Två nyttiga idioter i förtroligt samtal.
Anne Ramberg: Mina första 18 år // Åsa Linderborg. Publicerad 16/8 2020 i Aftonbladet.
– Du är så välkommen, men jag tänker inte berätta någonting, svarar Anne Ramberg.
Någonting finns det väl att säga? frågar jag lätt oroad fotografen Anders när vi åker genom de dalsländska skogarna. Anne och hennes sambo Claes har sitt sommarställe här, mellan Vänersborg och Mellerud. Om ”sommarställe” nu är rätt ord – vi anländer till en gård med tre hus och 52 tunnland (inklusive skog). Tre dammar med näckrosor och hundratals ekar. Gräsmattor, lika välskötta som oändliga.
Vi sätter oss med utsikt mot Vänern. Det är underskönt, rogivande som i en saga. Jag känner plötsligt att jag inte alls har någon lust att jobba. Jag skulle vilja ta en eftermiddagsdrink och snacka med Anne om nutiden istället; det offentliga samtalet, pressetiken, rättssäkerheten, metoo-journalistik, samtyckeslagstiftningen, terroristlagstiftningen och allt det andra som upptar oss båda. Men jag är där för att få veta mer om Annes första 18 år i livet, som jag ju också är nyfiken på: Varifrån kommer hennes vilja att ta strid i viktiga frågor?
– Jag har haft en trygg och harmonisk uppväxt, det finns faktiskt inte så mycket att säga, upprepar hon.
Vad skönt, man kan ju bli lite trött på allt elände som alla har gått igenom. Men även en lycklig barndom kan väl peka fram mot den du är i dag?
– Självklart, men jag har så svårt att ge ett bra svar på den frågan. Möjligen har det betytt något att jag är uppvuxen i en jämförelsevis stor familj med fyra bröder. Jag hade mycket kärleksfulla föräldrar som skänkte mig full tillit.
Anne Ramberg är född 1952 i Skeppsholmens församling. Pappa Agne var sjöofficer.
Det är rätt lustigt, för några veckor sedan intervjuade jag Horace Engdahl, hans far var också sjöofficer. Anne säger att de var kurskamrater. Agne var u-båtsofficer men hade de sista åren hand om isbrytarna. Han var borta mycket, särskilt på vintrarna.
– Jag minns när jag gick i flickskolan, på en sånglektion skulle vi sjunga Evert Taubes ”Brevet från Lillan” och då började jag gråta, för jag längtade så mycket efter pappa. Då fick jag ta tåget till Sundsvall och vara med honom ombord på militärfartyget i en vecka. Än i dag kan det sticka till i hjärtat när jag hör den sången.
Anne säger att hon är sentimentalt lagd, att hon önskar att hon inte var det. Det är jag också, säger jag. Det är jobbigt, enas vi om, för när man låter känslorna gripa tag i en riskerar man tappa kontrollen. Och det vill man ju inte.
Första adressen var Djurgården, därefter Narvavägen och sedan Grev Magnigatan på Östermalm.
Om man härstammar från Östermalm tänker nog en massa människor, likt jag själv, att man är uppvuxen med en silversked i munnen.
– Jag förstår det, men en sjöofficer tjänade inte bra, vi hade det inte fett, vi hade faktiskt väldigt lite pengar. När pappa hade varit i Finland kom han hem med oxfilé, för det kostade nästan ingenting där, då var det liksom fest. Vi hade ju alltid mat, men vi levde verkligen inte i något överflöd. Jag fick aldrig sådana där Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade. Mamma gick ju alltid när hon skulle gå till NK, hon tog aldrig spårvagnen i onödan.
Anne säger att här också fanns ett ideal att man inte skulle vräka sig ens om man kunde, för det ansågs lite brackigt. Man skulle vara återhållsam och försiktig.
Vad drömde du om som barn?
– Det är så komiskt att du frågar det, för i går hittade jag en låda som innehåller en massa skräp och brev. Däri låg Mina vänner, och där har jag skrivit att jag vill bli ridlärare. Jag levde i stallet på Djurgården. Det har betytt mycket för mig, om man får ta hand om djur tvingas man ta ansvar, man får självförtroende och lär sig kommunicera, det har hjälpt mig mycket i ledarskapsfrågor.
En olycka i fjortonårsåldern med många veckor på sjukhus satte punkt för hästarna.
– Då övergick intresset från de fyrbenta till de tvåbenta.
Ha ha, din första kärlek, kan du säga något om …
– Du kan fråga men du kommer inte få något svar! Mina tonår var fyllda av en ständig förälskelse, det var bara föremålen som ständigt bytte skepnad.
Okej, här måste jag tillåta mig att vara lite sexistisk. Du är ju en riktig sötärta, jag tänker att dina föräldrar måste ha tyckt väldigt mycket om varandra den där gången när du blev till. Det måste ju ha varit en drös killar som drog dig i kjolarna.
– Jag har aldrig sett mig själv på det där viset. Men jag minns en komisk episod när jag inte var inte så himla gammal. I tonåren kom jag hem och hade på något egenartat sätt etablerat kontakt med en libanesisk pojke som jobbade på LM Ericson, det var bara det att han var väsentligt äldre än jag, tio år äldre skulle jag tro. Det gick jag hem och berättade för mamma och pappa, som inte så såg där helt nöjda ut. Men då sa mamma, så snillrikt: ”Vad trevligt, bjud hem honom på söndagsmiddag”. Och det gjorde jag, inget ont anande. Då hade mamma dukat med fem lager av bestick och glas och servetter och … ja… och han anlände, den här stackars libanesen och syntes därefter aldrig mer.
Hur tolkar du den situationen?
– Hon överlistade mig, det kändes inte naturligt när han satt där.
Hur träffade du en tio år äldre libanes som jobbade på LM Ericson?
– Jag hade varit på diskotek med två väninnor i Gamla stan, vi hade plankat in. Där fanns det två nattklubbar, Bobbadilla och Manzanilla. Vi var 15, 16 år. 14 kanske. Men jag drack bara coca-cola.
Kände dina föräldrar om det?
– Jag berättade allt för mina föräldrar. Pappa var kanske lite orolig, men mamma hade 100 procent tillit.
”Det var vilda politiska diskussioner hemma”, säger Anne Ramberg om uppväxten.
Mamma Elsie var hemmafru och trivdes med det. Hon var utbildad jurist men blev hemmavarande efter att första sonen dog i leukemi. Anne säger att Elsie säkert påverkade henne i valet av yrke, men det som avgjorde var det starka intresset för samhällsfrågor.
– Det var vilda politiska diskussioner hemma, vi grälade rätt friskt. Pappa var något mer sansad, men både jag och mina bröder kan fortfarande ryka ihop, även om vi har samma grundvärderingar. Jag var väldigt engagerad, min stackars samhällskunskapslärare hade det nog jobbigt.
Du fyllde 18 år 1970. Du var ung under det röda 60-talet, letade sig de tankarna in på något sätt?
– Jag var inte alls sådan, jag har inte haft någon period där jag varit vänsterradikal med studentrevolter. Jag är nog mycket mer så i dag, höll jag på att säga. Jag var ju rätt ung under Vietnamkriget, och jag har ett minne av att jag inte var tillräckligt kritisk mot det om jag ser på det retrospektivt. Jag minns Palme, när han gick i tåget med Nordvietnams ambassadör. Vi var nog varit lite mer liberala än konservativa i min familj eller där emellan.
Palme-hatet, som man säger frodades på Östermalm under den här tiden, märkte du av det?
– Jag upplevde det inte. Palme var ju en otroligt kontroversiell person, men i vår familj … även om man inte röstade på honom var han en ansedd person, man hade respekt för hans intellektualitet. Jag minns att jag tyckte illa om honom, att han var så elak i debatten mot Thorbjörn Fälldin.
Om man läser till juridik måste man väl ha jättehöga betyg i skolan?
– Jag var inte bäst i klassen, men rätt duktig. Min äldsta vän och bänkkamrat Eva var alltid bäst i Sverige på alla standardprov och jag kunde se hemskt enkelt att hon hade kryssat i alternativ B men jag tänkte att C nog är rätt, så jag kryssade det. Inte för att jag var så tjusig att jag inte skulle fuska, utan för att jag litar på mig själv. Jag lyssnar på andra men jag fattar mitt eget beslut.
När jag tänker på dig, så tänker jag på ordet civilkurage. Häromdagen twittrade du ett stöd för en artikel på DN Debatt om Israels apartheidliknande politik. Om man gör en sådan sak i din position får man ju räkna med att någon blir förbannad. Hur reagerar du då? Blir du ledsen? Förbannad?
– Går man in på sociala medier får man ju sätta på sin hjälm, men då har jag satt på mig en teflonpanna i stället. Samtalstonen i dag har ju tappat alla proportioner, men de känslostyrda, oanalytiska påhoppen struntar jag faktiskt i. Man får inte bli skotträdd, det är ju konsekvensen om man tillåter sig att bli ledsen. Då har de onda krafterna vunnit, då självcensurerar man sig. Min strategi är att skriva dubbelt så mycket istället. Jag vägrar backa.
– I dag ska alla ska puttas in i någon matris, i något fack. Det är ointellektuellt, men så vanligt förekommande och fördummar hela samtalet.
Varifrån kommer det här civilkuraget?
– Det är hemifrån. När min ena bror, som gick på tolkskolan, nästan var klar med utbildningen, skulle de göra en samövning med kustjägarna. I den ingick skendränkning, ett slags tortyr, och min bror blev väldigt upprörd. Han gick upp till sin chef och sa att det strider mot Genèvekonventionen, men det fick han inte något gehör för. Då sa min bror att han vägrade medverka. Då tvingades han hoppa av tolkskolan och göra om lumpen.
– Min andre bror har en liknande erfarenhet, där han också han reagerade väldigt starkt. Han var vid kustjägarna, där någon hade satt upp en skylt med orden ”Arbeit macht frei” som man skulle gå igenom. Han vägrade och fick också göra om lumpen, som kock istället. Det var ett slags civil olydnad, men min pappa, som ju själv var militär, stod på deras sida.
Du har en son, Jacob, som är 36 år. Vad skulle du säga är arvet från dina föräldrar via dig till honom?
– Det låter ju så banalt, men det är tilliten, kärleken, livsglädjen och att alltid att stå upp för det man tror på även när det blåser. Och att man inte behöver ha några i detalj utstakade planer för livet, att man måste vara beredd att ta tillfället i flykten. Det är när man flyttar sig utanför sin comfortzone som man utvecklas.
Det är dags för fotografering. Elledningen gick av på morgonen, så Anne har inte hunnit tvätta håret, men hon är ändå så söt med sina träskor och hunden Myra och katten Nelson som snor henne runt benen.
Anne med sin Östermalmstillhörighet är ”fin” men också fin. Välsituerade människor kan vara så förbannat trevliga, men Anne Ramberg förefaller vara schyst och chosefri på riktigt. Skrattet är varmt. Bakom den kontrollerade ytan finns nog ett sjudjävla temperament. Jag borde fråga henne hur man gör för att bemästra sig. Det får bli en annan gång.
– Det där kan väl inte ha varit lätt? säger sambon Claes när det är dags att säga hej då. Under tiden som jag har pratat med Anne har han ägnat sig åt att dränera en gräsmatta stor som en fotbollsplan, ett skyfall tidigare i veckan sopade med sig en hel väg.
– Hon sa väl ingenting, eller hur?
FAKTA
Anne -Christine Ramberg.
Född: Fyllde 18 år den 26 augusti 1970.
Yrkesliv: Advokat och tidigare generalsekreterare för Sveriges Advokatsamfund. Oräkneliga styrelseuppdrag i Sverige och internationellt, däribland ad-hoc ledamot av Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Aktuell: Ny ordförande i Uppsala universitets styrelse, det så kallade konsistoriet. 2016 promoverades hon vid samma universitet till hedersdoktor vid juridiska fakulteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar