Huvudlöst av Miljöpartiet att fortsätta förespråka massiv invandring!
Miljöpartiet har helt tappat trovärdigheten i migrationspolitiken när de samtidigt som de hänvisar till Barnkonventionen för att ta emot ännu fler flyktingar, villigt offrar barnen som redan bor här i ett konstant lidande med gänguppfostran, trångboddhet och förlorade framtidsdrömmar, skriver Angela Aylward, miljöpartistisk lokalpolitiker i Göteborg.
Miljöpartiet får idag sitt lägsta väljarstöd på 10 år (3,4 procent) enligt Svensk väljaropinion. Med all rätt. Att ifrågasätta den fria asylrätten anses av många miljöpartister som en dolk i den gröna ryggraden, utifrån visionen om internationell solidaritet. Drömmen är sprungen i spåren av andra världskriget och den dyrköpta erfarenheten att vi tillhör alla samma värld - problem någon annanstans i världen angår oss alla. Där av FN:s allmänna förklaringar om de mänskliga rättigheterna som antogs av generalförsamlingen 1948 och bland annat artikel 14 om ”att var och en har rätt att i andra länder söker och åtnjuta asyl från förföljelse”.
Motsättningar har ökat katastrofalt
Men asylrätten är inte den enda rättigheten, och vi befinner oss i ett läge där riksdagens samtliga partier misslyckats med att balansera de olika mänskliga rättigheterna med varandra. Medan Miljöpartiet (och andra partier) slumrat de senaste 20 åren så har samhällets sociala motsättningar ökat katastrofalt.
Covid-19 pandemin blottade att stora folkgrupper inte ens nås av samhällsinformation som är på svenska och vi kan med all säkerhet konstatera att den kommer ytterligare att accelerera migrationspolitiska effekter kring rasism, marginalisering och kriminalitet nu när arbetslösheten ökar i vårt land. Undertecknad arbetar själv med folkbildning för SFI-elever och bor i en segregerad stadsdel i Göteborg och ser dagligdags effekterna av migrationshaveriet.
En åtstramning i asylpolitiken är viktig inte minst för de nya svenskar som redan är här.
Vad som är viktigt att förstå är att det händer något med ett samhälle som tar emot traumatiserade människor utan beredskap att hjälpa dem på riktigt. Det är det ena. Det andra är att inte ens friska och högt utbildade immigranter klarar att etablera sig på arbetsmarknaden i tillfredsställande omfattning. En åtstramning i asylpolitiken är viktig inte minst för de nya svenskar som redan är här. Det är fullt förståeligt att det bubblar ett hat och raseri under ytan utan hos många som inte känner att det samhälle de kommit till, eller till och med är födda i, även är till för dem.
Inte ens i det akuta mottagandet på asylboenden finns kompetens och resurser att skydda de mest utsatta, utan både asylsökanden kvinnor och pojkar/män har våldtagits och trakasseras av andra män. En kvinnlig anställd blev också knivskuren till döds av en manlig boende på ett hvb-hem i Mölndal 2016. Bara för att du är på flykt är du inte ”godhjärtad” eller respekterar andra människors rättigheter. Många behöver traumabehandling och inskolning i den svenska välfärdsstatens värdegrund och mänskliga rättigheter. En värdegrund vi ska vara stolta över. Hur kan det ha gått så långt att jämställdhet och barns rättigheter har blivit förhandlingsbara i förhållande till ett enda mål – att ta emot så många flyktingar som möjligt?
Schizofren politik
Miljöpartiet tappar trovärdigheten när man hävdar barnkonventionen för att ta emot ännu fler flyktingar och samtidigt villigt offrar barnen som redan bor här i ett konstant lidande med gänguppfostran, trångboddhet och förlorade framtidsdrömmar. Hur kan Miljöpartiet inte inse att politiken blivit schizofren? Vi måste nu fokusera på att kraftsamla samhällets resurser till att vända den negativa spiralen av social oro i segregerade områden.
För en ansenlig mängd unga människor idag finns inte framtidshopp - du är antingen med i ett gäng eller så är du ett offer. I verkligheten där jag bor, på Hisingen, så är etniskt svenska barn i dag ”targets” helt enkelt för att de ser svenska ut. Dessutom pågår gängkrig där folkgrupper slåss mot andra folkgrupper, skjuter varandra till döds och rekryterar unga utifrån etnicitet. Ser du där emot svensk ut är sannolikheten låg att du är gängmedlem och då är du istället en person som man utan större risk för hämnd kan råna eller utpressa. Detta, Miljöpartiet, är vad som blev av den internationella solidariteten.
Upprätthålla en huvudlös linje
Vakna ur törnrosasömnen och ta ansvar för att skapa ett Sverige som klarar av att vara solidariskt på sikt, inte bara en liten snutt i historien i efterkrigstid. Om Miljöpartiet fortsätter att upprätthålla en huvudlös linje spelar det både främlingsfientliga krafter rakt i händer, samtidigt som det är ett väldigt högt spel med den svenska välfärdsmodellen, barns rätt och jämställdheten.
I de gröna leden diskuteras nu om en migrationsuppgörelse av S bakom ryggen på MP är en deal breaker som bör orsaka en regeringskris. Om något ska orsaka en grön regeringskris så bör det knappast vara en solidarisk handling gentemot människor i vårt eget land, utan borde vara för att alla positioner som kan accelerera klimatarbetet måste ha absolut företräde. Ska Miljöpartiet överleva nästa val är det där kraften och väljarstödet finns att hämta, tillsammans med en integration värd namnet. Gör om och gör rätt.
Angela Aylward, grön debattör och miljöpartistisk lokalpolitiker i Göteborg
ANNA DAHLBERG
S måste köra över MP – för Sveriges och sin egen skull.
Publicerad 27 jun 2020 kl 17.50
Efter ett decennium med rekordhög invandring har Sverige överskridit sin integrationspotential.
Socialdemokraterna bör ta chansen att göra upp om migrationspolitiken med Moderaterna.
Socialdemokraterna har nu en unik möjlighet att göra upp med Moderaterna om en stram migrationspolitik. De bör ta vara på den.
Avgörandets ögonblick närmar sig. Den 15 augusti ska migrationskommittén överlämna ett färdigt förslag till ny lagstiftning. Det betyder att ett genombrott måste nås i förhandlingarna under de närmaste veckorna.
Det har hänt mycket under det år som har gått sedan direktiven blev kända. Då låg fokus på att göra migrationspolitiken mer generös igen när den tillfälliga lagen löper ut i juli 2021. Bekymmerslösheten tycktes total. Bland annat skulle kommittén undersöka om det finns behov av fler lagliga vägar att söka skydd i Sverige.
Nu är stämningsläget ett helt annat. Det utkast som ligger på bordet är överraskande stramt och verklighetsförankrat. Till och med Sverigedemokraterna har fått anstränga sig för att formulera ett tuffare alternativ.
Vad är det då som har hänt? Det mest uppenbara svaret är att de borgerliga småpartierna har gjort stora positionsförflyttningar under det gångna året. Länge var det svårt att se någon skillnad på migrationsförslag signerade KD/L/C eller MP. Nu är det i stället MP och V som har hakats av från resten.
Först lade KD om sin migrationspolitik. Sedan har Liberalerna under Nyamko Sabuni rört sig högerut mot Moderaterna. Slutligen har Centerpartiet signalerat att de gör nästan vad som helst för att nå en bred uppgörelse.
Det här innebär att tyngdpunkten har förskjutits i migrationspolitiken, vilket ger Socialdemokraterna en unik möjlighet att skaka hand med Moderaterna utan att hudflängas i offentligheten.
Av ren självbevarelsedrift borde S ta den chansen. Annars kommer S att fortsätta att blöda väljare till SD så snart coronaepidemin har klingat av och vardagen återvänder.
Det säger rätt mycket när socialdemokrater i två av landets tre storstäder vill stoppa asylsökande från att bosätta sig där.
Men också för Sveriges skull bör S göra upp med M. Det är uppenbart att de senaste decenniernas historiskt höga invandring har blivit en övermäktig uppgift.
Över en halv miljon människor bor numera i utanförskapsområden som polisen klassar som utsatta. En rad problem är tätt kopplade till dessa områden, som gängbrottslighet, extremism, hedersförtryck, trångboddhet och förödande skolmisslyckanden.
Det är inte ansvarsfullt att fortsätta att fylla på dessa områden. Regeringen gav nyligen 32 kommuner rätt att undanta utanförskapsområden från den så kallade ebo-lagen. Följden? Elva kommuner med Göteborg och Malmö i spetsen begärde att hela kommunen skulle undantas.
Det säger rätt mycket när socialdemokrater i två av landets tre storstäder vill stoppa asylsökande från att bosätta sig där. Om inte landets kommuner har beredskap att ta emot fler nyanlända måste staten faktiskt lyssna.
Sverige måste ges en chans att hinna ikapp den nya problembilden. Det gäller skjutningarna och sprängdåden, kunskapsgapet i skolan mellan inrikes och utrikes födda elever som är störst i hela OECD, den akuta bostadsbristen för resurssvaga hushåll och den låga självförsörjningsgraden som i längden utgör ett hot mot samhällskontraktet och välfärdens finansiering.
Det är i det ljuset som man ska se till synes hjärtlösa förslag som att införa ett strikt försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande som vill hämta hit sina anhöriga. Syftet är förstås inte att familjer ska leva åtskilda, utan att förmå asylsökande att välja ett annat land.
Signalen skulle vara denna: Sverige har i nuläget inte kapacitet att ta emot tiotusentals asylsökande som flyr från konfliktzoner långt bort, som Mellanöstern och Afrika. Däremot är dörren fortsatt öppen för konventionsflyktingar, som har en individuell hotbild riktad mot sig, och deras anhöriga.
Migrationspolitiken måste ses som en helhet. Att enbart stirra sig blind på antalet asylsökande leder tanken fel, i synnerhet som deras andel av den totala invandringen har minskat kraftigt.
Socialdemokraterna måste vara beredda att ändra position i denna fråga. Det är långt viktigare än att partiet ger efter kring ett volymmål. Om migrationspolitiken är stram blir resultatet automatiskt ett lågt antal asylsökande.
Att sätta upp mål har blivit något av en favoritgren i svensk politik och är till intet förpliktigande. Vad händer förresten om Sverige skulle underskrida riktmärket? Anses det i så fall vara ett problem?
En annan underlig sak med volymmålet är att det bara tar sikte på gruppen asylsökande. M och KD vill exempelvis koppla målet till nivån i de andra nordiska länderna. Norge, Finland och Danmark tog förra året emot runt 2 500 asylsökande vardera, det vill säga ungefär en tiondel av det svenska söktrycket.
Men samtidigt har Sverige på kort tid nästan tredubblat kvoten från UNHCR till dagens nivå på 5 000 kvotflyktingar per år. Bara tre länder i världen – USA, Kanada och Storbritannien – tog förra året emot fler kvotflyktingar än Sverige.
Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör. Om målet är en stram migrationspolitik på riktigt måste även FN-kvoten ses över liksom andra former av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare, som arbetstillstånd för okvalificerad arbetskraft och studier. Det är stötande att en städare kan komma hit från Irak med sin familj utan något försörjningskrav medan syriska barn – i extremfallet – ska tvingas vänta i Idlib på att få komma till Sverige.
Migrationspolitiken måste ses som en helhet. Att enbart stirra sig blind på antalet asylsökande leder tanken fel, i synnerhet som deras andel av den totala invandringen har minskat kraftigt på senare år.
Så här är ett förslag till kompromiss: Moderaterna ger upp volymmålet medan Socialdemokraterna accepterar en stramare linje när det gäller familjeåterförening.
Om miljöpartisterna sedan väljer att lämna regeringen i protest – låt dem göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar