söndag, januari 26, 2020

Knutby 9:5 – Brevet från Kristi Brud


Pressmeddelande från Åsa Jacobsson/Björk/Waldau - Kristi Brud - Drottning Tirsa.




De flesta karismatiska frikyrkor på -90 talet utövade en tro på att alla kan höra Gud, söka och få svar på olika sätt. Genom uttryck från den Helige Ande till enskilda individen. Att vara lekman och lärljunge var vanligt i utövandet av tjänster i församlingar.

Det var också på den tiden vanligt att man försökte höra Gud för att veta vad Han ville för ens personliga liv. Konferenser och träffar hölls på många håll i landet och alla som var ivriga sökare i tron drogs till dessa. I de sammanhangen förekom det ofta att man profeterade över folk och många fick

budskap- som troddes vara från Gud- uttalade över sig. Detta ansågs vara upplyftande och man styrktes i sin personliga tro. Man upplevde helt enkelt att man berördes av Gud personligt.

Så var det också i många lokala församlingar. Medlemmar sökte att utöver den traditionella predikan från Guds ord få lite till från Gud, mer personligt. I en sådan tradition arbetade jag. Jag var en del av detta under många år. Som sökare – som utövare. Tron på att Gud talar på många olika sätt var väldigt utbredd och vanligt förekommande där jag verkade som församlingstjänare.

Därför var det varken nytt eller främmande att någon sa; Gud har sagt… eller; Jag drömde att Gud visade… jag såg en syn… etc. På samma sätt sökte de allra flesta av de jag kände och omgav mig med.

Vi arbetade sen mitten av- 90talet som ett litet medarbetarteam i Knutby, föreståndaren Kim Wincent, jag och efterhand Peter och Emma Gembäck, Josefine Frankner, Johan Grimborg mfl.

Vi startade bla. En träningsskola som hölls några gånger månadsvis om året. Därigenom kom fler nya personer till oss.

-97 flyttade Helge med familj till Knutby. Först och främst för att tillsammans med företagare i församlingen starta en hjälporganisation. Han valdes snart in till pastor utifrån att han varit det tidigare och man hade förtroende för honom som en som hade nära kontakt med Gud. Hans kunskap och erfarenhet av andliga upplevelser var förmer än andras varpå man lyssnade på det han sa.

Efter en tid började han tala med mig om att jag var speciell, det var något särskilt som Jesus ville med mig. Allt sådant var naturligt för mig att lyssna på. Det var så man talade och jag ville veta vad Gud har för plan med mitt liv. Jag fattade aldrig hur jag lurades av detta, jag hade ingen naturlig vaksamhet, bara naiv tro på att allt var gott och ledde till något mer, och bättre. Gud är ju bara god!

Med tron på att ge sitt liv till Gud ligger också en medveten vilja att lyda vad Han säger. Först och främst Bibeln med också vidare tilltal. Så var det för oss alla.

Med ”profetiska” budskap och insikt om det övernaturliga påstod Helge att han hörde och visste mer. Vi som grupp, vänner och medarbetare bad mycket tillsammans och ville alla veta Guds planer

för vårt arbete och våra liv. Helge gick alltid ett steg längre i att ta teorier till prövning. Vi alla tänkte också att det finns så mycket i bibeln som vi inte fattat. Det fanns mer att lära och förstå hela tiden.

Våga ompröva.

Ifråga om det som i Bibeln kallas Kristi brud trodde jag – som traditionellt- att det är en bild av den kollektiva kärleken som Jesus har till alla troende på jorden. Helge började föra fram teorier om att det kan tolkas som att det skulle kunna vara en människa, singular.

Med tron på att Gud kan göra vad han vill med oss människor så blev det plötsligt inte otänkbart att vi hade fått tag på en större insikt om Guds plan för Jesus. För det handlade om Jesus. Att Han ska komma tillbaka i full person och skapa frid på jorden. Som konung. Alla troende kristna lever i den

övertygelsen.

Vid tiden då Helge sådde ut teorier så sammanföll idéerna med profetiska budskap och en del oförklarliga händelser. Som om något viktigt sker.

Han sa till mig; om bruden är en människa så måste det vara du! Detta kan du inte förstå utan du får bara följa med strömmen från Gud.

Detta rörde runt i mitt huvud och skapade sen stor förvirring, jag försökte få ihop saker jag hört under år bakåt och undrade om det överhuvudtaget kunde vara möjligt.

Aldrig att jag själv skulle tänka den tanken om mig själv eftersom jag inte hade särskilt stora tankar om min person. Min enda styrka – som jag såg det – var min starka tro på och djupa kärlek till Jesus som frälsaren och levande Guds son. Jag hade sedan många år alltid satt det jag trodde var Jesu vilja i mitt liv först. Och jag var en stark visionär för arbetet. Tron på och arbetet för Gud var viktigast. Det var så jag och alla de jag umgicks med levde.

Men detta nya som rörde upp både spänning, oro och nyfikenhet blev utifrån hur det framställts något jag måste söka i.

Där började en rad händelser som jag då tolkade som övernaturliga.

Jag frågade min man Patrik om detta och han sa att han trodde nog att jag kunde vara skapad för att tillhöra Jesus och att han själv var satt för att förvalta mig här på jorden. Vi skulle söka vidare, men inte prata om det…

Men… i samma veva var det flera personer som oberoende av varandra uttryckte att Gud talat till dem.

Något som påverkade mig djupt var när Josefine Frankner sa att hon i en syn fick ett direkt tilltal från Jesus där han visade henne att Han skulle ta mig till sig nära genom att älska med mig. Jag skulle vara Hans brud.

Josefine hade under flera år varit en som tjänade i bönen. Förebedjare och ledare i bönearbetet som också var en viktig del av församlingens arbete. Jag hade respekt för hennes kallelse och såg det som viktigt.

När jag hörde den synen berättas för mig så reagerade jag med att det närmast var hädiskt att tala så. Men kort därefter sa en annan person samma sak. Hon hade haft samma syn!

Tanken på att Jesus inte bara var Gud utan också människa som vi, blev verkligare. Jag började tänka på Honom som att Han var mer personlig än jag fattat.

Under loppet av ett par månader kom fler personer med syner, drömmar och bibelord som handlade om samma sak. Jesus ville mer med mig.

Jag var övertygad om då att dessa var ovetandes om varandras ord. Det var överrumplande att det kunde komma så många budskap utan att man pratat om det.

Idag tänker jag att jag faktiskt inte vet om någon, eller vem som egentligen pratade om det och sådde in frön som visade sig hos alla som sa sig höra från Gud i denna fråga.

Det var inte nödvändigtvis innehållet som låg till grund för att min tro på allt ökade utan framförallt kvantiteten. Om det varit en eller två personer som sagt något då hade jag kunna slagit bort det. Men det blev tio, det blev tolv. Det blev fler…

Jag förstår att jag också var mottaglig på ett fel sätt. Kanske var det fåfänga eller bara min själviska längtan att få vara viktig för Gud.

Jag förstod inte vad allt detta innebar. Jag bara tänkte att nu händer något jag inte förstår, men jag tror Gud talar något nytt. Jag måste lyssna! Jag måste förstå!

Jag hade ett stort förtroende för mina medarbetare, min föreståndare, mina svärföräldrar och mina vänner. Det här var något vi började söka i tillsammans. Allt detta måste ju bekräftas mer.

Även om det var för stort för en människa att förstå så är fortfarande Gud större än oss och Han gör vad Han vill. Vi talade om exemplet Maria – Jesu mor. En vanlig människa fick föda Guds son. Gud råder över oss människor – inte tvärtom.

Om detta var det jag var skapad till då måste jag veta det. Trots min syn på mig själv. Jag hade inte någon tro på mig själv som förmer eller bättre än någon annan. Och i Bibeln står det att Gud utväljer vem Han vill. Han rör sig i ett mysterium.

Däremot ville jag att alla skulle vara med. Om detta var sant så måste de som var med om det här med att höra och få tag i Guds ”hemligheter” vara lika delaktiga. Kallelsen gäller oss alla…

Och jag var inte ensam i sökandet. Det blev en stark enhet hos de som påstod sig ha ”hört” från Gud i frågan. Man ivrade och började fylla på med tankar och idèer.

Jag har personligen hört från närmare 30 personer olika budskap och hälsningar från Jesus att jag skulle vara utvald till att vara Jesu egen brud.

Helge var den som hade huvudkunskapen och visste! Han var också den som började tala om vilken strid det var mot djävulen som inte ville att detta skulle ske.

Kort efter sin framställning av teorierna – som bara ännu var under prövning för mig – så blev han mystiskt sjuk och sängliggande under 40 dagar. Han påstod sig ta en strid i sin kropp för att Jesus skulle få sin vilja igenom. Något som vi alla runt omkring svalde. Kanske främst för att vi trodde – eller i alla fall jag trodde – att det här är något jag inte förstår! Men man hade hört om andra, läst

böcker om andra personer som konfronterat ondskan i närkamp.

Vi samtalade och diskuterade och försökte lära oss mer om det vi inte varit med om tidigare. Att en person skulle strida genom att lida.

Jag och de andra stöttade Helge när han var ”sjuk” och många sprang ut och in hos honom för att serva och lära sig det han visste och förstod.

Fokuset låg på Helge. Inte på mig som var ”den utvalda”. Budskapet om mig var definitivt viktigare än mig som person! Och detta var genomgående hos alla de som sa att Gud talat till dem om vem jag skulle vara.

Helges fru Helene var också en av de som drömt att jag var bruden. Hon stöttade Helge i hans viktiga roll som profet. Vid slutet av hans sjukdomsprövning påstod han att han inte ens kunde se, men Gud skulle göra honom frisk när 40 dagar gått. Jag var där tillsammans med Helene när Helge plötsligt stod upp och allt var klart!

Det var oförklarligt. Alla som stod runt Helge greps av ännu större tro på att Gud verkligen gjorde saker med och genom Helge. Man hade respekt för honom som en viktig person.

När han senare samma höst delade att han drömt att Helene skulle dö så blev vi som hörde det fundersamma. Jag sa till honom att jag trodde att det bara var en mardröm. Helene och jag till och med bad tillsammans med honom för han sa att det tog honom så hårt. Helene skrattade och sa till honom att glömma det.

Två veckor senare dog Helene. Jag blev personligen livrädd. Inte en enda tanke på att Helge skulle ha mördat, men rädd för att detta hade skett. Vad menade Gud?

Där började en verklig rädsla över att missa något eller att inte lyda Gud. Allt som hände var större än mig själv. Guds planer var större än att man kunde säga emot dem.

Om jag varit medveten om onda människors tankar och kapacitet så hade jag haft en varningsklocka som ringt. Men det hade jag inte. Det var ju djävulen om var ond och vi människor som prövas.

Mina barn var då fem och snart två år gamla. Vi var mitt i livet. Helene hade precis startat hemmadagis för mina och flera andra barn. Allt slogs omkull. Chock och förtvivlan.

Och Helge fick hjälp och stöd av alla som kunde göra något.

Det blev ännu mer prat om att eftersom Jesus förklarar vem jag är så måste det vara nära till Hans återkomst. Och upplevelsen av död så nära oss gjorde att det kändes verkligt. Livet efter detta kom så nära. Om det vi trodde var sant så betyder ju det att tiden och världshistorien måste ändras snart.

Tron på att jag skulle vara en unik, utvald person växte. De som var med mig uttryckte bara glädje och att detta var så stort och fantastiskt.

Jag visste inte. Jag hade varken drömt eller sett något extra ordinärt. Jag bara utgick ifrån att de runt mig talade sanning. Jag tog till mig och kände mig speciell och utvald. Inte bättre än andra. Jag var rädd och nyfiken. Naiv och lättlurad in i alla idéer.

Min man Patrik var också drivande i fråga om min unika person. Han började säga att han kände att han inte kunde ha intimt umgänge längre eftersom jag tillhörde Jesus. Det gjorde ont i mig men jag trodde att jag måste lyda. Utifrån de tankarna talade vi om att Patrik kan ju inte bara bli fråntagen mig utan det måste ju finnas en plan för honom. Tron var att om vi var gifta nu och jag skulle vara Jesu kvinna – i det kommande - hur blir det då för Patrik? Detta ledde till att Patrik lite senare talade om att han trodde det fanns en annan kvinna som skulle vara hans. Maria – en tjej som ganska nyligt flyttat till Knutby – kände likadant som han.

(naturligtvis helt galet – men allt var ju helt fel, förstår jag ju nu)

Jag tyckte det var väldigt jobbigt. Jag älskade Patrik, mycket. Jag förstår också att det här med vem jag var eller ansågs vara, var svårt för Patrik! Jag kände mig fångad i att det var ju jag som var priviligierad.

Maria sa till mig att hon trodde att det var Guds sätt för mig att gå vidare framåt. Till det stora som jag skulle till. Inte se tillbaka.

Jag sa till Patrik att då är det väl bättre att vi skiljer oss, men nej, vi håller fast vid det vi tror och ser vart det leder.

Alla de närmaste invigda vännerna var med på att detta var rätt!

Jag tänker idag att man runt mig redan då faktiskt tänkte att jag inte skulle finnas kvar. Att jag skulle till Jesus. För mig handlade det om den kommande tiden när Jesus skulle komma tillbaka…

Efter Helenes död sa Helge att han inte längre skulle kunna leda mig på min väg som profet utan jag måste hitta framåt själv. Jag började vara väldigt mycket ensam. Jag bad och våndades. De vänner jag umgicks med enskilt var väldigt ivriga med att förklara hur jag skulle vara och ha det.

Åsa Grimborg som blev en nära vän började tala om att jag skulle göra mig fin för Jesus. Hon rensade min garderob och kastade ut sådant som inte dög. Hon målade mina naglar och peppade mig, allt under glädje och att det var så stort och fantastiskt.

Hon delade med tårar syner från Gud där hon såg mig i vackra klänningar mm sittandes vid Jesus.

Detta uttrycktes så naturligt och med skratt och skämt mitt i allt så jag förstod inte då hur överandligt det var. Jag kände mig tacksam över det stora, men liten inuti.

Jag tillbringade mycket tid för mig själv och det var en stor vånda inom mig. Mycket tårar och bön för att förstå vad jag drogs in i.

Arbetet i församlingen handlade aldrig om vem eller vad jag var. Det var verksamhet som vanligt för människorna som var där. Det kom och gick hela tiden nya människor så det var fullt upp med allt. Talet om mig som Jesu brud var internt. Det var de som själva påstod sig ha hört från Gud eller de som på något sätt blivit invigda i hemligheten, för vi talade om att det var en anförtrodd
hemlighet. En Helig sak!

Jag tror att de som drogs med i detta kände sig utvalda och hedrade att få vara med. Det var i alla fall så jag uppfattade det- det var fantastiskt. Underbart! Så sa man om det.

Jag hoppades på att förstå, men det var hela tiden en oviss väntan. Hela mitt sinne formades om succesivt.

Personerna runt mig pratade mycket med varandra om hur allt skulle vara och på nått vis kände jag mig utanför.

Nov 2001 bjöd Helge ut mig på pizza och förklarade då att han fått veta från Gud att jag skulle ”gå hem” för att vara med Jesus. Alltså dö!

Jag ville inte dö. Jag blev chockad och rädd och undrade vad som skulle ske.

När jag delade detta med mina närmaste vänner ( bla Åsa Grimborg, Peter och Emma Gembäck ,

Josefine och Samuel Frankner mfl) så uttryckte de glädje över att jag äntligen visste vad de känt till en längre tid.

Åsa G berättade att hon ”hört från Gud” när hon tvättat fönster att jag skulle gå hem. Då blev hon som hon sa, ledsen men sen förstod hon att det var underbart! Hon höll denna uppenbarelse dold för mig flera månader.

Peter G berättade att han redan sept. 2000 var övertygad om att jag skulle dö vid ett tillfälle på ett flygplan i Indien. Jag hade där och då fått en fruktansvärd huvudvärk och somnade- Peter flyttade sig då från sin plats för han ville inte hitta mig död.

Jag minns tillfället och jag hade ingen som helst aning om att han tänkte så.

Så jag fick höra från flera att de redan var förberedda på detta stora! Alla verkade faktiskt rent uppspelta över att prata om det. Bara min syster Anna uttryckte verklig sorg över det…

För mig startade en djup förtvivlan. Jag ville inte dö. Jag visste inte hur jag skulle reagera eftersom de som var runt mig kom med blommor och vi satt tillsammans och bad och sjöng. Man skrattade och grät tillsammans.

Jag började sörja och jag kände mig helt utanför. Varför fick inte jag finnas kvar för mina barn?

Varför var allt så svårt?

Man startade bön hemma hos Kristina Kuling för att be att jag skulle ”få min rätt”. Få gå hem! De hissade flaggan varje dag och varje kväll samlades en skara och bad. Där fanns de som inte skulle äta godis förrän jag gått hem. En skulle inte dricka vin, en person kom med sin nyfödda son för att jag skulle välsigna honom innan jag försvann. Man sa till mig den julen att man inte visste vad man skulle köpa till mig i julklapp – jag skulle ju inte vara kvar.

Alltså; det verkade vara nära förestående. Så varje dag satt jag mer eller mindre och väntade på vad som skulle ske. Varje kväll höll jag mina barns händer när de sov för jag ville inte försvinna från dem. Jag grät och var väldigt ledsen. Jag kände mig helt ensam i det som gjorde så ont, alla de andra
tyckte det var så stort och fantastiskt!( ett ord jag hört allt för mycket) Jag vågade heller inte säga emot det jag trodde var Guds vilja.

Eftersom jag sedan länge varit ledare så hade jag redan en framträdande roll- och jag fortsatte att vara visionär och drivande i arbetet. Det var roligt. Jag kände också att jag förväntades vara den som var trygg och stark- det var egentligen aldrig någon som frågade mig hur jag verkligen mådde.

Alla de som ”visste” var eniga om att detta var stort, heligt och nytt. Följdaktligen diskuterade vi mycket och tolkade in olika bibelord till att ”så måste det vara ”. Det var kanske 25 – 30 personer som var ”insatta”. Det flesta hade ledande positioner och var extremt drivande i sin framtoning.

Föreståndaren, äldstebröder, teamledare mm (tex Emma Gembäck som då var pastor sa att hon var nervös eftersom hon väntade på att ta över efter mig)

Jag vill säga tydligt hur allt startade för mig eftersom det nu framställs som om det var mitt påfund och min egen drivande vilja. För mig var det fråga om att lyda det jag trodde kom från Gud, och att faktiskt offra det liv jag hade. Under den perioden när det handlade om att jag skulle ” gå hem” formades hela min tankevärld om. Jag tappade bort verkligheten som jag haft och trots att jag var
fullt frisk levde jag med en konstant tanke om att inte få vara kvar bland de jag älskade.

Under den här intensiva tiden dök Urban Fält fram inför mig med en självpåtagen kallelse att han skulle vara min vägvisare till Jesus- först slog jag bort alla hans ansatser men bla påtryckningar från framförallt Josefine – som alltid hävdade sig ”höra” och ”känna” vad som gällde – gjorde att jag trodde att jag måste höra vad Urban säger. Han började med att förklara tydligt och noggrant att eftersom inte Jesus kan komma hit till jorden så måste jag ha en mellanhand som leder- han sa också att han inte var säker på att jag skulle dö nu… det gjorde självklart att jag helst lyssnade till honom.

Och han visste. Vad Jesus sa, vad Jesus kände, vad Jesus ville. Han började undervisa mig om vägen.

Och han skulle göra mig trygg!

Tyvärr måste jag säga! Jag var extremt sårbar i denna situation där jag försökte förstå och leva upp till att Jesus- som varken syns eller var hörbar – älskade mig för sin egen skull. Jag själv längtade efter att känna den kärleken och bli trygg med att jag var så älskad. Urban uppvaktade mig med blommor, sånger och gåvor. Och väldigt mycket kärleksförklaring ”från Jesus”.

Eftersom jag aldrig haft sådana känslor för Urban som person så krävdes det för mig att jag la bort mina naturliga känslor och tankar för att ta emot från ”ovan”. Detta äcklade mig en del, men jag tänkte att det var fel av mig att inte ta emot.

Han fick mig till och med att tro på att för att kunna nå Jesus måste jag ha intimt umgänge. Jag trotsade alla mina känslor och gick med. Jag kränkte mig själv under en lång tid. Det var enbart på Urbans villkor och under förespeglingen att han var en kanal. Jag hade då så länge vandrat ensam och byggt upp fantasier om hur Jesus tänkte och var, så jag trodde att jag kom en bit närmare. Och det var inte en lycka eller något härligt. Det var den väg jag trodde jag var tvungen att gå. Och med en positiv inställning och tanke att det var rätt gjorde också att jag försökte ta vara på det som något bra.

Efter att Helge delat tanken att jag skulle dö så slutade jag i stort sett att tala med honom enskilt.

Jag hade inte särskilt mycket kontakt med honom annat än i grupp. Vi var ju ett team.

Medan jag sökte ensam isolerade jag mig mer och slutade för en tid att vara med på gudstjänster.

Då var det Kim, Peter och Helge som predikade och ledde arbetet mest. Helge blev också avskild som föreståndare under den tiden.

Jag kände mig inte bekväm med Helge, han skämtade en gång med att trycka en kudde över mitt huvud och sa att han skulle hjälpa mig hem. Det var olustigt, men han skämtade så. Men aldrig i mitt liv att jag kunde ana hans ondska. Jag sa aldrig detta till någon, för man lämnade ju inte ut någon.

Alltså; alla de som var med under den tiden hade själva sagt sig höra från Gud. Eller blivit övertygade genom att ha lyssnat på någon de litade på. Jag likväl som de andra. Det var en stark glädje att få vara med i Guds stora hemlighet. Det uttrycktes ofta och mycket ibland oss.

Jag var i centrum utifrån vem jag skulle vara och mina vänner som ”visste” hade ju själva en stor kallelse bara genom att få vara med i allt.

Den grupp av väninnor som fanns runt mig utnämnde sig till ”tärnor”- lite på skämt, men också med stolthet. Vid ett tillfälle överrumplade de mig med en ”tärnkväll”. De gav mig ett bad med rosenblad, spelade musik och läste bibelord. De klädde upp mig i vacker klänning mm. Jag sa; att sådant här hatar jag!

De skrattade och sa att jag måste vänja mig. Jag skulle ju vara hyllad tillsammans med Jesus.

De hade gjort middag och delade gåvor till mig i form av dans, dikter och tal.

Även om det var en trevlig kväll så tyckte jag inte om att sitta där i centrum. Jag kände att jag ändå måste ta emot kärleken de gav.

Just den händelsen återgavs i en film som visades i tv4 ”Vägen hem”. För mig en kränkande framställning som gick ut på att jag gjorde den kvällen för min skull.

Det var många liknande händelser som ordnades nu och då till min ”ära”. Och jag väntade på att mitt liv här skulle ta slut. Eller vad som nu var meningen skulle ske. Det var i alla fall inte min dans på rosor.

Utifrån min utvalda position så började naturligtvis mina ord bli så viktiga. Om jag sa något, då var det så. Även när jag bad om objektiv kritik – vilket jag ofta gjorde och ville ha – så kom det ingen. Allt jag sa var så bra! (så uppfattade jag att man tyckte i alla fall) Det var ju osunt, men alla var så överens om det.

Plötsligt mördades min älskade syster. Plötsligt skakades hela världen.

Våra teorier om bruden hade i viss mån nått ut till pastorer i andra sammanhang. Vi hade rådfrågat lite i saken, men inte tagits på allvar. Men så fick media först tag i det. På två dagar hade pressen grepp om sekten med Kristi brud.

Jag var i mitt eget ifrågasättande kaos. De runt mig ivrade för den goda saken och mordet låg långt bortanför min fattningsförmåga.

Total chock och ännu en extremt traumatisk situation. Den värsta någonsin.

Media fullkomligt exploderade. I frågan om Kristi brud bestämde styrelsen och pastorerna att vi anser det vara en helig hemlighet. Det angår bara de insatta.

Därför detta ständiga nekande. Nej, jag var inte Kristi brud för de som inte själva tror det. Det var också helt ärligt för mig. För jag visste inte – jag prövade det.

Men månad efter månad kom den ena historien värre än den andra – om mig! Mer om det än om det fruktansvärda mordet och mordförsöket. Jag blev till och med anklagad av Helge att jag på något sätt var inblandad i hans vidriga handlingar. Det var fasansfullt.

Bara chocken över att en mördare varit mitt ibland oss. Bedrägeriet! Det skadade min tillit till människor för alltid.

Att vi inte då förkastade hela idén om bruden tror jag beror på att det var så många som själva uttalat tro på saken. Så många syner, drömmar och teorier var redan fast i vårt sinne.

Att kasta bort det tillsammans med Helge vore att förlora det vi trodde var Gud. Det som var gott och rätt. Helge blev i stället mer eller mindre någon slags bekräftelse på att djävulen hatade det vi stod i.

Tiden efter mordet var enormt jobbig. Jag skakade mig igenom de flesta dagar, veckor och månader. Kaoset var obeskrivligt.

Tryggheten fanns i att vi slöt oss samman ännu mer med varandra. Ju mer förtal, hot och fulheter desto mer tröstade och stöttade vi varandra.

Enda orsaken till att jag ens började tala med media- efter enormt mycket påtryckning – var mest av allt för att skydda församlingen. Människor som jag älskade var utsatta i alla sammanhang de rörde sig i. Vad som helst men församlingen skulle inte få gå under av detta onda.

Jag gick tillbaka till att arbeta med full kraft med församlingsarbetet. Jag gjorde klart min skiva som påbörjats innan mordet. Jag försökte på bästa sätt svara på alla lögner som sades. Allt möjligt konstigt insinuerades utifrån den konstiga Kristi brud. Jag var utsatt för en ständig ström av människor som ville komma nära – med ont uppsåt eller gott. Förståsigpåare förklarade i media och allt bara rullade på.

Jag försökte hålla ihop mig själv och framförallt församlingen.

Kärleken till varandra växte när allt utanför stormade. Jag tror vi alla kände kraft och styrka genom gemenskapen.

Tyvärr ledde det också till isolering. Även från all seriös och tänkbar hjälp eftersom det mesta utnyttjades och exploaterades med kraft i media. Själv hade jag ingen som jag litade på som kunde hjälpa mig med allt trauma. Och vem skulle kunna förstå allt jag stod i? Bara de runt omkring mig förstås. Och vi var alla i samma trauma. Jag var ensam i mitt.

Där började ett väldigt beskyddande av mig. Ju fler som jagade mig desto mer slöt mina vänner upp och täckte mig.

Det var alltid samma grupp som från start, plus fler som anslöt, som höll fast vid att jag inte skulle tappa tron på vem jag ”är”. Jag skulle vinna segern! Talet om att jag skulle gå hem tystnade.

I samband med alla skriverier , hur jobbigt och tokigt det än var med media, så ökade antalet besökare i församlingen. Verksamheten växte. Sången och musiken blomstrade, vi öppnade spa, hade konserter och alltid nytt folk på gudstjänsterna.

Ju mer jag framträdde desto fler människor kom till. Alltså trodde jag – och vi alla – att det fanns en mening som var viktig för folk. Och vi förstod ju inte vad Gud ville med mig!

Det var hela tiden en kamp och jobbigt med media och jag tyckte inte om att ta allt ensam som om det bara handlade om mig. Vi var ju i en enhet. Jag fick då jag beklagade mig för styrelsen eller kollegorna höra saker som att min väg var så lik Jesus. Han korsfästes och så är min väg med Honom.

Lönen blir ju stor – sen!

Jag kan inte med ord beskriva vad detta mediadrev kostat mig. I över ett halvår låg flera medier i buskarna och smög. Sen var det dagligen i ett och ett halvt år något löp. Sen var det regelbundet något nytt som fullkomligt utplånade mitt namn och min mänskliga integritet.

Vad jag trodde och levde var privat och min personliga kamp.

Mina barn fick växa upp med ryktet om en galen Kristi brud. Med allt vad det innebar för dem i skola och bland vänner.

Jag kunde inte längre gå ut bland vanligt folk. Jag var igenkänd överallt och det var inte något positivt. Jag blev skygg för sammanhang där jag naturligt skulle varit med – skolavslutningar mm

Jag kände mig totalt berövad på min frihet att leva som en människa – jag tappade mer av min verklighet.

Och eftersom jag och alla de som stod runt mig trodde det var meningen och viktigt för Gud, så blev jag hela tiden uppmuntrad att svara på vissa intervjuer och medverka i media.

Allt jag gjorde föregicks av att jag rådfrågade mina vänner vad som var rätt eller fel att göra. Vi bad och samtalade och trodde att jag skulle ”vända skutan” genom att inte ge upp.

Jag ville också att människor skulle se och förstå att jag bara var en vanlig person – inte en galning! Så jag försökte bara vara mig själv – samtidigt brottades jag inuti med vem är jag? Hur jag var som person var inte så svårt att veta för mig – inte så som jag beskrevs i media.

Jag fick mycket kärlek och uppmuntran från församlingen men samtidigt tappade jag bort mig själv mer och mer. Kampen mot media och allt medföljande pågick parallellt med min inre kamp.

Jag fortsatte efter värsta stormen att söka i min ensamhet och började bli väldigt slut inuti.

Urban som tidigt gjort sig till min stora rådgivare tog mer och mer över mitt sinne. 2007 började han tala med mig om att kapitulera helt inför Jesus och för att göra det måste jag lyda helt. Genom att jag skulle se Urban så som om det var Jesus i första person så skulle jag lyda Jesus som en ”lydig kvinna” ska följa sin man.

Jag reste mig emot det instinktivt men trycktes med kraft ned. Både fysiskt men framförallt psykiskt.

Om jag inte lyder så går jag emot Jesus. Jag vågade inte gå emot.

Hela världen stormade runt mig och jag har inget annat som håller än att hålla fast vid Jesus.

Där började en fruktansvärd tid då Urban blev extremt bestämd och hård mot mig om jag inte lyssnade på, litade på eller behagade honom. Jag sa inte emot. Jag ville lyda så det blev jag som tog på mig när han blev arg eller tyst i vrede. För det var alltid mitt fel om han behövde bli hård mot mig.

I samma veva tog han bort ömhet och intimitet – vilket på ett sätt var befrielse, på ett annat sätt panik över hur skulle jag kunna känna Jesu kärlek? Men då föll det på mig att visa lust och längtan trots att han inte skulle gensvara. Jag hatade det och kränkte mig själv flera gånger under åren som kom. Jag vågade inte sluta visa ”Jesus” att jag ville till Honom och jag skulle vara tacksam.

Jag satt helt och hållet fast i ett skruvstäd i Urban. Han undervisade mig och jag skrev upp vad han sa för att förstå. Jag satt timme ut och timme in och bad och funderade i min ensamhet. Framförallt skulle jag ha tro – inte känslor. Det var vägen.

Vid ett tillfälle blev jag uppmanad att säga upp mitt moderskap. Jag skulle inte längre vara mamma.

Det skulle jag överlämna åt Maria – som ju var Patriks kvinna – jag var ju inte längre en vanlig enkel människa. Både Patrik och Urban uppmanade mig till detta och sa att det skulle göra att jag kom fram!

Det vägrade jag. Jag släppte aldrig taget om det . För det var det verkliga, det var på riktigt. Mina barn!

Det var så många saker som jag brottades med som jag aldrig kunde dela med de andra. Det Urban sa och gjorde var ju i enrummet med Jesus! Det som jag hade mest respekt för och som jag tyvärr också kom att bli rädd för. Jag började tvivla på att jag ens ville fram. Jesus blev för mig väldigt komplicerad.

Samtidigt fortsatte den inre gruppen dela syner, tankar och visioner om mig. Om vad Jesus ville och hur det skulle vara runt mig. Och för mig.

Allt eftersom det hela tiden skrevs i media epitetet Kristi brud så blev det en vedertagen sanning.

Alla de jag träffade behandlade mig som något extra ordinärt och fler och fler i församlingen kom till mig och förklarade att de också ”hade hört”.

Jag blev det! Jag kapitulerade inför att jag inte längre kunde vara en vanlig människa. Jag gav efter för alla påtryckningar från ALLA håll. Och jag stannade inte upp och tänkte själv. För mig fanns det ingen återvändo.

För mina anhöriga utanför församlingen var jag bara samma gamla Åsa. Men i mitt sinne visste jag inte längre hur jag skulle vara om jag inte hade vänner omkring mig som visste. Och alla invigda var extremt ivriga och lojala och stolta med mig. Vi bar ju på en helig hemlighet som ingen röjde! Jag var den dyrbara skatten. Jag var Jesu kärlek. Jag var utvald. Jag var upphöjd. Jag skulle skyddas, älskas och beundras.

Så uppfattade jag de som var med mig. Och jag trodde det skulle vara så. Utan dem – då orkade jag inte. Jag blev beroende av skyddet, stödet och kärleken. Vi var en enhet.

Mitt i allt detta var det hela tiden mycket skratt och skämt och stoj som gjorde att man alltid fortsatte framåt. Humor var nyckeln. Humor blandat med allvaret.

Jag blev minst sagt förvirrad och kluven över hur jag skulle vara bland folk och till slut orkade jag inte.

När jag runt slutet av 2008 kände att jag tappat orken så började framförallt Urban, men också Josefine och Peter mfl . tala om att det nog var tid för mig att ”stänga dörren ”. Dags för mig att dra mig tillbaka.

Jag skulle stänga min dörr bakåt och bara koncentrera mig på att finnas för Jesus. Att släppa taget om alla krav från människor och bara tänka på att bli redo.

Jag drog mig tillbaka för att pröva det och kände mer och mer hur jag försvunnit från den jag en gång varit.

Jag var trött och ledsen på allt jobbigt som hänt och besviken på en del som uttalat stora visioner över mig om vem jag var, men som sedan struntade i det. För mig var det att svika det Jesus sagt.

Och det här var ju Jesu vilja, den som själv uttalat vetskap om det måste ju själv tro och följa. Jag förstår ju idag att en del av de som ivrigt följt med i strömmen kanske ångrat sig.

Men det jag sörjer är att ingen någonsin tagit tillbaka några uttalanden om budskap från Gud till mig.

Det handlade ibland om syner, änglauppenbarelser och liknande. Jag hade aldrig orsak att misstro någon som delat något – eftersom jag tror att alla kan få höra från Gud.

Idag önskar jag att någon någongång kommit till mig och sagt att de hade fel. Tagit miste. Inte en enda person har gjort det!

Efter ett år kände jag att det är nog bäst att jag säger upp mig för jag vill inte uppbära full lön när jag inte gör något i församlingen. Jag var helt slut i min gärning och undrade hur jag skulle tänka.

Trots att vi haft en ständigt växande och blomstrande utveckling i församlingen. Det var bra och det kändes som om vi hade kommit igenom något väldigt svårt – och vunnit frid.

Urban ivrade med full kraft att det verkligen var tid för mig att tro fullt ut på Jesus. Jag skulle lämna allt bakom mig och bli klar för Honom.

Alltså måste tiden vara väldigt kort! Jesus måste helt enkelt komma snart. Allt annat var otänkbart.

Det var bara jag som måste bli klar – min person.

När jag frågade om hur det blir med pension och dylikt fick jag till svar av Peter som skrattade och sa; det behöver inte du, då är du hemma hos Jesus. Ett skämt men ändå…

Jag förväntades sätta tro till att Jesus försörjer. Allvarliga beslut… och jag var inte klar i mitt sinne. Då var den grupp jag omgav mig med överens om att det var tid för mig att säga upp mig.

Det var smärtsamt för jag älskade att arbeta i församlingen. Jag älskade allt med det, men de senaste åren hade jag kommit så långt ifrån den jag var.

Jag var offentlig överallt. Jag var efterfrågad i varenda nöjesshow allt ifrån Let´s dance till Arga snickaren. Och jag ville INTE. Jag var inte en kändis! Även i församlingen betraktades jag som en stjärna. Något jag inte var bekväm i.

Jag trodde ju att min person hade en annan utvald status som var i helig respekt inför Gud och på ett betydligt allvarligare plan.

Ja, jag trodde jag var utvald, att jag skulle ha en position vid Jesu sida – men det handlade om Jesus. För att Han skulle bli fullkomnad i sin person och för att Han skulle kunna komma till jorden

och upprätta fridsriket. Det var på riktigt för mig – inte en lek.

Det hade redan kostat mig allt.

Mitt äktenskap – tid med mina barn. Mitt rykte, mitt namn var förnedrat överallt. Jag var redan en dåre för detta.

Mord och fruktansvärda händelser hade slagit hjärtat i bitar.

Min personliga integritet var söndersmulad av allt jag svalt för att lyda och vara trogen mot Jesus.

Mitt jobb rann bort från mig. Allt jag älskade att göra, sjunga, predika, samtalen med människor.

Jag var inte längre mig själv – jag var någon annan. För mig var det seriöst. Allt kretsade ju omkring att bli den jag skulle vara.

Och samtidigt fanns hoppet om en kommande frid och belöning för allt – fortsätt håll fast, framåt.

I ett sammanhang som detta så har man respekt för ledare. Man tror på att det finns en kallelse från Gud att leda, visa vägen och hjälpa troende i församlingen. Medlemmar har oftast förtroende för att budskap som predikas är inspirerade av Gud. Så även vid samtal i själavård och mindre samlingar.

Man är helt enkelt inställd på att leda och låta sig ledas.

Jag i egenskap av pastor trodde själv på min kallelse och på ett mandat att leda. Samma gällde kollegor och styrelsemedlemmar. Det är ett demokratiskt uttalat mandat från församlingen som väljer om de har förtroende för ledare på olika positioner.

Därför var det inte främmande att jag styrde samtal och visioner. Jag ledde ofta teamledare och de ledde sina grupper. Allt kretsade kring tron på och tolkningar utifrån Bibeln.

Det fanns en respekt för ledare. Helge, Kim, Peter, Urban mfl. Medlemmar delade ofta sitt inre och tog emot ledning som något gott. När tron på att jag skulle ha en speciell kallelse började så ökade naturligtvis tron på mina ord som viktiga!

Jag tror aldrig att jag förstod hur mycket en del tolkades in i vad jag sa, men kan idag se att somliga tog mina ord som direkta tilltal från Jesus. Även om inte jag tänkte, eller ens sa så.

Jag fick höra dagligen hur viktig jag var och hur mycket jag betydde och hur underbart det var att höra mig tala osv.

Även om inte jag tänkte så om mig själv så slukades jag upp av att det hade med min tjänst och kallelse att göra.

Och jag trodde att det var viktigt att följa med i det jag stod i. Om jag var Jesu brud – då handlade

det om alla! För Han är den vi följde. Det var Honom vi trodde skulle verkställa Guds plan för mänskligheten. Ingen liten sak. En tung börda att bära.

Alla hade en viktig roll – oavsett position. Därför kände jag ett allvar för att lyssna och följa. Så talade vi alla tillsammans. Jag var givetvis i centrum men alla var viktiga.

Efter att jag slutat i församlingen släppte jag allt jag tidigare gjort. Peter och Urban tog över allt det jag ansvarat för. Det fanns även fler pastorer och ledare. Jag hade ingen insyn i vare sig vad som

predikades, arbetades med eller hur styrelsen fattade beslut. Församlingslokal byggdes utan att jag ens såg ritningar, för jag ville verkligen göra det jag trodde var rätt. Inte se mig om!

Det gjorde också ont att inte få vara med. Det var så mycket jag varit med och byggt upp – men andra skulle ta över och bygga vidare. Och det växte vidare.

Jag skulle ju inte vara kvar, jag skulle vänta på att bli klar – gå hem. Och det skulle kunna vara idag!

Alla i min krets var aktiva med församlingsarbetet. Samtidigt samlades man regelbundet hos mig.

Där blev det mer och mer intensivt med att ”ge mig allt jag skulle ha”. Det blev en ökad iver för att ”få mig klar”, få mig att förstå hur älskad och viktig jag var i min person – inte det jag gjort utan för den jag var.

Varje dag kom personer som sa att jag skulle bli servad på olika sätt. Jag minns tillfällen då man - - Josefine- tog sopor ur händerna på mig för att jag inte skulle hålla på med sådant. Där var Emma G, Åsa G, Kajsa, Maria min syster Anna mfl. Om jag tex började servera kaffe så sa man, det där ska inte du göra. Alla var med och byggde!

Emma G sa att Jesus förklarat att för att jag skulle komma dit jag skulle så måste de runt mig betjäna mig! Jag skulle lyftas av det. Jag behövde betjäning för att förstå att jag skulle vara drottningen vid Konungens sida.

Och det handlade om att tro det tills jag blir det. Tro genom att leva ut det. Jag fick många bibelord till mig som styrkte.

Så vitt jag vet var det ingen av oss som reagerade på galenskapen! Alla var uppfyllda av att det skulle vara så…

Efter ett par år var detta en självklarhet. Jag väntade VARJE dag att allt skulle skifta för mig. Det gick inte att bara ändra allt nu. Det fanns inte längre i tanken.

Människor utanför min stängda dörr kom längre och längre ifrån mig – för jag skulle vara ifred.

Något som också min krets gjorde klart utåt. Framförallt Urban som styrde så mycket av min väg. Han sa ofta till mig; du har bara att tänka på det som sker i ditt hus. Jag och vi andra tar hand om det utanför. Glöm bort det !

(jag tänker idag att han ville ha mig borta från där han verkligen verkade.)

Jag trodde nu helt och fullt att det var tid att bara söka att nå fram. Ju längre tiden gick var bara ett sätt för mig att visa Gud att jag var trofast, fick jag också höra och kom jag att tro. Det var ofta totalt frustrerande att tid bara gick.

Samtidigt gjorde vi mycket roligt. Resor var många. Det var då jag kunde röra mig fritt. Utomlands var jag fri, ingen kände igen mig. Och jag skulle ju njuta och ha det bra efter all kamp och jobb. Jesus ville ju att jag skulle vara hel och lycklig för att bli klar. Jag fick mycket kärlek. Gåvor och uppmuntrande stunder. Middagar mm. Allt för att varje dag – som ju faktiskt kunde vara den sista – skulle bli perfekt.

Talet om andlig strid och kamp var också en del av vardagen.

Efter att jag sa upp mig i församlingen startade jag en firma. För att ha någon form av egen inkomstfrämst, men också för att jag ville göra någonting medan jag väntade.

Jag började måla tavlor. Så satt jag varje kväll – långt in på natten och målade. Det var lugnet! Jag hade då ständigt ont i kroppen och var trött inuti. Behövde mycket tid ensam.

Mina dagar började oftast på eftermiddagarna. Stressen över allt bakåt släppte aldrig. Det var skönt om någon fanns där när jag vaknade – då var det lugnare. Oftast var Josefine där med kaffe och kraft att orka ännu en dag. Detta blev också ett självklart så ska det vara!

Vi åt oftast middag tillsammans de närmaste vännerna. Vi var som en familj om än udda. Samtal, sång och musik eller något annat. Mycket glädje och gemenskap. Idéer och projekt bollades.

Jag har alltid varit visionär så även om jag inte längre var aktiv så sprutade idéerna. Och ALLA sa att; åh, det är så bra.

Urban var den som sa till mig när det var dags för mig att stänga för dagen, då gick jag upp och målade.

Hårdheten som växte fram kom ur det tilltagande allvaret om tidens slut. Jag själv var rädd för att göra fel mot Jesus. Min uppfattning var också att de andra tänkte likadant. Fruktan för fel var riktad mot Gud. Jag uppfattade inte en personlig rädsla för mig.

Jag förstår idag att det utanför mig – mitt hus- byggdes ett ökat vaktande på rätt och fel som styrdes främst från Urban. Han visste ju bäst om vad jag behövde, men alla var snabba att styra och ställa med varandra för att ”jag skulle få min rätt”.

Jag såg bara det som kom in till mig. Information om någon som gjorde si eller så. Och jag tolkade saker ofta utifrån vad andra sa till mig.

Vi byggde en direkt och totalt osund tillvaro som ändå naivt handlade om att vara trogen mot det vi trodde.

Jag var i centrum för Guds vilja. De som var med och trodde måste själva lyda och följa Gud. Hålla fast vid tron på att Jesu vilja ska vara främst.

Naturligtvis tolkades bibelord och handlingar fel! Vi kom tillsammans fram till många felaktiga åsikter och teorier. Helt och hållet beroende på att vi hade FEL!

Verksamheten i församlingen fortsatte att vara för alla människor som kom. Det handlade aldrig offentligt om vem jag troddes vara. Det var internt, men många styrdes av tron på detta personligt.

Allt runt mig byggdes tillsammans. Jag blev helt felaktigt upphöjd. Jag är idag väldigt ledsen för att jag felaktigt tog åt mig. Jag fick ett mandat jag inte skulle haft. Mandat att bestämma saker och ting.

Mandat att agera – det var helt fel!

Jag hade tappat mitt omdöme på många sätt och känslor blev avtrubbade. Det centrala i tillvaron var hur jag skulle vara i min roll och hur allt skulle bli klart.

Jag blev bortskämd med alla gåvor, servandet och kärleksord. Jag fick aldrig något kritiskt till mig!

Allt jag sa var rätt, allt jag gjorde hade en kärleksfull mening sa de runt mig, till mig. Även när jag uppenbarligen gjorde fel!

Att det hårda kom in emellanåt handlade i mitt sinne om att hålla skärpan, hålla kursen och att personer skulle vara sig själva. Fria från onda krafter som skapade förvirring. Det var så vi talade och min uppfattning var att alla var med på den vägen. Både tillsammans med mig, men också utanför mot andra.

Jag trodde jag gjorde rätt. Jag trodde jag hjälpte personer att hålla sig fria – vara rätt inför Jesus.

Och jag påhejades och förväntades att agera mot ondskan.

Allt accelererade – inne hos mig, eller tillsammans med mig – skulle man vara fri och glad. För att jag skulle ha en fri väg uppåt.

Utanför mig ökade pressen. Jag vet idag att Urban styrde allt hårt och krävande. Men att alla gick med i det och själva agerat hårt och pressande mot andra. Det var så mycket som pågick som jag inte hade en aning om.

Jag förstår att alla blev mer stressade och pressade. Vi slutade ju att prata direkt och uppriktigt med varandra. Vi bara var i någon slags roll eller jargong där det bara skulle vara så här.

Jag såg INTE hur jag blev mot andra – andra såg inte hur jag uppfattade allt de sa till mig. Jag tror inte någon av oss såg vad vi gjorde mot varandra.

Under alla dessa år har jag många gånger ifrågasatt och frågat om allt, men tyvärr bara fått hjälp att hålla fast och fortsätta framåt. Det var så självklart att där jag satt, bakom min stängda dörr, där var en historisk händelse på gång. Varje dag fick jag till mig något om detta. Som när Kim – föreståndaren- frågade om han fick köpa min cykel, jag behövde väl inte den mer, jag skulle ju inte vara kvar! Och vad skulle jag svara på det? Jag stängde in alla naturliga känslor och hade ont i hjärtat.

Jag gjorde många fel. Sårade många utan att jag förstod det. Idag är jag förtvivlad när jag förstår hur det har drabbat de människor som stod mig närmast och som jag älskade. Mest ledsen är jag för de personer som drabbades i andra hand av mig. Genom vad andra sa eller gjorde i mitt namn. Och över de som jag misstolkade som kanske tänkte på annat sätt än de lät mig förstå.

Det blev en total chock när allt plötsligt slogs upp. Det bara var slut.

Ända fram till sista stund talades det till mig i termer som att ”jag känner”. ”Gud har sagt” och ”jag har drömt”. Åsa Grimborg och Josefine drömde båda att jag skulle rasa ner i ett djup – men där skulle Jesus själv lyfta upp mig…

/ Åsa Jacobsson

Inga kommentarer: