"Det är inte okej" Stefan Löfven

Vi förlorar kampen mot tungt kriminella

Kriminalpolitiken utgår från ett Sverige som inte längre finns

Anders Lindberg

I söndags hittades två skadade pojkar vid kyrkogården Norra begravningsplatsen i Solna norr om Stockholm. De var offer för flera timmar av tortyr.

Två veckor innan pandemin slog till på allvar satt jag i 7C:s klassrum på Årstaskolan och lyssnade på Osman Cloarec, 39. Han leder Årsta samverkan, ett arbete där områdets skolor tillsammans med polis, socialtjänst, Fryshuset, fältassistenterna, fritidsgården och Årstaskolans kurator gemensamt försöker ta tillbaka den sociala kontrollen. I och kring skolan, men även över ungdomarnas fritid, över gatorna och Årsta torg.

Årsta samverkan samlar de goda krafter som finns i lokalsamhället, tar samtal med föräldrar när något går snett och gör att ingen kan vara anonym.

Osman Cloarec var optimist. Om man bara satsar resurserna rätt, förebygger i tid, skaffar sig social kontroll och erbjuder andra vägar än kriminalitet så kommer samhället att fånga upp betydligt fler ungdomar är idag.

Innan allt går åt skogen.

Den senaste veckan har varit som en provkarta över ett samhälle vi inte vill ha.

Som Aftonbladets nyhet om de två tonårspojkarna som kidnappades, våldtogs, rånades och misshandlades på en kyrkogård i Solna. Som när ett maskerat kriminellt nätverk satte upp vägspärrar i nordöstra Göteborg, likt ett rövarband i ett inbördeskrig. Som att rånade barn, hotade vittnen och sönderslagna liv inte ens längre når tidningarnas rubriker.

Allt med en bakgrundsmusik av politiker som lovar hårda tag och viftar med olika symboliska, men sannolikt ganska värdelösa, åtgärder.

I sitt sommartal gjorde Ulf Kristersson ganska klart att han tänker vinna nästa val på kriminalpolitik. Det bäddar tyvärr för mer av politiskt käbbel och mindre av verkliga lösningar. Politikerna borde istället försöka lösa situationen tillsammans, över blockgränsen.

För gängens härjningar, sprängningarna, organiserade mord och förnedringsrån har tagit våldet till en nivå som vårt samhälle inte verkar vara rustat att hantera. Vår kriminalpolitik är uppbyggd för ett Sverige som inte längre finns.

Just nu förlorar vi.

Våldet är grovt, mycket grovt, vapnen i gängmiljöer är numera inte sällan av militär typ som automatkarbiner och handgranater. När det för några år sedan räckte att du slog någon på käften för att hävda din status tar du idag fram ett skjutvapen. Dynamiken påminner om en kapprustning där våld föder våld, hot föder hot och den negativa spiralen bara fortsätter. Bristen på respekt för människoliv är fullkomligt häpnadsväckande.

Och mitt i allt detta finns tusentals unga män i utsatta områden utan framtidsutsikter som står beredda att kliva fram när någon grips, eller dör.

Låter det dystert?

I själva verket är det nog värre.

Svensk och europeisk polis fick en unik inblick i hur dessa nätverk fungerar i våras när franska utredare lyckades knäcka den organiserade brottslighetens eget intranät, det krypterade kommunikationsverktyget EncroChat.

Genom Europol, den europeiska polisorganisationen, kunde plötsligt poliser över hela Europa direkt följa många av de värsta brottslingarnas samtal när de trodde sig prata ostört.

Vem ska mördas? Var finns vapnen? Var ska knarket köpas eller levereras?

EncroChat innehåller både text och bilder och även om nätverket stängde ner i juni kommer informationen vara till stor hjälp under åratal av utredningar framöver. Även i Sverige.

Historien om EncroChat reser komplexa frågor. Hur mycket bör staten ha rätt att avlyssna? Var på skalan mellan integritet och säkerhet vill vi befinna oss?

Men också: varför har inte svensk polis bättre verktyg att knäcka kommunikationssystem som EncroChat? Ska vi vara beroende av Europol och franska polisen för att gripa svenska brottslingar, i Sverige?

I dag finns liknande kompetens i princip bara på FRA och i framtiden kanske hos Sveriges nationella cybersäkerhetscenter.

Man kan jämföra med hur vi bekämpar terrorism. Skillnaderna är självklart stora. Terroristen vill förändra världen medan brottslingen vill vinna pengar och status. Juridiskt är skillnaden ännu större, terrorismen är ett yttre hot, den grova kriminaliteten ett inre. Men metoderna, vapnen, den krypterade kommunikationen och nivån på våldsutövningen påminner onekligen om varandra.

Så hur anpassar vi då vår kriminalpolitik till det Sverige och den brottslighet som faktiskt finns?

Jag tror att vi ska börja med Osman Cloarec tro på människan. Och börja långt ner i åldrarna, innan hopplösheten fått fäste. Starta ett Årsta samverkan i varje utsatt område. Lägg riktade statliga pengar på att kopiera det arbete Årsta skola redan gör. Åratal av nedskärningar i skolan och den sociala omsorgen vänds inte i en handvändning men lokalsamhället måste vara utgångspunkten. Lägg pengar på föreningslivet, på lokala mötesplatser och på vuxna som har möjlighet att ta plats och inte släppa taget.

Sedan är det uppenbart att polisen kommer att behöva nya effektiva verktyg. Vad hjälper ständiga krav på högre straff när gärningsmännen ändå inte grips?

Ett av de problem som poliser ofta lyfter är den tystnadskultur som gängen sprider där vittnen hotas och skräms. En lösning som ofta lyfts fram är att tillåta människor att vittna anonymt. Det är förmodligen en nödvändig förändring.

Den 1 april trädde nya regler i kraft som ger polisen möjlighet till hemlig dataavläsning. Det är ett steg i rätt riktning men som historien med EncroChat visar så krävs mer om polisen ska hålla jämna steg med gängen.

Eftersom Moderaterna i praktiken checkat ut ur den riktiga politiken för att bedriva valkampanj ligger ansvaret för att baxa pengar och ny lagstiftning genom riksdagen sannolikt helt på januaripartierna.

Men så här kan det inte få fortsätta.