Nya Sverige

Verkligheten

Det artikelförfattaren undviker att nämna är den förföljelse som kristna på svenska asylboenden har drabbats av de senaste tio åren!

SVERIGE 2022

Kränktheten är det öppna samhällets fiende!

Enskilda människors kränkthet kan inte gå före det fria samhällets värden. Det är på tiden att vi börjar prata om de sociala och kulturella dimensionerna av integrationen, skriver Alice Teodorescu Måwe.

”Att bränna en koran ska vara ett hatbrott” ansåg 26 856 personer som på måndagsmorgonen hade skrivit under en namninsamling initierad av journalisten och författaren Atilla Yoldas. Att just en journalist, som så sent som i december i fjol skrev i Expressen, uppvisar så svaga demokratiska impulser är illavarslande. Det är dock symptomatiskt för många av de reaktioner som följt på de senaste dagarnas brutala upplopp runt om i landet.

I en demokrati får man bränna religiösa skrifter, skända flaggor, teckna karikatyrer av profeter och gudar och medvetet göra folk förbannade – trots att man vet att det kommer att såra och kränka. Det är just acceptansen av detta, själva axelryckningen, som avgör om man har med en demokrati eller inte att göra. Det betyder inte att människor inte kan uppröras, men det betyder att man inte tar till våld eller önskar förbjuda de uttryck som man av någon anledning ogillar.

Det innebär med andra ord att enkom förekomsten av en koranbränning, hur osmaklig den än månde vara och oavsett de bakomliggande motiven, bekräftar att den svenska demokratin är vid god vigör; ty såväl yttrandefriheten som religionsfriheten existerar enbart så länge som någon använder sig utav dem. En oundviklig konsekvens av att de demokratiska rättigheterna brukas blir, i praktiken, att någon kan komma att bli provocerad, kränkt eller förbannad. Den egna upprördheten blir således priset som det fria samhällets individer behöver betala för att själva kunna ta del av rättigheterna.

I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?

Här uppstår en konflikt som behöver adresseras, ty inget samhälle kan vara både öppet och fritt och samtidigt så reglerat att inga kränkande yttranden kan yppas. Att så många, så lättvindigt, kan dagtinga med denna för demokratin så grundläggande ingrediensen bör stämma till eftertanke. I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?

Att bränna böcker, oavsett om de rör sig om religiösa skrifter eller böcker av annat slag, är ett uttryck för barbarism. Samtidigt illustrerar de senaste dagarnas våldsamheter behovet av fler koranbränningar – om än rent bildligt.

Vittnesmålen från de utsatta poliserna, liksom de videosekvenser som visats i media, indikerar att det inte enbart rör sig om maskerade ungdomar; också äldre kvinnor och yngre barn deltog skrattandes i upploppen. Det bör tjäna som en påminnelse om ett Sverige i förändring, inte bara demografiskt utan också högst värderingsmässigt, som en följd av den förändrade demografin. Koranbränningarna blottar därmed diskrepansen i synen på yttrandefrihet och religionsfrihet mellan majoriteten och minoriteten i Sverige, såväl som att grovt våld och skadegörelse anses som legitima uttryck för en självupplevd kränkthet i delar av minoriteten.

Detta är särskilt illavarslande ur ett integrationsperspektiv då de svenska ansträngningarna särskilt tagit fasta på ekonomisk integration (som också till stor del misslyckats) och duckat för de kulturella och sociala dimensionerna. Utgångspunkten har varit att ett arbete leder till integration. Den som arbetar och är självförsörjande har integrerats, samtidigt som förekomsten av ett arbete betraktas som ett bevis på att integrationen de facto har uppnåtts. Självklart är arbete viktig men bör snarare ses som ett mått på etablering än på anpassning eller integration.

De våldsamma upploppen belyser ånyo att framgångsrik integration inte kan åstadkommas om synen på sådant som yttrandefrihet och religionsfrihet avviker alltför radikalt från majoritetsuppfattningen – oavsett hur mycket den invandrade arbetar och tjänar varje månad.

Att fortsätta förneka detta faktum och istället, av rädsla för konsekvenserna, beskära allas våra liberala fri- och rättigheter i syfte att undvika konflikter med en våldsbenägen minoritet är en farlig återvändsgränd som inte bör beträdas. Det är således inte majoriteten som ska anpassa sig till minoritetens ofrihetliga värderingar utan minoriteten som ska förstå att ett liv i en demokrati innebär acceptans också för andra människors rätt att häda.

På Twitter talar ambassadören Jens Odlander, som jobbat under flera socialdemokratiska statsministrar senast under Stefan Löfven, klarspråk kring vad som i praktiken behöver göras:

De som attackerar polisen, mordbränner bussar, förstör egendom ska filmas, identifieras, lagföras. Därutöver bör vräkningar ske, bostads- och andra bidrag dras in, uppehållstillstånd annulleras, familjeinvandring stoppas pga vandelsbrist. Snabblag om indragning av medborgarskap nu.

Också stora böter, ryck tv, parabol, bilar. Vid alla dessa åtgärder bör föräldrar göras medansvariga. En diskussion måste också inledas om straff, böter, utvisningar också kan gälla ”horisontellt” över storfamiljer/klaner eftersom detta är förövarnas modus operandi. Notera att sabotage mot blåljuspersonal har livstid i straffskalan. Det bör utdömas flera individer under Påskupproret.

Staten bör tillsätta en task force bestående av Polis, Skatteverk, kommuner, hyresvärdar, socialtjänst och Migrationsverket och genomföra de åtgärder som jag nämnde ovan. Kanske behövs även Säpo.

Statsminister Magdalena Andersson och hennes regering har återkommande sagt sig vilja vända på varenda sten för att komma åt segregationen. Frågan är om de vågar agera på den information de finner? Om de har mod att sätta hårt mot hårt på det vis som Odlander efterfrågar, att visa våldsverkarna vem det är som bestämmer. Att återta våldsmonopolet, och därigenom den demokratiska kontrollen, för att prata socialdemokratiska.

Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske.

Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske. Att vända skutan är ingen enkel sak, efter decennier av passivitet och relativisering, men det får numera anses oundgängligt om Sverige inte ska bli ett än mer splittrat och farligt land. Konflikträdslan och oviljan att markera vad som gäller i Sverige måste få ett slut.

De krigsliknande scenerna – med skadade poliser, kapade polisfordon, vandaliserad egendom, en buss med passagerare i brand – vittnar om en reell maktkamp, om territorium och om värderingar. Om staten, och mer exakt Polisen, inte kan upprätthålla våldsmonopolet och därigenom trygga medborgarna, vem ska då göra det? Vi är på väg att etablera ett samhälle där makt går före rätt, där människor tystnar av rädsla. Från ett sådant samhälle finns ingen återvändo.


ALICE TEODORESCU MÅWE
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter på Academedia. I Smedjan medverkar hon regelbundet i egenskap av fristående borgerlig skribent.

Om provokatörer som Paludan hindras av polisen från att manifestera muslimers kränkningsproblematik för att det leder till våld från muslimer blir det ett erkännande av att muslimer inte kan bemöta provokationer utan att ta till våld.

Just nu riktas det besinningslösa våldet mot poliser, brandmän, ambulanspersonal, lokaltrafikresenärer och butiksinnehavare.

Paludans koraneldning ger de här dårarna rätt att anfalla och döda poliser enligt en sjuk kränkningsmentalitet.

Expressen 20220416

Hade inte det allahuakbar-ylande slöddret attackerat poliser, brandmän och sjukvårdare, hade ingen vetat att det hade varit en koraneldning.

Kontraproduktiva våldsaktioner från koraninspirerade skitstövlar.

Aggressiva koranförsvarare är Paludans nyttiga idioter!

De bevisar Paludans teser om hur koranen inspirerar till våld mot sjukvårdare, brandmän och poliser.

Slöddret som försöker döda poliser hör inte hemma i ett civiliserat samhälle!

En präst ringde i kyrkklockorna för att störa Paludan.

Ingen präst protesterar mot att män i sin guds namn försöker döda poliser, brandmän och sjukvårdare!

En idiotisk laglig manifestation möts med våld mot sjukvårdare, brandmän och poliser men det tiger prästerna om.

Ynkligt!

Alla nyhetsmedier rapporterar konsekvent om vilka som vill bränna en koran men ingen, INGEN! rapporterar om vilka det är som anfaller poliser och bränner bilar.

Ingen rapporterar om vilddjuren som attackerar och skadar svenska poliser för sin religions skull!

Ingen vågar ifrågasätta det ociviliserade beteende som politikerna och nyhetsredaktörerna mörkar.

INGEN!

De muslimska påskupploppen 2022 dag för dag.


Minst 26 poliser har skadats och ett 40-tal personer har gripits eller anhållits.


Skäggetorp, Linköping, torsdag 14/4
Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan, ledare för partiet Stram Kurs, har fått tillstånd av polisen att hålla ett möte i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Planen är att han ska bränna en koran.


Koranbränningen äger aldrig rum och istället uppstår våldsamma upplopp som resulterar i attacker mot polis och räddningstjänst. Flera poliser skadas.


Polisen tvingas lämna området när upploppen blev för våldsamma.


Navestad, Norrköping, torsdag 14/4
Timmar senare är planen att Rasmus Paludan ska bränna en koran i Norrköping. Detta arrangemang äger heller aldrig rum. Istället sprider sig oroligheterna och även i Norrköping bryter ett våldsamt upplopp ut.


Flera poliser skadas, polisfordon skadas och utsätts för stenkastning. En civilpolisbil sätts i brand.


Rikspolischef Anders Thornberg kallar händelserna för ”ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser.”


Rinkeby, Stockholm fredag 15/4
Dagen är planen att Paludan ska fortsätta sin påskturné vidare mot Rinkeby i nordvästra Stockholm. Även där ska han bränna koranen under en manifestation.


Även där uppstår våldsamheter och poliser utsätts för bland annat stenkastning.


Sveaparken, Örebro, fredag 15/4
Rasmus Paludan har beviljats tillstånd för att bränna en koran i stadsdelen Vivalla i Örebro.


Strax innan det är dags meddelar polisen att platsen för den tänkta sammankomsten ändras – nu till Sveaparken. Över 200 personer samlas i parken och det kastas stenar och bangers mot polisen.


Våldsamma upplopp bryter ut och filmer från platsen visar kaotiska scener från platsen.


Flera poliser skadas.


Landskrona lördag 16/4
Våldsamheter uppstår i Landskrona även här till följd av att Rasmus Paludan ska bränna en koran.


Men polisen gör en blixtändring och ändrar platsen till Malmö. Trots detta bryter kaoset ut och maskerade personer bränner bland annat däck. flera bilar sattes även i brand på Koppargården.


Malmö, lördag 16/4
Sammankomsten som är tänkt att hållas i Landskrona flyttas nu till Malmö. Även här bryter våldsamheter ut under kvällen. Det kastas även sten mot polisen.


Polisen meddelar dagen efter att en 16-årig pojke som varit drivande i upploppen grips.


Linköping, söndag 17/4
Den högerextreme politikern meddelar att han planerar en ny koranbränning på söndagen – i Linköping och Norrköping. För detta har han inte fått tillstånd.


Han dyker inte upp i Linköping och på eftermiddagen bryter kaos och våldsamheter återigen ut.


Norrköping, söndag 17/4
Flera poliser utsätts för stenkastning efter att våldsamheter bryter ut i Norrköping.


Brandbomber, så kallade molotovcocktail, kastas mot poliserna och polisfordon demoleras med sten. Enligt poliser på plats handlar det om ”rena överfall”.


Polisen blir tvungen att till slut tvungen att avfyra sina tjänstevapen och skjuta. Tre personer träffas av skotten.


På måndagsförmiddagen meddelade polisen att minst 26 poliser skadats i samband med upploppen varav tre av dem skottskadade. Ett 40-tal personer har gripits eller anhållits och flera av dem minderåriga.

GAPF-länk

Antalet flickor och unga kvinnor som slår larm och ber om hjälp efter att ha förts ut ur Sverige har ökat under 2021. De gifts bort under tvång, misshandlas psykiskt, fysiskt och sexuellt och möjligheterna för UD att få hem dem är små.

En 15-årig flicka åker på semester till sina föräldrars hemland Irak. Hon vill inte resa för hon är rädd att hon aldrig får komma hem igen. På sociala medier skriver hon till sina lärare och ber om hjälp när hennes mamma säger att hon aldrig kommer att få se Sverige igen.

Flickan är en av de 16 flickor som hört av sig till organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) under det första halvåret av 2021. Sabina Landstedt som är stödsamordnare på GAPF konstaterar att nu när gränserna börjar öppnas igen efter pandemin, har fallen som hör av sig till dem för att de blivit bortförda blivit fler och de som hör av sig är yngre. Under första halvåret 2019 var Gapf involverad i 12 ärenden som berörde bortförda barn och ungdomar, främst flickor. Samma siffra för första halvåret 2020 var 7 ärenden.

– De här flickorna som hört av sig är mellan 15 och 22 år. De har förs bort för att de inte följer familjens normer för hur man ska bete sig och i deras hemländer utsätts de för barn- eller tvångsäktenskap, säger Sabina Landstedt.

Bevakas av släkt

Flickorna som hör av sig ber om hjälp att komma hem igen. I samtliga fall har föräldrarna tagit ifrån dem deras pass och de bevakas ofta dygnet runt av släktingar. Den 15-åriga flickan i Irak hade berättat för socialtjänsten att hon var rädd att hon skulle bli bortförd och socialtjänsten kontaktade då föräldrarna.

– Detta är ett av huvudproblemen. De myndigheter som ska skydda de här flickorna vänder sig till föräldrarna när det är föräldrarna som är det största hoten för flickorna, säger Sabina Landstedt.

Barn som förs ut i landet har ofta haft kontakt med myndigheter innan. Enligt statistik från UD för 2020, hade de 72 ärenden gällande familjerelaterat tvång (134 individer där 88 var barn). I 50 av de 72 ärendena hade socialtjänsten haft kontakt med familjerna innan de lämnade landet.

Sedan 1 juli 2020 kan socialtjänsten ansöka om utreseförbud om det föreligger påtaglig risk för att barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. Beslut om utreseförbud fattas av förvaltningsrätten efter ansökan av Socialnämnd. I brådskande fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud.

Svårt för UD

Negin Amirekhtiar är utvecklingsledare och sakkunnig jurist på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, som startades på Länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av regeringen 2014. Hon menar att vi måste bli bättre på att förstå barns utsatthet och alltid sätta barnens bästa i fokus.

– I dessa ärenden är det av avgörande betydelse, att se över andra insatser för barnen som möjligheten att gå in med ett LVU parallellt med ett utreseförbud. Vi kan se att man i en del ärenden, där det har beslutats om utreseförbud inte har vidtagits tillräckligt med andra skyddsåtgärder, det är då vanligt att barn tar tillbaka det dom tidigare har berättat, säger Negin Amirekhtiar.

Nationella kompetensteamet bedriver en stödtelefon för yrkesverksamma. Under första halvåret 2021 mottog man samtal kring 465 ärenden, 16% rörde bortföranden.

– Svenska myndigheter, socialtjänst, skola och polis, måste bli bättre på att samverka för att vi tillsammans ska kunna arbeta förebyggande och förhindra att barn och unga förs ut ur landet. När barn och unga väl är bortförda har vi begränsade möjligheter till att kunna hjälpa de hem till Sverige, säger Negin Amirekhtiar.

Nationellt center

Paulina Erwing, departementssekreterare på sektionen för ärenden gällande familjekonfliktfrågor på UD berättar att det i vissa fall tar många år att få hem en person och ofta är det nationella lagar i landet där flickorna befinner sig som ställer till det.

– I många av de länder där det här utspelar sig är kvinnor och barns ställning underordnad och det finns nationell lagstiftning och utresebestämmelser som säger att minderåriga måste ha vårdnadshavarens samtycke för att få lämna landet. Det gör situationen väldigt svår eftersom det är just vårdnadshavaren som kvarhåller flickan.

Det första UD gör när de får ett samtal om att en person är bortförd är att, om möjligt, att upprätta en säker direktkontakt med den bortförda och sedan samordna så att flickan och socialtjänsten i Sverige etablerar en kontakt. Men även om socialtjänsten faktiskt lyckas få ett samtal med flickan är hon pressad av familjen att säga att hon vill stanna.

Släpper ärendet

– Om du vaktas av din släkt dygnet runt och socialtjänsten ringer, då är det svårt att säga att man vill därifrån. Ofta säger flickorna bara det mammorna har sagt åt dem att säga och sen släpper socialtjänsten ärendet, säger Sabina Landstedt.

Hon efterfrågar ett nationellt center som jobbar med att ta hem bortförda barn och förhindrar att de blir bortförda. Ett sätt att göra detta på är att arbeta som man gör i Norge, med koordinatorer på ett antal ambassader som med hjälp av lokala nätverk möjliggör att de unga förs tillbaka.

– I dag är det frivilligorganisationerna som har detta på sina axlar. Men vi har ju inget mandat att göra något.

DEN KOMMUNALA IDIOTIN!

Hederskultur

Hederskultur är ett politiskt korrekt uttryck för skammens kultur.

Skitstövlarna som förtrycker döttrar, systrar och hustrur har ingen heder!

De har bara skam över att inte kunna kontrollera de kvinnor/flickor som de anser sig äga.

Samhället ska inte visa förståelse för de kulturella träsktrollsbeteenden som folket hos Feministiskt initiativ, V och Mp mörkar.

Samhället ska döma skamsvinen hårt och skoningslöst!



Nitton år efter mordet på Fadime Şahindal fortsätter hedersvåldet att skörda offer i Sverige och runt om i världen. I år skulle Fadime ha fyllt 46 år. Före sin död hade Fadime bland annat talat i riksdagen och i medierna och förde en då ganska okänd kamp mot hedersrelaterat våld och förtryck. Den 21 januari 2002 blev hon skjuten till döds av sin pappa utanför familjens hem.

Årligen under januari arrangeras Fadimedagarna av föreningen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, med syftet att sprida kunskap om hedersvåld och förtryck – men även sätta press på makthavare. I år håller bland annat Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch tal.

Pela Atroshi och Fadime Şahindal är Sveriges mest kända och uppmärksammade offer för hedersmord, och organisationen som bär deras namn vänder sig till flickor, kvinnor och unga män som är utsatta för, eller berörda av, hedersrelaterat våld i Sverige.

Temat för Fadimedagarna i år är ”Hedersvåldet lever. Myndigheter sviker”, för att uppmärksamma att utsatta som söker stöd hos myndigheter inte får den hjälp de har rätt till, säger Omar Makram som är sakkunnig på GAPF:

– Vi vill belysa på vilket sätt myndigheterna sviker dem som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, vilka problem och brister som finns, och framförallt titta på hur man kan förändra och åtgärda det på ett konstruktivt och konkret sätt, säger han.

Under Fadimedagarna deltar politiker och hundratals organisationer. Men hedersförtrycket har inte alltid tagits på stort allvar i Sverige.

I en debattartikel i Dagens Nyheter år 2000, undertecknad av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin och ministerkollegan Margareta Winberg, hävdade de båda att det inte förekom något hedersvåld eller några hedersmord i Sverige. De skrev bland annat:

Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.

Senare har Mona Sahlin tagit tillbaka sin ståndpunkt. I en intervju i DN den 1 februari 2018 ångrade hon djupt att hon hade förnekat hederskulturen.

”Jag var en del av maktens tystnadskultur. Makten lyssnade mer på männen än på kvinnorna. Jag ångrar djupt att jag inte tidigare såg hur unga flickor och kvinnor blev offer för hedersförtryck och hedersvåld”, sade hon i DN-artikeln.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, som är en av de politiker som talar under Fadimedagarna, anser att politiker inte tagit hedersproblematiken på allvar och att det inte är något att förvånas över.

– Jag tror att man har varit väldigt rädd för att bli anklagad för rasism och i stället så har man svikit dem som behövde den svenska generositeten, den svenska fristaden, som mest.

30 år gamla Hedlandsmordet

I sitt tal under Fadimegalan kommer Ebba Busch att lyfta en händelse på 80-talet då ett par hittades mördade i naturreservatet Hedlandet, några mil söder om Eskilstuna, 1986.


Ibrahim och Bafreen var båda kurder från Irak och hade lärt känna varandra i Eskilstuna. Den 29 maj 1986 hittades paret mördat, bara månader efter sitt bröllop. Kvinnans släktingar påstod att mannen hade varit politiskt aktiv i Irak och att det kunde vara motivet. Omkring 150 svenskar och kurder samlades på begravningen och i täten bars en banderoll med texten: ”Stoppa terrorn mot det kurdiska folket”.

2002 började polisen arbeta med fallet igen efter flera tips. Spåren i polisutredningen har hela tiden pekat mot gärningsmän som är närstående till kvinnan och i dag tyder mycket på att kvinnans familj begick brottet.

– Säpo var inkopplat och utredde det då som en terrorhandling. Man hade då så svårt att förstå att man kunde utsätta någon i sin egen familj för det här, för att man ”vanärade familjen”, säger Ebba Busch.

”Sverige ska bli ett land där det är svårt att utöva hedersförtryck”

GAPF:s grundare Sara Mohammed var en av dem som uppmärksammade problematiken med hederskultur redan på 2000-talet då hon startade föreningen.

GAPF:s grundare Sara Mohammed var en av dem som uppmärksammade problematiken med hederskultur redan på 2000-talet då hon startade föreningen. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Hon har sitt ursprung i södra Kurdistan och under uppväxten blev hon själv utsatt för hedersvåld och förtryck. Vid 17 års ålder lämnade hon sin familj sedan hennes bror, som försökt få henne bortgift, misshandlat och dödshotat henne. 1993 kom hon till Sverige som politisk flykting.

Ebba Busch har tidigare år hållit tal under Fadimedagarna. Hon menar att Sverige fortfarande har en lång resa att göra.

– Min önskan är att Sverige ska bli ett land som har ett rykte om sig att det är svårt att utöva hedersförtryck här och där har vi fortfarande en lång bit kvar tills vi når det målet, säger Ebba Busch.

Vilka myndigheter behöver göra mer?

– Dels vill vi ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga hedersförtryckets omfattning. Sedan är det socialtjänst, skola och polis som vi vill ska öka kunskapen om hedersförtryck. Vi vill också göra vissa förändringar i möjligheterna att bryta sekretess, att kunna larma andra delar av Myndighetssverige.

Kristdemokraterna vill införa en ”Forced marriage unit” enligt brittisk modell, som ska arbeta med att hämta hem flickor som har blivit bortförda och utsatta för tvångsäktenskap utomlands. Ebba Busch tycker att det fortfarande är alldeles för lätt att hedersförtrycka någon och komma undan med det.

– Det gör att vi får ett rykte om oss att i Sverige är det möjligt att utöva hedersförtryck, säger hon.

Vilka lagskärpningar vill du se på hedersområdet?

– Vi vill bland annat särreglera hedersbrott i lagstiftningen för att tydligare markera problemets storlek och utifrån det också kunna sätta in nödvändiga åtgärder, säger Ebba Busch och tillägger:

– En stor anledning till att Sverige inte kommit längre än vad vi har när det kommer till hedersförtryck är att vi har en feminism, inte minst inom socialdemokratin, som vägrat göra åtskillnad på hedersförtryckets särart och våld och förtyck som utövas mot kvinnor i stort. Feminister i Sverige förnekade under lång tid hela hedersförtryckets särart, jämfört med övrigt våld och förtryck som kvinnor utsätts för. Så hedersförtrycket fick breda ut sig och slå rot i Sverige.

Man uppskattar att det är ungefär 240 000 unga som kan vara utsatta för hedersförtryck i Sverige, alltså var tredje ung som är född utomlands eller som har två föräldrar som är födda utomlands, visar en kartläggning från 2017.

– Och det är otroligt många människor. Kunskapen har varit låg hos våra myndigheter och resurserna för de här brotten har varit alldeles för små. Då hamnar vi i en negativ spiral, för då sänds också signaler till hela övriga samhället och övriga omvärlden att det är möjligt att utsätta en annan människa för hedersförtryck och komma undan med det. Vi måste sätta hårt mot hårt och ställa oss på brottsoffrets sida, säger Ebba Busch.

Svårt att mäta omfattningen

Socialstyrelsen fick alltså 2017 i uppdrag av regeringen att kartlägga omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i alla åldersgrupper i Sverige. Men någon ny kartläggning över hur många kvinnor och män som utsätts för hedersförtryck har inte gjorts sedan dess.

– Det är en viktig del som vi trycker på nu, att kartlägga hedersförtryckets omfattning, säger Ebba Busch.

”Har man inte koll på problemet, då kan man heller inte lösa det”

– Vi behöver ha uppdaterad och korrekt information om hur det ser ut, för det här har ju eskalerat under lång tid. Det måste Socialdemokraterna, framför allt, svara för, vad det är som har gjort att man inte har valt att gå på tidigare med en ny kartläggning. Har man inte koll på problemet, då kan man heller inte lösa det, säger hon och tillägger:

– Det är det som har varit socialdemokratins problem i mötet med hedersförtryck, att man har trott att det går att utbilda sig förbi – alltså så länge människor får gå i skola, så länge människor ges chans att få ett jobb, så kommer man att sluta med hedersförtryck.

– Men det är ju bara att titta på Fadimes pappa, till exempel. Han var väl etablerad i det svenska samhället, var inte ekonomiskt eller socialt utsatt, men han var helt enkelt inte värderingsmässigt integrerad. Det här blir då resultatet, säger Ebba Busch.

Av alla kvinnor som mördades 2016 var en tredjedel, sex av 18, hedersrelaterade, enligt statistik från 2017. Men mörkertalet är stort, enligt Omar Makram, som är sakkunnig hos GAPF:

– Förhoppningsvis får vi en bättre bild när hedersbrott får en egen brottsrubricering, men även då kommer vi inte att ha hela bilden.

Hårdare straff och egen brottsrubricering föreslås

Från den 1 juli 2020 har en ny, särskild straffskärpningsgrund för hedersrelaterade brott införts i Sverige. Om ett motiv för ett brott har varit att bevara eller återupprätta heder ska det ses som en försvårande omständighet när straffet ska bestämmas. Det är motivet som avgör om ett brott ska anses vara hedersrelaterat, inte typen av brott.

Riksåklagaren har även, på uppdrag av regeringen, föreslagit att det införs en egen brottsrubricering för hedersrelaterade gärningar. Förslaget är just nu ute på remiss och har mött blandade reaktioner bland remissinstanserna. Advokatsamfundet är positivt inställt till riksåklagarens förslag, medan Svea hovrätt riktar skarp kritik mot delar av det.

Svea hovrätt skriver att man har ”förståelse för behovet av att i lagstiftningen markera allvaret i den typ av brottslighet som utredningen beskriver”, men konstaterar att en stor del av brottsligheten som kan komma att bedömas som hedersbrott redan omfattas av de befintliga fridskränkningsbrotten. Hovrätten ifrågasätter huruvida införandet av ett särskilt hedersbrott kan komma att fylla annat än en symbolisk funktion.

”Myndigheter måste ha ett offerperspektiv”

GAPF:s sakkunnige Omar Makram tycker att det finns stora brister i kunskap och förståelse kring hederskultur, och mekanismerna bakom hedersvåld och förtyck.

– Även om vi får nya skärpta lagar, vilket GAPF har drivit länge, finns det mycket mer att göra.

Han berättar att GAPF har tagit fram 64 förslag på åtgärder inom elva områden för att motverka hedersvåld och förtyck i Sverige.

– Okunskap leder till osäkerhet när man bemöter hedersutsatta som söker hjälp, och ofta leder det till en ökad hotbild och en värre livssituation för dem, säger han.

Omar tror till exempel att socialtjänsten kan utsätta den drabbade personen för fara genom att försöka föra samman familjen, som ofta utgör själva hotet. I stället behöver man fokusera på offret, menar han.

– Det finns också personal inom olika myndigheter som bär på problematiska värderingar, som kan vara relativisering av problemet eller personal som själva lever efter hedersnormer, säger han.

Vad kan myndigheterna förbättra?

– Kunskapen måste öka och då blir utbildning om hedersrelaterat våld för personal inom olika myndigheter nödvändig. Det är också viktigt att utveckla effektiva rutiner och handlingsplaner för att bemöta sådant våld. Dessutom är det viktigt att säkerställa att all personal står för de grundläggande värderingar som vårt samhälle bygger på.

”En missriktad välvilja”

Ebba Busch menar att kunskapen om hedersproblematiken har blivit betydligt bättre de senaste decennierna, men Sverige har fortfarande inte kommit tillräckligt långt.

– Och det beror på en missriktad välvilja att vara öppen och tolerant. I stället har man välkomnat och tillåtit intolerans att slå rot, med det här förtrycket att begränsa människors frihet och möjlighet att ta del av Sverige som alla vi andra, säger hon.

Vad tror du att en ung tjej som lever under hedersförtryck vill ha för stöd?

– Framför allt skulle jag vilja att när man slår på tv:n skulle man se makthavare som tar det här på allvar och inte blundar för det här svåra problemet. Och att man ser och känner att det finns makthavare som står på ens sida och slåss för en.

– I vardagen behöver vi möjliggöra för lärare, socialsekreterare och polis som man möter att kunna läsa av den situation offret är i och ge hjälp som räddar liv, säger Ebba Busch.

TEXT: Sara Choghrich

Bulletin har sökt justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för en intervju men han har avböjt, meddelar hans presssekreterare.

Hedersvåld

Vänsterns och feminismens

svek mot utsatta kvinnor

Artikellänk

När hedersvåldet nådde ett oförstående Sverige

Ännu på 1990-talet fanns en stor okunskap i Sverige om vad hedersvåld vad för något, skriver Kvartals Henrik Höjer i sin söndagskrönika. Men mycket tyder på att denna fråga kommer att växa och öka i betydelse.

AV HENRIK HÖJER | 17 JANUARI 2021

Jag minns filmen ”Innan regnet faller” mycket väl. Jag såg den i Uppsala i mitten av 1990-talet med min dåvarande flickvän och blev djupt gripen. Filmen, som är regisserad av Milcho Manchevski, utspelar sig i London och Makedonien med de jugoslaviska upplösningskrigen som fond – den är vacker, mystisk och välgestaltad. Musiken är fantastisk. Jag har sett om den minst en gång.

Men – det var en scen som störde mig när jag såg den för första gången. Ja, den förtog mycket av upplevelsen av filmen, eftersom jag tyckte att scenen var så obegriplig och påklistrad. Jag förstod inte.

Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster.

Berättelsen drivs delvis av en latent etnisk konflikt mellan albaner och makedonier, och i en scen skjuter en ung albansk man ihjäl sin tonåriga syster, som umgåtts – hur intimt förblir oklart – med en makedonsk pojke eller ung man. Mordet framställs i filmen som beklagligt, men rimligt. Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster. Jag skulle förstås aldrig drömma om att skada henne. Vem kan tänka sig att mörda sin syster? Detta var otänkbart och framför allt helt overkligt.

Ungefär så tänkte jag på vägen hem från bion. Även fiktionen måste ju förhålla sig till det tänkbara, och en film eller en roman måste väl framstå som sannolik och inom ens föreställningsförmåga för att kunna beröra på riktigt?

Nåja, detta var för 25 år sedan och ordet ”hedersmord” förekom då knappt i det svenska språket. Det var först de sista åren på 1990-talet som ordet började användas mer frekvent i svenska medier. På 00-talet blev begreppet vanligare, och sedan 2010-talet används ordet hedersmord hundratals gånger om året i de större medierna.

Kollektiv sanktion av våldet

Idag tror jag att de flesta har en rätt klar uppfattning om vad hedersvåld, hederskultur och hedersmord är för någonting. Men i mitten av 1990-talet hade jag – som då pluggade humaniora vid Uppsala universitet och jobbade på en intellektuell framtoning – faktiskt aldrig hört talas om att sådant kunde förekomma. En bild av ett rätt oskyldigt och isolerat Sverige.

Men sedan dess har dussintals människor med rötterna i Mellanöstern mördats av sina släktingar i Sverige. Det är den kollektiva sanktionen från släkten/klanen som främst definierar hedersförtrycket. Häromåret var omkring var tionde mord i Sverige ett hedersmord, och globalt hedersmördas omkring 5 000 personer om året, enligt FN.

Ändå bromsades länge förståelsen av detta specifika fenomen när det nådde Sverige – vissa försökte få det till ett utslag av ett universellt patriarkalt våld eller ”mäns våld mot kvinnor”.

”Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga.”

”Begreppet fick fäste i och med regeringens handlingsplan mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck och våld från 2007. Detta i stort sett tack vare Nyamko Sabuni”, konstaterar Devin Rexvid, som forskar om hedersrelaterat förtryck, när jag kontaktar honom.

Historieprofessorn Yvonne Hirdman, som introducerade begreppet genuskontraktet i Sverige, var tidigt ute och motsatte sig relativiseringarna som länge bromsade förståelsen. Hon påpekade att hedersvåld är en specifik form av förtryck.

”Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga. Men i efterhand har jag fått rätt, måste jag nog säga”, sade hon när jag intervjuade henne för tio år sedan.

Perverterad jämlikhetstanke

Och visst fick hon rätt. I dag är det inte många som hävdar att hedersvåld är samma sak som när en svensksvensk man slår ihjäl sitt ex – för sådant sker också, men i regel utan släktens sanktion.

Idag menar Yvonne Hirdman att tanken om att alla kulturer är lika mycket värda, som kunde höras kring denna fråga för ett antal år sedan, är ”ett hårresande påstående, en perverterad jämlikhetstanke”.

Omar Makram, som är sakkunnig på Gapf (Glöm aldrig Pela och Fadime) menar att det finns flera orsaker till att förståelsen bromsades, ”främst kanske en rädsla för att uppfattas som rasist eller islamofob, och identitetspolitik som leder till kulturrelativism och moralrelativism. Dessutom fanns och finns en brist på kunskap och mod. Alla dessa faktorer har lett till en beröringsskräck när det gäller hederskultur.”

”Det är anmärkningsvärt att forskare i Sverige inte intresserade sig för den forskning som fanns i andra länder om heder.”

Devin Rexvid konstaterar att de som idag är mest högljudda motståndare till hedersbegreppet inom akademin och är de som utgår ifrån ett intersektionellt perspektiv. ”Detta är ett nytt sätt att relativisera, det vill säga att osynliggöra hedersbegreppet, kärnan i utsattheten, betydelsen av kultur, tradition, värderingar och religion. Ingen av dem som gjort anspråk på att utgå ifrån ett intersektionellt perspektiv har dock lyckats att tillämpa detta i praktiken.”

Missriktad välvilja

Devin Rexvid håller med om att det tidigare fanns både okunskap och ointresse för frågan: Vid tiden för morden på Sara Abek Ali 1996, Pela Atroshi 1999 och Fadime Şahindal 2002 fanns det internationell forskning om heder – men ett rätt stort ointresse här i Sverige: ”Det är anmärkningsvärt att forskare i Sverige inte intresserade sig för den forskning som fanns i andra länder om heder.”

Bakom detta fanns en missriktad välvilja, en ambition att vara fördomsfri, att inte stigmatisera, menar han idag, och konstaterar att konservativa och islamistiska krafter som tidigt utövade inflytande över delar av vänsterrörelsen var måna om att stämpla debatten som islamofobisk och rasistisk. ”Detta trots att vi både genom forskning och erfarenhetsbaserade kunskaper vetat att hedersförtryck, trots överrepresentation bland folk med muslimsk bakgrund, också förekommer bland andra religiösa grupper men också bland olika etniska grupper.”

Devin Rexvid påpekar även att medeltidshistoriker har konstaterat att hedersmord inte existerat i våra trakter ens på medeltiden; i nordiska sammanhang har kvinnor sedan långt tillbaka haft en relativt stark ställning.

Hur kommer då denna fråga utvecklas framöver?

Normerna förs vidare via barn-, kusin-, och tvångsäktenskap.

Devin Rexvid är pessimistisk; det krävs mer riktade insatser för att bromsa hederskulturens utveckling i Sverige idag, menar han. Normerna förs vidare via barn-, kusin-, och tvångsäktenskap. Och migrationen till Sverige riskerar förstärka dessa normer. Det finns en uppåtgående trend, som huvudsakligen förklaras av att vi tagit emot stora grupper från länder i det så kallades hedersbältet – Syrien, Afghanistan, Irak.

Även Omar Makram på Gapf har en liknande bild: ”Hedersvåld och förtryck har ökat de senaste åren och vår bedömning är att det tyvärr kommer fortsätta öka de närmsta åren.”

Filmen ”Innan regnet faller” lärde mig alltså något nytt – men jag var inte mottaglig då. Sedan dess har både jag och Sverige fått mer kunskaper i frågan. Dock dyrköpta och dystra lärdomar, som av allt att döma kommer att fördjupas under 2020-talet.

Hakelius om Arnstad

”Hatet mot muslimer genomsyrar vårt Sverige. Det är outhärdligt”, sammanfattar han själv anledningen till att han skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Den går ut på att ”det rasistiska bakgrundsbruset” brett ut sig i offentligheten och att det leder till våld och terror, som det misslyckade försöket till massmord i en norsk moské nyligen. Mer precist kopplar Arnstad oblygt samman föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime med terrorattentatet i Norge.

”GAPF”, skriver Arnstad, ”bidrar till det islamofobiska bakgrundsbrusets normalisering, genom att aktivt propagera för osynliggörande av muslimer.”

”Osynliggörandet” består i föreningens argumentation mot att acceptera att kvinnor förväntas bära slöja.

Det är, som nästan alltid med Henrik Arnstad, en text som på ett surrealistiskt sätt blandar aningslöshet, uppriktigt engagemang, en och annan god observation, förnekelse, empati, härskarteknik, höga ideal, låga anklagelser och ett försvarligt mått hysteri.

Det bästa i artikeln är Arnstads påpekande att en sekulär stat inte är detsamma som ett sekulärt samhälle. Ett sekulärt samhälle antyder tvärtom en mycket ofri social konstruktion, av det slaget som fanns på andra sidan järnridån.

Där sätter han fingret på ett problem när islam – eller vilken religion som helst – diskuteras i Sverige.

Arnstad har också alldeles klart en poäng i sitt huvudresonemang, men hans förenklade syn om att allt är en fråga om ”rasism” leder helt fel.

De militanta islamistiska, salafistiska och jihadistiska rörelserna är fast beslutna att skapa en olöslig konflikt mellan muslimer och kristna. Det var därför terrordåden på Sri Lanka nyligen riktades mot minoriteten kristna, inte mot den buddhistiska majoriteten, eller ens den större minoriteten hinduer. Sri Lanka var bara scenen. Publiken var världen. De våldsamma jihadisternas och salafisternas övergrepp är en världsomspännande övning i hänsynslöshet, baserad i en grumlig kompott av ressentiment, postkolonial teori, puritanism, frihetshat, våldsromantik och vanlig enkel makthunger.

Krigen, terrorn och hatpropagandan – som främst drabbar muslimer av mer moderat slag – går inte spårlöst förbi. De våldsbejakande och fundamentalistiska krafterna inom islam är välfinansierade och sitter på ett stort våldskapital, vilket ger deras extrema tolkning av islam ett oproportionerligt stort inflytande inom den organiserade religionen. Det gäller även i vårt eget land. I väst tas det här tacksamt emot av högerextrema krafter, som också har som mål att slå in en kil mellan kristna och muslimer. Men det sätter också tonen i betydligt bredare kretsar.

Det är klart att det finns fördomar mot muslimer i Sverige. Det är klart att fördomarna inte mildras av att de extrema och våldsamma grenarna inom islam ges och tar så stort utrymme. Det är precis det extremisterna räknar med. Men hur ska man undvika det? Hur ska man kunna kräva av folk i gemen att de inte tar något som helst intryck av dessa högljudda, våldsamma och hatiska rörelser? Hur ska man kunna förvänta sig att inga generaliseringar görs, utifrån de symboler – som till exempel olika former av slöjor – som de extrema islamisterna ser som sina? Är det rimligt att begära att det faktum att Sverige per capita varit en storleverantör av IS-krigare, inte på något sätt får tillåtas påverka många människors syn på islam?

Ponera att det fanns fickor inom svenska kyrkan som rekryterade och skickade iväg unga män att begå krigsbrott i religionens namn någonstans i världen. Skulle det inte påverka synen på Svenska kyrkan, trots att den är en välkänd institution för många svenskar? Vore det kristofobi? Omvänd rasism?

Tänker man på saken begriper man hur platt politiserande och helt missvisande Arnstads patentförklaringar ”rasism” och ”islamofobi” är. Problemet som han försöker beskriva, är mycket mer komplicerat än så.

Det gäller även hans resonemang om slöjor.

De som direkt drabbas av de extrema tolkningarna av islam, våldsamma eller ej, reagerar i många fall kraftigt mot det som de utsatts för. Blir man föremål för ”moralpolis” i svenska förorter, eller om man själv har tvingats till underkastelse på grund av sitt kön, eller har vänner i den situationen, eller rent av vänner som mördats för att de vägrar att uppfylla en förtryckande könsstereotyp, är det inte så märkligt att krav på slöjor och andra liknande symboler för kvinnlig underordning, helt enkelt upplevs som oacceptabla.

Och ja. Det är inte överord att tala om slöjan som ett tecken på kvinnlig underordning. Det finns självklart kvinnor som själva väljer att bära slöja och trivs med det. Det är deras val. Det finns mängder av kvinnor med slöja som är självständiga, framgångsrika och starka. Men oavsett hur många sådana vittnesmål som kommer fram, blir det parodiskt när slöjan för den skull ska försöka beskrivas som en kvinnlig frihetssymbol. Det finns helt enkelt inget i slöjans historia eller i de religiöst och kulturellt kopplade resonemangen om slöjan, som gör en sådan tolkning rimlig. Slöjan finns där därför att män känner äganderätt till kvinnor och därför att kvinnlig sexualitet, eller till och med kvinnlig social aktivitet i samhället i stort, uppfattas som ett hot. Att det går att ta sig ur den sortens förtryck med slöjan i behåll är uppenbart. Men det förändrar inte vad slöjan syftar till. Det rör sig om kvinnlig frigörelse trots slöjan, inte tack vare den.

Så länge slöjvalet är frivilligt ligger det väl inom gränserna för vad fria och öppna samhällen bör acceptera. Alla kulturer bär på gamla symboler med tveksam historia. Vi lever i en värld där kulturer möts. Det är alldeles självklart att vi alla har en moralisk skyldighet att ingripa mot de idioter som angriper slöjbärande kvinnor på stan. Men att försvaret för slöjan blivit så viktigt i antirasistiska vänsterkretsar är direkt förbryllande.

Ärligt talat: det verkar, särskilt bland vänstermän, finnas en särskild fördragsamhet med beteenden och normer som på ett negativt sätt riktar sig mot kvinnor. Om någon vägrar skaka hand med en mörkhyad person är det självklart oacceptabelt i de här kretsarna, som i de festa andra kretsar, men om det rör en kvinna finns alltid en rimlig bortförklaring.

Hur skulle Henrik Arnstad tycka att svenskarna borde reagera på en rörelse som predikade att alla mörkhyade måste gömma sina ansikten bakom en slöja?

Borde de protestera?

Eller vore sådana protester ett uttryck för outhärdligt hat?