hållet att när jag gjorde en grej om en invandrarkritisk riksdagsledamot med många följare så ringde denne min chef och gnällde. Inslaget innehöll inga fel eller osakligheter, men satiren gjorde det jobbigt för honom personligen. Programmet klipptes om direkt.
På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor.
På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor, alltid redo att byta tröja om en annan färg sägs funka bättre den här säsongen. Jimmie Åkesson har fel när han säger att public service hatar honom för hans åsikter, deras inställning beror helt och hållet på hans töntighet. Idealen som styr är inga ideal alls, bara ängslighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar