Leif GW Persson utgör en unik röst och har spridit kriminologisk kunskap till svenska folket som ingen annan. Kort sagt, jag gillar honom högt och rent. Men när han i måndags i TV4 gav sig på Knutbyfallet blev det en del fel. Om det berodde på att GW var dåligt påläst eller om produktionsbolagets researcher inte hade gjort sitt jobb, ska vara osagt.
För några år sedan satte vi samman en grupp på Para§raf som granskade Knutby-fallet. Vi läste förundersökningen och allt vi kunde komma åt av spaningsmaterial. Vi intervjuade inblandade och experter. Och inte minst så besökte vi Knutby ett antal gånger och tittade närmare på mordplatsen och andra platser som var intressanta för utredningen.
Att vi gjorde det flera år efter mordet och mordförsöket 2004, berodde på att vi hade fått kontakt med avhoppare från den extremt religiösa Knutbysekten.
Så här ser den officiella versionen ut från polisens sida, domstolarnas och i princip alla mediers sida, inklusive TV4:s program med Leif GW i måndags:
Barnflickan Sara skjuter natten mot den 10 januari 2004 fem skott med en revolver.
Först skjuter hon Fossmos hustru Alexandra med ett skott i höften. Därefter med två skott i huvudet.
Sedan går hon över till en granne, Daniel, och knackar på. När han öppnar skjuter hon honom i ansiktet och i bröstet.
Det är en pastor i församlingen, Helge Fossmo, som har fått henne att göra det här.
En tidigare hustru till pastor Fossmo hade några år tidigare hittats död i sitt badkar. Det hade då avskrivits som en olyckshändelse men undersökningen återupptas 2004 efter mordet på hans dåvarande hustru. Dock kommer ingen att dömas för det som hände den tidigare hustrun.
Men stämmer den ovan beskrivna officiella versionen? Jag hävdar att den inte gör det. Det ska mycket till för att man ska hävda en annan uppfattning än polisen, åklagarna, domstolarna, i princip alla stora seriösa medier och därtill Saras erkännande som hon vidhåller än idag – men jag bygger min uppfattning på teknisk bevisning och barnflickans Saras försök att få ihop sitt erkännande av mordet och mordförsöket till något trovärdigt. Vilket hon inte lyckas med.
När man gräver i ett fall som det här, är obduktionsresultatet och den tekniska undersökningen av brottsplatsen centrala utgångspunkter. Det första vi reagerade inför när vi började gräva var att det var något konstigt med det första skottet Sara skulle ha skjutit. Det som träffade pastor Helge Fossmos hustru Alexandra i höften. Det var inte ett dödande skott. Så långt ingenting konstigt – men det hade inte kommit minsta lilla droppe blod från den skottskadan.
I förhören säger barnflickan Sara att resultatet av det skottet blev att Alexandra gnydde lite i sömnen. Det kan helt enkelt inte stämma. Alexandra hade enligt obduktionsrapporten inte tagit sömnmedel eller drogat sig på något annat sätt. Rimligen skulle alltså skottet ha resulterat i en vilt skrikande kvinna som hade väldigt ont och blödde kraftigt från skottskadan i höften. Låt mig återkomma till det.
Det andra och tredje skotten, som träffade Alexandras huvud och som var dödande, skulle enligt Sara ha skjutits från sidan av sängen på ett avstånd av 1-1,5 meter från Alexandras huvud.
Det stämmer inte alls. Dessa två skott är skjutna rakt uppifrån och är så kallade påsittande skott. Det innebär att pipan eller ljuddämparen på den revolver som användes har hållits direkt mot huvudet eller bara några få centimeter ifrån. Det här är något som alla rättsläkare känner till och kan klargöra utan någon som helst tvekan.
Både vinkeln och avståndet är alltså fel om man utgår ifrån vad Sara säger i förhören. Det här är poliserna som förhör henne väl medvetna om och därför frågar de gång på gång om hon inte stod närmare sängen. Vilket hon förnekar. Hon ritar också upp det hela. Och vid en senare rekonstruktion med henne i sovrummet där det hände, med såväl den revolver som användes som den provisoriska ljuddämparen, så vidhåller hon och visar avståndet och vinkeln. Se bilden nedan av Sara vid polisens rekonstruktion på platsen för mordet.
Det finns alltså redan här anledning att ifrågasätta om Sara har skjutit Alexandra. Till saken hör att Sara är intelligent och har ett mycket gott minne. I detalj har hon kunnat redogöra för olika saker i förhören, till exempel var hon kastat ljuddämparen, kläder och annat. Polisen får så exakta beskrivningar att det blir enkelt för dem att hitta vad de söker efter på olika platser i landet, utan att de behöver leta. Men hon beskriver alltså de två skotten mot Alexandras huvud helt fel, trots att poliserna som förhör henne försöker hjälpa henne att få det ”rätt”.
Ur ett av de utskrivna dialogförhören framgår följande:
Sara: …kanske två meter från huvudgaveln eller 1,5 ungefär, jag vet inte exakt. Och där skjuter jag mitt andra skott.
Förhörsledaren: Mot.
Sara: Mot huvudet.
FL: Mm. Hur nära uppfattar du att pipan på vapnet är från Alexandra vid det tillfallet.
Sara: Ja, kanske 1-1,5 meter, eller ja.
FL: Du har ju berättat att du känner dig väldigt osäker på det här med vapen och att sikta och rikta.
Sara: Ja, ja.
FL: Hade du tankar på att gå riktigt nära och skjuta.
Sara: Nej, det skulle jag tycka var svårt.
Samma sak blir det med de två skotten mot grannen Daniel. Flera gånger tillfrågas Sara om hon höll revolvern med en hand eller båda händerna. Till slut kommer hon fram till att hon höll den med båda händerna. Se bilden nedan.
Men en månad senare har teknisk undersökning visat att finns några millimetersmå fragment av byggnadsmaterial eller liknande på den morgonrock Daniel hade på sig när han sköts. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det för det mesta pågår nybyggen eller tillbyggnader i den lilla byn där sekten huserar.
Men då, en månad efter det första förhöret, påstår Sara plötsligt att hon hållit en hemmagjord stor kudde framför revolvern och ljuddämparen. Den ska ha varit gjord av byggnadsisoleringsmaterial omlindat med tyg. Vilket alltså ska kunna förklara de små fragmenten på Daniels morgonrock. Hon försöker alltså hela tiden övertyga poliserna som förhör henne om att det är hon som är mördaren.
Men om man inte har tre händer så är det svårt att hålla en revolver med båda händerna och samtidigt hålla en kudde framför såväl revolvern som ljuddämparen…
Till saken hör att Daniel är nykter när han skjuts, han har inga minnesluckor och blir aldrig medvetslös. Han är alltså i högsta grad ett ögonvittne. Han ringer själv och larmar om att han blivit skjuten. Och Daniel såg aldrig någon stor svart kudde, utan berättade för polisen att han stirrade in i vapnets pipa.
Daniel beskriver den maskerade skytten för de poliser som kommer till platsen, som en storväxt man i Daniels längd. Daniel är 1,75 meter lång. Sara är späd och 1,65 lång.
Domstolsjurister vet att män ofta är sämre än kvinnor som vittnen, då män minns färre detaljer. Men det vet också att män alltid är bra på att bedöma andra mäns längd i förhållande till sig själva.
En man som är 1,75 är av normal längd, så det som Daniel uppfattar som storväxt syftar alltså på en kraftig kroppsbyggnad.
Sara som alltså är 1,65 och späd hade inga klackar på sina skor under mordnatten. Hon beskrivs av det par som senare ser henne på Ölandsbron, när hon kastade revolvern och överblivna patroner i vattnet, som ”en späd liten flicka”.
I Rikspolisstyrelsens och åklagarmyndighetens Granskning av det s.k. Knutbyärendet, kan man på sidan 29 läsa om vad som händer när poliserna kommer till villan i Knutby där Daniel har skjutits:
Polisinsatschefen beordrade en polisman att undersöka platsen för skjutningen och att spärra av den. Polisinsatschefen och polismannen började förhöra de personer som var kvar i huset. De uppgifter som framkom var att gärningsmannen skulle vara en storvuxen man som försvunnit via baksidan av huset.
Personen som sköt var maskerad med en luva. Hur kan då Daniel vara så säker på att det var en man? Svaret är väl att det vet man. Men vet det via kroppsbyggnad och kroppsspråk.
I sitt program om Knutbyfallet säger Leif GW att det är oförklarligt att Sara fick åka vidare efter att ha fastnat i en polisspärr efter att de fem skotten avlossats i Knutby. Men det är inte alls konstigt om man har läst förundersökningen. För polisen gick ut med ett signalement på en misstänkt mördare som var en man och så olik den lilla späda Sara som han kunde vara. Och det var vad poliserna vid polisspärren hade att utgå ifrån.
Mer teknisk bevisning: Det fanns inga fibrer på Saras kläder från filten och annat i Alexandras säng. Och inga fibrer från Saras kläder på sängen, trots att skytten måste ha tagit sig upp i sängen, för att det skulle bli den skjutvinkel man kommer fram till vid obduktionen.
Alexandra ligger nästan mitt i en 180 cm bred säng, vilket framgår av polisens skiss här till vänster, där blodpölen under Alexandras huvud är utmärkt.
Såväl filten som Saras tröja har porösa material som lämnar ifrån sig fibrer och likaså tar till sig fibrer, enligt dåvarande SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium). Men det har alltså inte lämnats minsta lilla enstaka fibrer från sängen på Saras kläder. Och det trots att det skjuts tre hål i filten och trots att hon skulle ha gått in i sovrummet och gått runt sängen för att hamna på den plats och i den vinkel hon uppger i förhören.
Ännu mer teknisk bevisning: Om nu Sara hade skjutit fem skott varav minst ett, så som hon visar på rekonstruktionen avseende skotten mot Daniel med revolvern utmed kroppen, se bilden nedan, hade hon rimligen haft massor med fragment från krut och annat på sina kläder.
En revolver lämnar fler partiklar på skytten än en pistol. Ur en pistol kommer partiklarna ut ur pipan. På en revolver kommer det även ut partiklar runt trumman/magasinet, vilket resulterar i betydligt fler krutpartiklar på händer och kläder hos skytten. Se bilden på en liknande revolver nedan.
Men Sara hade bara en mängd partiklar på sig som motsvarar att hon hade varit i närheten av den plats där det skjutits, eller i närheten av den som sköt, enligt SKL. Därför lämnade SKL frågan ”öppen” om den som haft Saras kläder på sig kunde vara skytten.
I SKL:s gradationer finns det tre starkare anknytningar än detta ”lämna frågan öppen”, och två som är svagare. Deras bedömning av sannolikheten för att Saras kläder skulle vara de kläder mördaren bar, hamnar alltså på den nedre halvan av SKL:s skala.
Vad jag redogjort för ovan är bara några av flera faktorer som fått mig att tvivla på att barnflickan Sara mördade Alexandra Fossmo och försökte mörda grannen Daniel. Men varför erkänner hon i så fall? Och varför försöker hon ihärdigt övertyga de som förhör henne om att det var hon ensam som utförde det hela, även om hon ibland försäger sig och pratar om ”vi” och ”de där killarna”?
Sannolikt av precis samma skäl som Thomas Quick. Hon blir belönad för det. Quick genom att han får uppmärksamhet och obegränsat med droger och Sara genom att hon tror sig ”få nåd” inför Gud, via Helge Fossmo och sektens ledare Åsa Walldau, bilden nedan.
Sara återkommer ofta till det här i förhören, om att hon ska få nåd genom de planerade morden. Hon har brutits ned så till den grad och hamnat i sådana vanföreställningar att hon gått med på nästan vad som helst från sekten och Helge Fossmos sida. Men bara nästan.
I kontakterna via sms med Helge Fossmo månaderna innan mordet, försöker hon gång på gång komma undan från själva skjutandet. Det beror rimligen dels på att hon inte tror sig att klara av det – och dels på att hon har kvar en sista spärr som innebär att hon inte kan förmå sig att döda människor. De som ska mördas är därtill personer som hon inte känner något agg mot, utan tvärtom ser som sina vänner.
Hur var det då med det där skottet som Sara påstod var det första hon sköt? Det som skulle ha skjutits i höften på den sovande Alexandra men där det inte kom den minsta droppe blod från skottsåret. Rimligen måste det ha skjutits efter att Alexandra redan var död. Men det går inte att ur polisens förundersökning och övrigt spaningsmaterial få fram någon vettig förklaring till varför någon ska ha skjutit ett skott i den döda kroppen. Den komplikationen nämns överhuvudtaget inte i förundersökningen eller de fällande domarna, utan framgår bara av obduktionsprotokollet.
Jag tror – att tro är inte att veta – att det kan ha varit så här: Sara sköt inte de dödande skotten i Alexandras huvud. Hon kunde inte förmås att göra det. Någon annan fick istället utföra det mordet. Hon sköt inte heller de två skotten mot Daniel. Men hon var på platsen och fick därmed lite krutpartiklar på sina kläder, även om hon inte direkt såg när dessa fyra skott sköts. Hade hon sett det skulle hon ha kunnat redogöra exakt för hur det gick till.
För att hon skulle ”få nåd” som hon hela tiden återkommer till förmåddes hon dock att skjuta ett skott mot Alexandras kropp, efter att Alexandra hade dödats. Det är nämligen så att det skottet kan Sara redogöra för i detalj, så att det helt överensstämmer med obduktionen och brottsplatsunder-sökningen. Såväl vinkeln som avståndet och allt annat stämmer, se bilden nedan, vilket det alltså inte alls gör när det gäller de fyra övriga skotten.
Om det nu inte var Sara som mördat Alexandra och försökt mörda Daniel, är det då Helge Fossmo som har gjort det? Nej, det är inte sannolikt. Han vet sedan han varit misstänkt i samband med sin första hustrus mystiska dödsfall, att den första som blir misstänkt när en gift kvinna mördas är hennes make.
Och när Sara under månader av förhör så småningom förstår hur manipulerad hon varit av Helge Fossmo berättar hon hur han agerat, vilket med tiden resulterar i livstids fängelse för honom. Hade det varit han som skjutit hade hon rimligen också berättat det.
Vem var då skytten/mördaren? Det vet vi inte. Men Sara har i förhören berättat att hon under en längre tid hade försökt få tag på någon utanför sekten som skulle vara kapabel att genomföra de två planerade morden. Var det alltså en utomstående erfaren våldsman som Sara till slut lyckades leja – och betala? Hon hade en hel del pengar från ett tidigare arv.
Gick det alltså till så att Sara var med och visade mördaren var Alexandra och Daniel fanns på natten – men att det inte var hon som sköt och inte heller såg när dessa fyra skott sköts?
Det kan ha gått till så. Men det kan naturligtvis också vara någon annan i sekten som sköt Alexandra i huvudet och även försökte mörda Daniel. Någon som utgjort en backup ifall Sara inte skulle klara av att skjuta. Någon som var en kraftigt byggd man och cirka 1,75 lång.
Men än idag, 13 år efter mordet och mordförsöket, vidhåller Sara att det var hon som sköt de fem skotten. Varför gör hon det när hon nu är fri efter närmare sju års inlåsning på en rättspsykiatrisk klinik, om det är som jag påstår att hon varken mördade Alexandra eller försökte mörda Daniel? Det kan finnas minst tre olika förklaringar till det:
Hon är fortfarande kvar i vanföreställningen att hon ska få nåd av Gud, via Helge Fossmo och Åsa Waldau, om hon tar på sig det här.
Hon vill skydda någon annan stackars sektsjuk skadad person som förmåddes att utföra mordet och mordförsöket.
Hon är livrädd för den eller de som mördade Alexandra och försökte mörda Daniel. Vilket i så fall naturligtvis kan vara en högst befogad rädsla.
Polis, åklagare och domstolar kom fel från början i den här historien eftersom de utgick ifrån att det var någon form av svartsjukedrama. Det var inte så konstigt, eftersom det inte sällan handlar om det när mord och mordförsök inkluderar älskare och älskarinnor. Och erfarna kriminalpoliser och åklagare har ofta varit med om sånt tidigare.
Men därmed hamnade man redan från början i en logisk kullerbytta. Om nu Sara som varit Helge Fossmos älskarinna och fortfarande, när mordet och mordförsöket genomfördes, hade en väldigt stark bindning till honom så kunde hon kanske därmed ha motiv för att mörda Helge Fossmos hustru. Därmed skulle ju hon vara borta ur bilden.
Men pastor Fossmo hade ytterligare en älskarinna, Daniels hustru. Hade det varit ett svartsjukedrama så skulle väl rimligen Sara ha försökt mörda henne också. För då hade hon ju haft Helge Fossmo för sig själv. Men istället skulle hon nu alltså ha försökt mörda Daniel. Det går inte ihop – för därmed skulle det ju varit fritt fram för Helge Fossmo och Daniels hustru och Sara skulle sannolikt vara ute ur bilden.
I Leif GW:s program i måndags ställde sig GW frågande till varför inte Helge Fossmo bara skilde sig? Svaret på den frågan finns också i förundersökningen. Han hade i så fall inte fått vara kvar som pastor i den här fundamentalistiska församlingen.
En mer befogad fråga är, varför Sara skulle göra sig skyldig till det här mordet och mordförsöket? Svaret på den frågan är enligt min uppfattning att hon inte gjorde sig skyldig till det. Vad hon troligen gjort sig skyldig till är skyddande av brottsling och brott mot griftefriden, genom att skjuta ett skott i den redan mördade Alexandra Fossmos kropp.
För det hade den tidigare ostraffade Sara, bilden till vänster, kunnat dömas till ett antal månader i fängelse. Nu blev det istället närmare sju år på den hårdaste formen av mentalsjukhus vi har i landet. Därtill ett miljonskadestånd som hon nu bit för bit betalar av.
Hur var det då med Helge Fossmos tidigare hustru som hittades död i ett badkar under julveckan 1999, fullproppad med droger som var på gränsen till dödlig dos? Och som inte hade drunknat i det där badkaret.
Var det en olyckshändelse i form av att hon hade halkat och slagit huvudet i ett vred på badkarets blandare? Det kom en del rättsläkare fram till att det troligen var. Medan andra rättsläkare ansåg att det inte kunde handla om en olycka, utan troligen var ett mord. Leif GW lutade i sitt program också åt att det sannolikt var ett mord. Vi kom fram till samma sak när vi grävde i den här historien, så på den punkten och en del annat som GW redogjorde för i programmet är vi överens.
När jag hållit föredrag om det här fallet, har jag ofta fått frågor om jag är helt övertygad om att det inte var barnflickan Sara som mördare Alexandra och försökte mörda Daniel:
– Eller tror du bara det?
Svaret är att jag är så övertygad som jag kan vara, utan att ha varit där och sett den som sköt. Men det har ju inte heller de utredande kriminalpoliserna varit. Och inte heller åklagarna och de domare och nämndemän som dömde Sara och Helge Fossmo. Den tekniska brottsplatsutredningen och obduktionsrapporterna i kombination med att Sara på punkt efter punkt misslyckats med att beskriva vad som hände vid mordet och mordförsöket, trots ihärdiga försök och hjälp från poliserna som förhörde henne – har gjort mig övertygad.
En annan teori är att Farid Lamrani som gav Sara revolvern och som tränade henne i skjutning, ansvarade för skjutandet.
Polisen skyddar Sara Svenssons vapenkurir
Ruben Agnarsson | 31 maj , 2019
Mer än 15 år efter Knutbydåden, hemlighåller polisen uppgifter om Farid Lamrani, som var Sara Svenssons vapenkurir, vapeninstruktör och bostadsvärd veckorna innan mordet. Detta trots att Sara Svensson upplevde sig hotad av kretsen kring Farid Lamrani och uppmanades av dem att ljuga för polisen om mordvapnets ursprung.
Polisen_skyddar_Sara_Svenssons_vapenkurir
Inblick begärde för två veckor sedan ut det svar som marockanska myndigheter skickade den 22 mars 2005 till Rikskriminalpolisen rörande Farid Lamrani, den person som enligt förundersökningen – tillsammans med en blond svensk som Expressen beskriver – hade vapenlektioner med Sara Svensson och inför Knutbydåden lärde henne att skjuta i en skogsdunge nära Bandhagen i december 2003.
Det var Farid Lamrani och denne blonde svenske man som försåg Sara Svensson med vapen, vapenträning och logi. De uppmanade henne även att ljuga för polisen om vapnets ursprung och deras egen roll som vapenkurirer och vapeninstruktörer.
Sara Svensson beskrev i polisförhören och i rättegången hur hon var rädd för dem som hjälpte henne med vapenleverans och vapenträning. Om det avslöjades vilka som ordnade vapnet åt henne, så skulle hon eller hennes pappa råka illa ut, sade Sara Svensson, som nätterna innan Knutbydåden sov hemma hos sin vapeninstruktör Farid Lamrani.
Hemligstämplat
I fredags förra veckan fick Inblick beskedet från Lena Lindroth på Rikskriminalpolisens rättsavdelning att Marockos svar angående Farid Lamrani är hemligstämplat.
– Jag gör bedömningen att handlingen inte kan lämnas ut till dig eftersom det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Detta med stöd av 35 kap 1 § i Offentlighets- och sekretesslagen, meddelade Lena Lindroth med anledning av Inblicks begäran.
Inblick har nu överklagat Rikskriminalpolisens beslut till kammarrätten.
Det var i ett polisförhör som hölls av Uppsalapolisen Tommy Ahlm den 11 mars 2004 som Farid Lamranis fru påstod att maken befann sig i fängelse i Marocko.
Knappt en vecka senare vidarebefordrade Rikskriminalpolisen en fråga om Farid Lamrani till marockanska myndigheter på begäran av Polismyndigheten i Uppsala län.
Svaret kom först ett år senare, den 22 mars 2005, till Rikskriminalpolisen som skickade vidare svaret till polisen i Uppsala den 23 mars 2005.
Nedlagt
Då hade redan utredningen mot Farid Lamrani lagts ned, med hänvisning till att han enligt polisen befann sig i fängelse i Tunisien, enligt artiklar i UNT och Dagen i december 2004.
Dessförinnan, i september 2004, publicerade Expressen en intervju med Lamrani där han istället påstods befinna sig i fängelse i Marocko.
I septemter 2007 fick den svenska folkbokföringen en dödsattest gällande Farid Lamrani som uppgav att han i själva verket hade befunnit sig i Sverige.
Det faktum att den som enligt domen höll i mordvapnet, Sara Svensson, i förundersökningen uttryckte stor rädsla för att avslöja vilka som ordnade mordvapnet åt henne och och upplevde sig hotad av de personer som hjälpte henne med vapenträning och vapenleverans, ledde inte till några efterforskningar från polisens sida.
Tillsagd att ljuga
Den 31 januari 2004, tre veckor efter mordet, berättade Sara Svensson att hon tidigare hade uppgett felaktig ursprungsort för vapnet då hon blivit tillsagd ”av de här personerna att göra det”.
Hon beskrev samtidigt hur hon var rädd för att om det avslöjas vilka som ordnade vapnet åt henne, så skulle hon eller hennes pappa råka illa ut. ”Därför valde jag att säga en annan ort… Jag tror att jag är rädd för att de ska leta rätt på uppgifter om mig”, uppgav Sara Svensson, som också berättade att personerna som hon var rädd för, hjälpte henne att provskjuta vapnet.
Polisen valde att inte gå vidare med en undersökning av vapnets bakgrund, trots att Sara själv inte hade några egna kontakter med kriminella kretsar.
Frågor om vapnet undveks konsekvent i förhören.
Inga mobiltelefonsamtal återskapades från Farid Lamranis mobiltelefon.
Polisen valde att inte utreda vapnets bakgrund vidare och vapnet förstördes istället av SKL, på uppdrag av polisen.
Släpptes av polisen
Sara Svensson var den första som fastnade i polisens vägspärr på mordnatten. Ändå tilläts hon åka vidare med mordvapnet i bilen, utan åtgärder. Poliserna talade med henne, utan att ta personuppgifter, registreringsnummer eller undersöka bilen. Patrullen vidarebefordrade heller inget av detta till sina överordnade, konstaterade polisens interna utvärdering av Knutbyutredningen.
Sara Svensson uppgav dessutom i förhör och under rekonstruktionen att hon stod omkring en meter från kroppen och sköt mot huvudet. Den tekniska utredningen ger en helt annan bild. Skotten i huvudet bedömdes av SKL vara så kallade påsittande skott, det vill säga att revolvern var tryckt mot kroppen.
Den tekniska utredningen vid SKL lämnar flera frågor öppna om huruvida Sara Svensson höll i mordvapnet när skotten avlossades. På tre punkter markerar SKL att ”frågan måste lämnas öppen” om hon varit i direkt förbindelse med vapnet och sängen där mordoffret låg.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se
Kom Saravapnet från
polisens vapenförråd?
Kan polisens ointresse bero på att mordvapnet hade kopplingar till polisens vapenförråd i Stockholm? Och för att den misstänkte mordanstiftaren Farid Lamrani visade sig vara polisens egen informatör?
Det sätt som vapnets serienummer slipats bort tyder nämligen på att det med största sannolikhet kommer från vapenbeslaget i Grimslövshärvan och därmed hade varit i polisens förvaltning.
I Grimslövshärvan utplånades vapnens serienummer precis på det unika sätt som hade gjorts på Saravapnet.
Justitiekansler Göran Lambertz (JK) beslutade i juli 2008 – drygt fyra år efter Knutbydåden – att kritisera Stockholmspolisens vapenhantering.
Polismyndigheten i Stockholms län uppmanades av JK bland annat att svara på om det fanns anledning att befara att myndighetens vapen, eller vapen som har köpts från kriminella eller omhändertagits av myndigheten, används i brottsliga sammanhang eller av någon privatperson som fungerar som informatör eller infiltratör hos myndigheten.
Kriminella kom över vapen
– Min övertygelse är att det har lämnats vapen till kriminella, att man inte har varit så noga med det, utan har menat att det har tjänat sitt syfte att ibland låta kriminella komma över vapen som polisen tidigare omhändertagit. Det är absolut min bild att det var så det gick till, sade Göran Lambertz i en kommentar i samband med beslutet.
– Det allvarligaste var att det fanns möjlighet att vapnen hamnade i kriminella kretsar genom att de inte var ordentligt förvarade och registrerade, men också genom att informatörer eller infiltratörer kunde visa upp dem för sina kontakter, fortsatte Göran Lambertz.
När exempelvis polischef Olle Liljegren greps hade han många vapen som inte gick att härleda som antagligen kom från polisens vapenförråd i Stockholm.
Liljegren dömdes i oktober 2004 av Eskilstuna tingsrätt till fyra års fängelse för bland annat grovt vapenbrott men friades i hovrätten. I Högsta domstolen dömdes han återigen för vapenbrott.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se
Polisen skyddar Sara Svenssons vapenkurir
Ruben Agnarsson | 31 maj , 2019
Mer än 15 år efter Knutbydåden, hemlighåller polisen uppgifter om Farid Lamrani, som var Sara Svenssons vapenkurir, vapeninstruktör och bostadsvärd veckorna innan mordet. Detta trots att Sara Svensson upplevde sig hotad av kretsen kring Farid Lamrani och uppmanades av dem att ljuga för polisen om mordvapnets ursprung.
Polisen_skyddar_Sara_Svenssons_vapenkurir
Inblick begärde för två veckor sedan ut det svar som marockanska myndigheter skickade den 22 mars 2005 till Rikskriminalpolisen rörande Farid Lamrani, den person som enligt förundersökningen – tillsammans med en blond svensk som Expressen beskriver – hade vapenlektioner med Sara Svensson och inför Knutbydåden lärde henne att skjuta i en skogsdunge nära Bandhagen i december 2003.
Det var Farid Lamrani och denne blonde svenske man som försåg Sara Svensson med vapen, vapenträning och logi. De uppmanade henne även att ljuga för polisen om vapnets ursprung och deras egen roll som vapenkurirer och vapeninstruktörer.
Sara Svensson beskrev i polisförhören och i rättegången hur hon var rädd för dem som hjälpte henne med vapenleverans och vapenträning. Om det avslöjades vilka som ordnade vapnet åt henne, så skulle hon eller hennes pappa råka illa ut, sade Sara Svensson, som nätterna innan Knutbydåden sov hemma hos sin vapeninstruktör Farid Lamrani.
Hemligstämplat
I fredags förra veckan fick Inblick beskedet från Lena Lindroth på Rikskriminalpolisens rättsavdelning att Marockos svar angående Farid Lamrani är hemligstämplat.
– Jag gör bedömningen att handlingen inte kan lämnas ut till dig eftersom det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Detta med stöd av 35 kap 1 § i Offentlighets- och sekretesslagen, meddelade Lena Lindroth med anledning av Inblicks begäran.
Inblick har nu överklagat Rikskriminalpolisens beslut till kammarrätten.
Det var i ett polisförhör som hölls av Uppsalapolisen Tommy Ahlm den 11 mars 2004 som Farid Lamranis fru påstod att maken befann sig i fängelse i Marocko.
Knappt en vecka senare vidarebefordrade Rikskriminalpolisen en fråga om Farid Lamrani till marockanska myndigheter på begäran av Polismyndigheten i Uppsala län.
Svaret kom först ett år senare, den 22 mars 2005, till Rikskriminalpolisen som skickade vidare svaret till polisen i Uppsala den 23 mars 2005.
Nedlagt
Då hade redan utredningen mot Farid Lamrani lagts ned, med hänvisning till att han enligt polisen befann sig i fängelse i Tunisien, enligt artiklar i UNT och Dagen i december 2004.
Dessförinnan, i september 2004, publicerade Expressen en intervju med Lamrani där han istället påstods befinna sig i fängelse i Marocko.
I septemter 2007 fick den svenska folkbokföringen en dödsattest gällande Farid Lamrani som uppgav att han i själva verket hade befunnit sig i Sverige.
Det faktum att den som enligt domen höll i mordvapnet, Sara Svensson, i förundersökningen uttryckte stor rädsla för att avslöja vilka som ordnade mordvapnet åt henne och och upplevde sig hotad av de personer som hjälpte henne med vapenträning och vapenleverans, ledde inte till några efterforskningar från polisens sida.
Tillsagd att ljuga
Den 31 januari 2004, tre veckor efter mordet, berättade Sara Svensson att hon tidigare hade uppgett felaktig ursprungsort för vapnet då hon blivit tillsagd ”av de här personerna att göra det”.
Hon beskrev samtidigt hur hon var rädd för att om det avslöjas vilka som ordnade vapnet åt henne, så skulle hon eller hennes pappa råka illa ut. ”Därför valde jag att säga en annan ort… Jag tror att jag är rädd för att de ska leta rätt på uppgifter om mig”, uppgav Sara Svensson, som också berättade att personerna som hon var rädd för, hjälpte henne att provskjuta vapnet.
Polisen valde att inte gå vidare med en undersökning av vapnets bakgrund, trots att Sara själv inte hade några egna kontakter med kriminella kretsar.
Frågor om vapnet undveks konsekvent i förhören.
Inga mobiltelefonsamtal återskapades från Farid Lamranis mobiltelefon.
Polisen valde att inte utreda vapnets bakgrund vidare och vapnet förstördes istället av SKL, på uppdrag av polisen.
Släpptes av polisen
Sara Svensson var den första som fastnade i polisens vägspärr på mordnatten. Ändå tilläts hon åka vidare med mordvapnet i bilen, utan åtgärder. Poliserna talade med henne, utan att ta personuppgifter, registreringsnummer eller undersöka bilen. Patrullen vidarebefordrade heller inget av detta till sina överordnade, konstaterade polisens interna utvärdering av Knutbyutredningen.
Sara Svensson uppgav dessutom i förhör och under rekonstruktionen att hon stod omkring en meter från kroppen och sköt mot huvudet. Den tekniska utredningen ger en helt annan bild. Skotten i huvudet bedömdes av SKL vara så kallade påsittande skott, det vill säga att revolvern var tryckt mot kroppen.
Den tekniska utredningen vid SKL lämnar flera frågor öppna om huruvida Sara Svensson höll i mordvapnet när skotten avlossades. På tre punkter markerar SKL att ”frågan måste lämnas öppen” om hon varit i direkt förbindelse med vapnet och sängen där mordoffret låg.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se
Kom Saravapnet från
polisens vapenförråd?
Kan polisens ointresse bero på att mordvapnet hade kopplingar till polisens vapenförråd i Stockholm? Och för att den misstänkte mordanstiftaren Farid Lamrani visade sig vara polisens egen informatör?
Det sätt som vapnets serienummer slipats bort tyder nämligen på att det med största sannolikhet kommer från vapenbeslaget i Grimslövshärvan och därmed hade varit i polisens förvaltning.
I Grimslövshärvan utplånades vapnens serienummer precis på det unika sätt som hade gjorts på Saravapnet.
Justitiekansler Göran Lambertz (JK) beslutade i juli 2008 – drygt fyra år efter Knutbydåden – att kritisera Stockholmspolisens vapenhantering.
Polismyndigheten i Stockholms län uppmanades av JK bland annat att svara på om det fanns anledning att befara att myndighetens vapen, eller vapen som har köpts från kriminella eller omhändertagits av myndigheten, används i brottsliga sammanhang eller av någon privatperson som fungerar som informatör eller infiltratör hos myndigheten.
Kriminella kom över vapen
– Min övertygelse är att det har lämnats vapen till kriminella, att man inte har varit så noga med det, utan har menat att det har tjänat sitt syfte att ibland låta kriminella komma över vapen som polisen tidigare omhändertagit. Det är absolut min bild att det var så det gick till, sade Göran Lambertz i en kommentar i samband med beslutet.
– Det allvarligaste var att det fanns möjlighet att vapnen hamnade i kriminella kretsar genom att de inte var ordentligt förvarade och registrerade, men också genom att informatörer eller infiltratörer kunde visa upp dem för sina kontakter, fortsatte Göran Lambertz.
När exempelvis polischef Olle Liljegren greps hade han många vapen som inte gick att härleda som antagligen kom från polisens vapenförråd i Stockholm.
Liljegren dömdes i oktober 2004 av Eskilstuna tingsrätt till fyra års fängelse för bland annat grovt vapenbrott men friades i hovrätten. I Högsta domstolen dömdes han återigen för vapenbrott.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar