Migration – Kompetensregn

Vad vet migranter om Sverige?
AV BI PURANEN • 27 AUGUSTI 2020

Befolkningen i de nordiska länderna har långt högre tillit än resten av världen. Men vad händer med migranters tillit när de når Norden? Eftersom tillit har ett samband med utbildningsnivå är kunskapsfrågan central, skriver Bi Puranen, forskare vid Institutet för framtidsstudier, som undersökt migranters kunskaper om Sverige via både enkäter och intervjuer. Resultatet antyder att relativt nyanlända migranters utbildningsnivå tidigare har överskattats.

Sedan 1981 har World Values Survey frågat mer än 600 000 personer: ”Rent generellt, skulle du säga att man kan lita på de flesta eller att man måste vara mycket försiktig i kontakten med andra människor?”

World Values Survey (WVS) är ett pågående samhällsvetenskapligt forskningsprojekt med syfte att utforska värderingar inom olika kulturer. WVS har utfört representativa undersökningar i över hundra länder som omfattar 90 procent av världens befolkning. Inom WVS har tillitsfrågan varit central.1

Figur 1. Generell tillit, tidsserie för Norden, Västvärlden och världen
Källa: World Values Survey 1981–2020

Som framgår av figur 1 uppvisar de nordiska länderna en långt högre tillitsnivå än vad övriga länder i väst gör.2 Genomsnittet för de senaste 40 åren för de nordiska länderna är 61 procent – men för hela världen är genomsnittet för samma period 28 procent. Skillnaden är alltså stor mellan Norden och resten av världen.

Förstår man inte samhällets djupare värderingar, blir det svårt att se sammanhangen – att se sin roll som samhällsvarelse.

En fråga som inställer sig är om den generella tillitsnivån kommer att öka bland migranter efter en tid i de nordiska länderna.

Av alla bakgrundsfaktorer är utbildningsnivå den viktigaste: ju högre utbildning desto högre tillit, vilket framgår av figur 2.

Figur 2. Generell tillit utifrån utbildningsnivå (ISCED), världen och Norden

Utbildning har stor betydelse för i stort sett alla människor. Det är inte bara meningsfullt för oss som individer utan det har också konsekvenser på en samhällelig nivå – kunskap bygger samhälle. Kunskap får man framför allt genom en god grundutbildning. Men även civilsamhälle och folkbildning med bibliotek, folkhögskolor och läsecirklar och ett stort kursutbud har sedan länge fungerat som ett komplement till det traditionella skolsystemet.

Kunskap och värderingar ger sammanhang

Per Molander analyserar i sin bok Condorcets misstag (2017) hur den samlade utbildningsnivån i samhället – humankapitalet – påverkar den ekonomiska tillväxttakten.3 Han sammanfattar de positiva effekter som har belagts inom forskningen, både vad gäller teknisk utveckling, en starkare demokrati, minskad kriminalitet, lägre korruption, ett mer utvecklat civilsamhälle samt bättre hälsa och ökad tillit: ”En tydlig effekt av utbildningens längd är också att den påverkar hur stor tillit man känner till andra människor – mer utbildning, större tillit. Tilliten i ett samhälle ger en indikation om allmäntillståndet och kan knytas till andra variabler, till exempel den ekonomiska tillväxttakten.”4

Förstår man inte samhällets djupare värderingar, blir det svårt att se sammanhangen – att se sin roll som samhällsvarelse. Centralt för oss alla är inte alltid kunskapsmängden i sig utan beredskapen att ta emot ny kunskap och att föra samman olika kunskapselement. Det benämns ibland omdöme, eller fronesis, som är det begrepp som myntades av Aristoteles.5

Det handlar förmodligen om något som liknar Aaron Antonovskys begrepp Sense of coherence (SOC) eller känslan av sammanhang – KASAM – liksom även våra handlingar och våra värderingar ­– vad vi vill med den tillägnade kunskapen.6 På så vis blir kunskapen och handlandet sammankopplat på ett vis som nog Aristoteles inte hade tänkt sig, men som är utmärkande för det bildningsbehov som är viktigt i dag.

Migrations- och integrationsfrågan får här belysa vilken roll värderingar – i ett bildningssammanhang – kan ha som styrmedel för att åstadkomma en mer fördjupande förståelse för hur integrationen fungerar.

Även synen på migration är starkt knuten till vilken tillit man har till andra människor.7 Förmodligen är förloppet följande: trygghet är grundförutsättningen, om den finns ökar tilliten. Med tillit följer tolerans för andra människor som tänker på ett annat sätt. En starkt bidragande förutsättning till allt detta är utbildning.

Ökad tillit över tid

När det gäller tillit och synen på migranterna finns genom den särskilda studien Migrant World Values Survey (MWVS) omfattande data vad gäller migranter i Sverige. Vi kan genom MWVS följa hur människor som kommer från lågtillitsländer sakta men säkert ökar sin tillit över tid. Detta har mätts utifrån antalet år i Sverige. För Danmarks del har en viktig studie genomförts som mätt hur tilliten förändrats hos utomeuropeiska migranter över tid.8 Tilliten ökar gradvis, ju fler år i landet, desto mer ökar tilliten.

I en SCB-analys från 2019 om utbildningsnivån hos migranter som kommit till Sverige mellan 2014 och 2017 uppskattas att invandrare från Somalia och Afghanistan har den lägsta utbildningsnivån av samtliga migranter.

Den bakomliggande frågeställningen är om samhällen och individer med en hög grad av tillit har ett annat sätt att tänka, jämfört med samhällen som har låg tillit. Preliminära forskningsresultat tyder på att så är fallet.9 I rapporten Med migranternas röst har vi konstaterat att migranterna i Sverige, som kommer från lågtillitssamhällen, har ökat sin generella tillitsnivå jämfört med ursprungsländerna, men de ligger alltjämt väsentligt lägre än vad den etablerade befolkningen gör. I begreppet ”den etablerade befolkningen” ryms befolkningen i övrigt samt migranter från västerländska länder.10

Tillit bygger som sagt delvis på utbildning, och i diskussionen om utomeuropeiska migranters utbildningsnivå har många olika ståndpunkter hörts. Det har både framförts att många som kommer är högutbildade11 och att de i allmänhet är mer lågutbildade än vad de själva anger.12

I en SCB-analys från 2019 om utbildningsnivån hos migranter som kommit till Sverige mellan 2014 och 2017 uppskattas att invandrare från Somalia och Afghanistan har den lägsta utbildningsnivån av samtliga migranter. Mer än 60 procent av dem saknar utbildning eller har som mest grundskolekompetens. För migranter från Eritrea ligger motsvarande värde på omkring 50 procent medan de från Irak och Syrien hamnar på cirka 40 procent.13

Av siffrorna framgår att hälften av migranterna från Eritrea har gymnasieutbildning eller eftergymnasial/ universitetsutbildning – motsvarande andel för migranter från Afghanistan och Somalia ligger på 35–40 procent.

Överskattad utbildningsnivå

En uppenbar brist i dessa uppgifter är tillförlitligheten i data, eftersom SCB tillämpar en skattningsmetod kallad imputering när man saknar uppgifter om utbildningsnivå. Det betyder alltså att saknade värden ersätts med uppskattade värden. För så många som var fjärde person som invandrat 2014–2017 saknas uppgifter om utbildningsnivå vilket gör att den officiella statistiken är betydligt mer osäker än för befolkningen i övrigt.14 Eftersom den fjärdedel för vilka uppgifter saknas räknats på samtliga migranter ­är en kvalificerad gissning att en stor andel av dessa skattningar gäller just länder där utbildningsväsendet inte är välfungerande.

Migranterna från Afghanistan har i snitt 3,8 års utbildning medan de från Syrien har 6,8 år.

En sammanställning av uppgifter från UNDP och Migrationsverket, gjord av Näringslivets Ekonomifakta, visar att det genomsnittliga antalet utbildningsår för migranter från de fem vanligaste utomeuropeiska ursprungsländerna är 5,1 år. Migranterna från Afghanistan har i snitt 3,8 års utbildning medan de från Syrien har 6,8 år.15

Vår rapport Med migranternas röst bygger på drygt 6 500 migranters svar på hur de ser på sitt liv i Sverige. Under hösten 2019 har ytterligare drygt 1 400 personer deltagit. Sammanlagt har alltså över 7 900 personer deltagit i studien.16

Deltagarna har ombetts att själva skatta sin utbildningsnivå. Inom WVS används den 9-gradiga ISCED-skalan, som sträcker sig från 0 (ingen läs- och skrivkunnighet) till 9 (avlagt doktorsexamen). Mätningar med motsvarande skala finns även för Sverige som helhet. Migranternas självskattning kan därmed jämföras med såväl ursprungslandets medelvärden som Sveriges.

Värdena i denna självskattning skiljer sig från Arbetsförmedlingens statistik som anger betydligt högre utbildningsnivå. Om man betänker att det kan finnas ett intresse av att överskatta sin utbildning i samband med att man söker jobb, så är det måhända inte så förvånande att denna ger en betydligt mer positiv bild.

Få med högskoleexamen

Detta är en av flera anledningar till att vi även genomfört 92 personliga intervjuer. Här fick de intervjuade berätta och beskriva vilka utbildningar de har från hemlandet. Intervjuerna bekräftar – även om urvalet på intet sätt är statistiskt validerat vad gäller ålder, kön eller ursprungsland – att andelen högutbildade med universitets- eller högskoleexamen är relativt liten.

Bland de knappt 6 000 återstående uppgav nästan hälften, 46 procent, att de hade en utbildning som låg mellan 0 till 3 på ISCED-skalan, det vill säga ingen alls eller låg utbildning, upp till motsvarande grundskolan.

Flera av de som till kommun- och arbetsförmedling uppgivit en högre utbildning, sade i dessa intervjuer att de inte hade de uppgivna utbildningarna. Flera av dem har däremot erhållit en högre utbildning i Sverige.

I analysen av de över 7 900 deltagarna har drygt 2 000 sorterats bort för att de inte besvarat frågan fullständigt. Bland de knappt 6 000 återstående uppgav nästan hälften, 46 procent, att de hade en utbildning som låg mellan 0 till 3 på ISCED-skalan, det vill säga ingen alls eller låg utbildning, upp till motsvarande grundskolan.

Varför är detta viktigt i en essä som handlar om bildningens betydelse?

Jo, därför att även om man tillägnar sig en yrkesutbildning så finns det andra delar av integrationen som är avgörande för att man ska bli delaktig och känna sig inkluderad i det svenska samhället. Om en individ inte äger den mest grundläggande utbildningen, blir det svårt att ta till sig nödvändig information. Det blir också svårt för föräldrar att kunna stödja sina barn. Problemet som framkommit i våra studier är att många migranter inte själva är medvetna om att det är så mycket mer – utöver rena yrkeskunskaper – som behövs för att en människa ska fungera i en komplex samhällsstruktur som den svenska.

Initialt när vi analyserade våra data blev vi positivt överraskade av att de utomeuropeiska migranterna kände sig hemma i Sverige och att de kände sig stolta över att få vara både hemma i Sverige och i sitt ursprungsland.17 Hela 57 procent kände sig hemma i Sverige och 55 procent trivdes där de bodde.18 Vi bad respondenterna ange vad de ansåg vara bäst/sämst (tiogradig skala) i Sverige respektive ursprungslandet. På en lista med ett tjugotal olika samhällsområden var yttrandefrihet i jämförelse med hemlandet det som värderades högst, tätt följt av just bättre utbildningsmöjligheter samt möjlighet att göra sin röst hörd, att rösta och att kunna uttrycka sin åsikt. Många uttryckte sig också positivt kring möjligheterna att kunna utöva sin egen religion. Sämst var möjligheterna att få ett arbete liksom boendesituationen.

Områden där normer och kunskaper skiljer sig åt

När vi fördjupade analysen framkom mönster som visar på hur svårt det kan vara att förstå normer och värderingar som man inte har vuxit upp med och som är centrala för att bli inkluderad i ordets mer exakta betydelse. På frågan om att lära sig om lagar och regler ansåg en klar majoritet att det var lätt att lära sig dem. Men när vi lite längre fram i undersökningen ställde specifika frågor där vi i Sverige har en strikt lagstiftning, till exempel hur man ser på rätten till skilsmässa, aborter och homosexualitet, var avståndstagandet mycket stort, trots att man i Sverige har en tydlig rättighetslagstiftning inom dessa områden.

När vi frågade huruvida sex före äktenskapet, skilsmässa, aborter och homosexualitet var acceptabelt eller inte på en 10-gradig skala så blev svaren följande:

Sex före äktenskapet 3,7 Sverige: 8,9

Skilsmässa 3,9 Sverige: 8,6

Abort 2,9 Sverige: 8,2

Homosexualitet 3,3 Sverige: 8,6

Skillnaderna i synen på vad som är acceptabelt och inte är således mycket stora.

Vi ställde även rena kunskapsfrågor kring lagstiftning:

Är det lagligt i Sverige att ha sex med någon utan att man vet säkert att den andra vill? (Svar nej: 56 procent hade rätt)

Får en vuxen över 18 år att ha sex med någon under 15 år? (Svar nej: 71 procent hade rätt)

Får man gifta sig om man är under 18 år? (Svar nej: 72 procent hade rätt)

Får man göra tidig abort? (Svar ja: 25 procent hade rätt)

Får man säga nej till sex med sin make/maka om man är gift? (Svar ja: 31 procent hade rätt)

Får man säga nej till sex om man inte är gift? (Svar ja: 34 procent hade rätt)

Kunskapen om åldersgränserna, 15 år och 18 år vad gäller att ha sex och att gifta sig är uppenbarligen rätt kända, men nästan var tredje svarade ”vet inte” eller ”ja” vad gäller 15-årsgränsen för sex och nästan lika många visste inte att man inte får gifta sig med någon som var under 18 år. Det var bara 31 procent som visste att man kan säga nej till sex inom äktenskapet. Samtyckeslagen var heller inte känd; endast 56 procent visste att man inte får ha sex med någon utan dennes samtycke.

Bara en fjärdedel av de tillfrågade kände till rätten att få göra abort upp till en viss tidpunkt och bara en tredjedel visste att man kan säga nej till sex även inom äktenskapet.

Även om respondenterna själva trodde sig känna till lagstiftningen i Sverige, så var den faktiska kunskapen låg. Bara en fjärdedel av de tillfrågade kände till rätten att få göra abort upp till en viss tidpunkt, och bara en tredjedel visste att man kan säga nej till sex även inom äktenskapet. Dessa resultat visar på hur viktigt det är att inte enbart undervisa i traditionella skolämnen utan också om lagstiftning som berör familj och reproduktion. I Sverige gäller svensk lag – en förutsättning är förstås att man känner till den.

Svag studiemotivation

Av de kvalitativa intervjuerna framgår också att många av de som uppgav att de har en eftergymnasial utbildning egentligen har gått någon slags yrkesutbildning; vi har intervjuat såväl utbildade billackerare, snickare som luftkonditioneringsförsäljare – alla med en kortare utbildning – som i klassificeringen kodats som fil.kand. eller motsvarande. Anmärkningsvärt är att många av dem som sade sig ha studerat engelska i upp till 9 år som regel har mycket svårt att tala språket mer än absolut rudimentärt:

– Jag förstår men jag talar inte, var en vanlig ursäkt.

I något fall var självöverskattningen mycket stor då personen sa att hon väldigt gärna ville arbeta som engelsklärare i Sverige.

I ett annat fall blev vi överraskade av andra skäl. Som när vi mötte en ensamstående tonårsmamma som efter fyra år i Sverige talade perfekt svenska, arbetade heltid som SFI-lärare och som två kvällar i veckan pendlade tio mil för att läsa kvällskurser i juridik. Målet var att bli familjerättsadvokat.

Ett annat mönster som framgår av de personliga intervjuerna var att en mycket stor majoritet av de som är lågutbildade i åldersgruppen 35–40 har svag studiemotivation, och många saknar ambitioner att utbilda sig utöver SFI.

Vi intervjuade åtskilliga migranter som ännu inte fyllt 50 som föreföll helt inställda på fortsatt arbetslöshet och samhällsstöd.

Bland de vi intervjuade som befinner sig i åldersspannet 40–50 år förstärktes bilden av låga ambitioner och få drivkrafter – i många fall säkerligen efter erfarenheten av alltför många stängda dörrar på arbetsmarknaden. Vi intervjuade åtskilliga migranter som ännu inte fyllt 50 och som föreföll helt inställda på fortsatt arbetslöshet och samhällsstöd. Många av kvinnorna i denna åldersgrupp hade för övrigt aldrig förvärvsarbetat i hemlandet. Visserligen var det vanligaste svaret på direkta frågor om framtiden: ”Jobb, jobb, jobb – städa eller arbeta inom äldrevården”. Det är svårt att veta om det var ärligt uttryckta önskemål eller om de intervjuade anpassade sig till vad de trodde var det förväntade svaret. Kanske både och.

Men också bland de lite äldre fanns undantag. I en kommun jobbade en 70-årig tidigare universitetslärare i matematik som SFI-lärare hos en privat utförare. I intervjun sa hon att varje dag känns så mycket mer meningsfull när man har ett jobb att gå till och man känner sig behövd. Hon jämförde med sin jämnårige partner som mest sitter och tittar på TV hela dagarna. Syftet med dessa fallbeskrivningar är främst att peka på variationen i uppfattningar och inte att ge en representativ bild av hela urvalet i undersökningen.

Tankar kring barn och arbete

I intervjuerna har vi återkommande följt upp frågan i enkäten om hur många barn man vill ha genom att samtala om familjebildning, uppfostran och kombinationen barn och förvärvsarbete. Hur i så fall ska det gå till rent praktiskt? Här skiljer den somaliska gruppen ut sig både genom att de i genomsnitt redan har fler barn än andra grupper och på frågan om hur många barn de vill ha är det väsentligt fler. En 27-årig trebarnsmor som sa att hon kunde tänka sig att arbeta heltid som städerska, berättade att hon önskade få flera barn till – gärna tio. Hon såg inga problem i att förena yrkesarbete med en stor barnaskara och såg heller inga praktiska problem med boende, transporter eller barnens skolgång.

När vi i intervjuerna frågat andra migranter om svårigheterna att kombinera många barn med arbete har vi fått två typer av svar. En akademiker från Damaskus (för övrigt en av de få med kandidatexamen från hemlandet bland de intervjuade) sa att han känner flera högutbildade läkare och jurister i Syrien som har både fem och sex barn. Han hänvisade även till att EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen är både minister, doktor och sjubarnsmor. Det andra svaret vi fått om att ha många barn är att efter några år med en växande barnaskara kommer de praktiska konsekvenserna bli uppenbara också för den mest hängivna flerbarnsentusiast. I Somalia, med ett nätverk av klan, föräldrar, släkt och därtill syskon som inte alla sitter i skolbänken om dagarna, går det bra – men inte i Sverige:

– Hon kommer snart att inse att det inte kommer att gå, skrattade en ung landsmaninna om trebarnsmodern som vill ha tio barn.

Att vilja arbeta

Att ha ett arbete är viktigt för samtliga vi intervjuat. När intervjuperson efter intervjuperson upprepar detta upplevs det som både ärligt och genuint. Att ha något att sysselsätta sig med, att kunna försörja sig och inte behöva gå till kommunen och be om ekonomiskt stöd är viktigt för dem. Det handlar om stolthet, om att göra rätt för sig. En arbetslös migrant sa att han varit pank i flera månader men hellre lånat pengar av vänner och familj än att gå till kommunen som han egentligen har rätt till:

– Jag vill inte, jag skulle skämmas, jag vill ju bara jobba, sade han.

Bland de intervjuade som säger sig längta efter ett arbete finns också de tidigare nämnda flerbarnsmödrarna, inte ens 50 år fyllda, som i någon mening tappat sugen. Eller som aldrig egentligen riktigt har kunnat omfamna eller förstått den solidariska, samhälleliga idén med skyldigheter och rättigheter som Sveriges välfärd bygger på. Flera av dem talar med stolthet om hur de kommer till Kompetenscentrum och ”jobbar” varje förmiddag – att man använder tiden till något som inte gäller den egna familjen och som man dessutom får betalt för. Detta handlar inte så mycket om de drivkrafter utöver att försörja sig som den etablerade befolkningen har för att arbeta; det handlar om att ha en identitet, en plats i tillvaron, en mening.

När vi frågat varför jobb är viktigt – i Sverige får man ju betalt ändå – värjer sig många. Ett riktigt arbete och att tjäna egna pengar kokar ner till att bli en fråga om frihet. Arbetet blir symbolen för friheten att själv få bestämma över sitt liv.

För de många som i vuxen ålder har kommit till Sverige är en mer omfattande formell skolutbildning sannolikt inte realistisk, i synnerhet inte för kvinnliga familjemedlemmar med många barn. Här blir civilsamhällets insatser mycket viktiga. I annat fall får den uppväxande generationen unga migranter svårt att själva fritt göra sina framtida livsval, vare sig det handlar om studier, arbete eller familjebildning.

Frågan borde kanske inte bara vara vad migranter vet om Sverige utan även: hur väcker vi nyfikenhet om det svenska samhället, dess sociala normer och värderingar. Nyfikenhet är kunskapens grundförutsättning. En reflektion skulle kunna vara att börja med två viktiga politiska beslut: en förskola för alla på svenska och ett borttagande av de ”progressiva” flerbarnstilläggen. Dagens regelverk ger större bidrag ju fler barn man har – det försvårar kvinnors inkludering i det svenska samhället.

Bi Puranen är forskare vid Institutet för framtidsstudier, docent i ekonomisk historia och generalsekreterare för World Values Survey.

Till Dig som följer Kvartal

Kvartal är Sveriges minsta mediehus. Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

Vi är beroende av Ditt förtroende.

Redaktionens arbete finansieras genom donationer från våra läsare, lyssnare och tittare.

Vårt löfte till publiken är att erbjuda Sveriges ledande plattform för vuxen samhällsdebatt och kvalificerad analys.

Du kan bidra till Kvartals arbete.

Bidrag tas tacksamt emot på:

Swish, nr: 1234996484,

eller via QR-koden till höger.

Bankgiro 580-9801 till Insamlingsstiftelsen Kvartal.

IBAN: SE82 1200 0000 0133 9015 5325

BIC/SWIFT: DABASESX

Vill du stödja oss löpande, lägg upp en stående överföring till konto 1339-0155325, Danske Bank.

Tack för Ditt stöd till fri journalistik.

NOTER

Denna text är en kortad och bearbetad version av en artikel som har publicerats i Folkbildnings & Forsknings årsbok 2020. WVS:s data kan fritt laddas ned på www.worldvaluessurvey.org. På Institutet för Framtidsstudiers hemsida finns några av Bi Puranens senaste publikationer: https://www.iffs.se/forskning/forskare/bi-Puranen

I Western cultures ingår Västeuropa, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Molander, P., ”Condorcets misstag”, s 62 ff.

Molander, P., ibid s 64.

Gustavsson, B., 2000, “Kunskapsfilosofi. Tre kunskapsformer i historisk belysning”, Wahlström & Widstrand, Stockholm, sid 168. Se även, Sörlin, S., 2019, “Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans”, Natur & Kultur, s. 91.

Antonovsky,A., 2005, “Hälsans mysterium”, Natur & Kultur, Stockholm.

Puranen, B., 2019, ”Med migranternas röst. Den subjektiva integrationen och värderingar i förändring”, Stockholm, Institutet för Framtidsstudier, Forskningsrapport 1919:1.

Sönderskow, K.M. & Dinesen, T.2015, ”Danish Exceptionalism: Explaining the Unique Increase in Social Trust over the Past 30 years”, European Sociological Review, vol 30 nr 6, s. 782-795.

Puranen, B. ibid 2019.

Puranen, B. ibid. 2019, Figur 6.14, s. 176.

SVT Nyheter, 3 juni 2015, Tusentals välutbildade flyr till Sverige https://www.svt.se/nyheter/tusentals-valutbildade-flyr-till-sverige. Se även Povrzanovic,M.& Öhlander, M., (red) 2018, Högutbildade migranter i Sverige, Arkiv förlag.

Sanandaji, T., 2017. “Massutmaning, Ekonomisk politik mot utanförskap & Antisocialt beteende”. Kuhzad Media.

SCB, 2019-11-13, Stora skillnader i utbildningsnivå mellan nyinvandrade https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2019/stora-skillnader-i-utbildningsniva-mellan-nyinvandrade/

”Stora skillnader i utbildningsnivå mellan nyinvandrade” SCB., https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2019/stora-skillnader-i-utbildningsniva-mellan-nyinvandrade/ Se även ”Utrikes föddas utbildningsbakgrund 2017, sid 9, samt SCB, Bortfallsanalys av utbildningsregistret, Temarapport 2017:5, sid 30.

Galte Schermer, I., 2019-11-19, Ekonomifakta, Utbildningsnivå – utrikes födda.

Detta är således ingen webbundersökning utan samtliga respondenter har deltagit via skolor och arbetsplatser eller via besök i hemmet, face-to-face. Urvalet har sedan jämförts med Befolkningsregistrets data (NAVET), för att säkerställa representativiteten.

Norris, P. . & Puranen, B., ”Feeling at home in a cold climate” forthcoming 2020. Presented as conference paper at the WAPOR meeting in Toronto, May 2019.

Puranen, B., (2019), ibid. Värdena redovisas i kapitel 7.