Open Doors

Open Doors värnar om utsatta kristna i hela världen och det är tragiskt att de inte har lyckats få ärkebiskopen att förstå att kristna förföljs i Sverige på svenska asylboenden.

De förföljs för sin kristna tros skull i Sverige!

I bloggen

Open Doors hemsida

Grekland

Greece needs to protect the sovereignty of its soul, not just its borders
by ANGELICA TZIOTIS

We’ve spent the last six years watching refugees and economic migrants arrive in droves on the Greek mainland and islands. Statistics from UNHCR show that since 2014, when the migration crisis first began, over 1.2 million refugees have arrived in Greece. With the arrival of each wave, the line between vulnerable refugees escaping war and persecution, with those who are migrating for economic benefits, has become increasingly blurred – leaving those who are meant to sort it, in quite the conundrum.

The lack of manpower and resources managing the Greek processing centres, has left an unmanageable backlog, and a throng of dislocated people, who are turning to rioting and violence to make their point. In turn, by accepting those who are fleeing war and violence, we have seen war and violence brought to Greece. We have seen the perpetuation of a turbulent environment, which has forced our people, and our army, into a stronghold to protect its own; and the world is watching, and judging.

Since the refugee crisis began on the North-Aegean islands, the Greeks have seen increasing criticism for their supposed mismanagement and inhumane treatment of the immigrants seeking asylum. As a signatory on all related international conventions, the Greek government has held up their end of the bargain, leaving their doors open to those who have come knocking. Make no mistake; the people of Greece are not protesting in opposition of helping migrants who seek political asylum. Despite their own hardships, the local Greek people have shown warm hospitality, through the donation of clothes, food and shelter. They’ve provided subsidised transport, and in many instances cash assistance to help cover their basic needs. What the people stand against is those taking advantage of the system, and those who have, without right or reason, resorted to hostility, aggression and vandalism.

Riots are breaking out over islands such as Lesvos and Chios, who have had to resort to police, army, and MAT protection in order to try and contain the violence. We are seeing churches get vandalised, locals be assaulted, land be destroyed, and the local people have had enough. As a global community, we cannot blame the Greeks for taking a stand to protect what is their own. We cannot call them inhumane for wanting to feel safe in their own space; for wanting to protect their children, their home, and their land. When one opens up their doors to unexpected visitors to greet them with hospitality, only to be repaid with the destruction of their home, they have every right to be mad.

But herein lies the real question – with whom should we be mad? At what point did the system become so inadequate, that it resulted in a vicious conflict amongst people, across borders, and even between religions. It is at this point, we must turn our sights to the European Union, the Turkish Government, and how broken agreements, and a clash of cultures, have resulted in violent outbreaks at the Greek-Turkish border.

Late last year Greek Prime Minister, Kyriakos Mitsotakes declared that Greece had reached its limits with the migrant crisis, and called for a new EU asylum policy. Under the current ‘Dublin Agreement’, much of the strain is put on entry-point countries such as Greece and Italy. The agreement states that the state where an asylum seeker first enters the EU, is the state responsible for examining that individual’s asylum application. The system has placed a large burden on fringe countries like Greece, that are left to deal with an overpopulation of migrants who await processing. Not only has this fostered unfavourable conditions for asylum seekers, as we’ve seen with the congregations on the Greek islands, but it puts pressure on the governing bodies to manage the situation swiftly and efficiently.

The scenario playing out on the islands right now is a clear indication of what occurs when a country doesn’t have adequate resources or assistance to manage such a mass-migration crisis. Without quick intervention from the European Commission, and the implementation of a more efficient system that distributes expectations equally across states, we can only assume this situation will spiral further out of control.

Next we must set our sights on neighbouring country, Turkey, and their role in perpetuation the vehemence we are seeing play out in Evros. This to and fro-ing of power, as Greece pushes back against Turkish forces who are encouraging the influx of migrants to storm the fence, is leading to a political dispute that can only open a bigger can of worms. Turkey continues to blackmail the EU, in a plight to capitalise on further funds from the union, despite receiving billions of Euro back in 2016 in order to house migrants. We gave Turkey the keys to our border, and the opportunity to stronghold us into giving them political leverage for their operations in Syria and Libya. From where we stand, it seems Erdogan is willing to go to great lengths to achieve his perverse political fantasy of bringing back the Ottoman, and is playing his cards – the very cards handed to him four years ago – to his advantage. It’s time we started to point the finger, and put the Turkish government in their place, before they take too big a bite out of a slice they cannot chew.

The country that had made hospitality and the welcoming of strangers a deity, is still recovering from its own crisis, both economic and cultural. Greece cannot carry the weight of the human tragedy unfolding on its shores and the tensions it is creating within civil society – often pitting Greek against Greek as the volatile politics of migration have become the daily discourse.

In other words, Greece needs to also protect the sovereignty of its soul, not just its borders.

Förföljda kristna

Det är bra att ärkebiskopen och de övriga biskoparna reagerar när kristna förföljs i resten av världen men det är skamligt att de tiger när kristna förföljs på svenska asylboenden för sin tros skull.

Det är mer än skamligt!

Det är fegt och ett svek mot bröder och systrar i tron!

Open doors bör uppvakta  ärkebiskopen och väcka henne ur den politiskt korrekta dvalan.

Open Doors 2020

Kristna i Sverige och Världen

Open Doors rapport

Open doors – Annandag Påsk

Blasfemi och koranen

Om jag skulle passera någon som håller på att elda upp en bibel, skulle jag kanske fråga "varför?"

Jag skulle definitivt inte attackera bibelbrännaren med stenar men PK-dårarna verkar anse att våld mot koranbrännare är försvarbart.

Polisen om koranbränning

Har Sverige en blasfemilag nu?

AV JACOB RUDENSTRAND • 11 SEPTEMBER 2020

De rapporterade koranbränningarna i Malmö och Rinkeby och gripandet av män som har sparkat på koranen har väckt frågor om yttrandefrihetens gränser. Att begreppet ”hets mot folkgrupp” och förbudet i brottsbalken mot att uttrycka ”missaktning” successivt har tänjts ut innebär på sikt i praktiken en hädelselag. Men en internationell utblick visar att blasfemilagar och begränsningar av rätten att kritisera religioner tenderar att stärka extremister, skriver Jacob Rudenstrand. 

Ska det vara tillåtet att förnedra religiösa känslor och hur långt får man gå i sitt hån av en minoritets övertygelser?

Diskussionen är inte ny, även om den har fått förnyad fart i och med den danske politikerns Rasmus Paludans aktiviteter i Sverige och franska Charlie Hebdos återpublicering av Muhammedkarikatyrerna.

För ett år sedan demonstrerade kristna från Mellanöstern utanför SVT-huset på grund av ett humorklipp med komikern Per Andersson som nämner Jesus Kristus i samband med att ett krucifix täcker komikerns könsorgan. Humorklippet var från år 2012 men hade återpublicerats på SVT Humors sociala medier och finns kvar än idag. Djupt kränkande, ansåg demonstranterna varav många kom från länder där kristna förföljs. SVT stod dock på sig och hävdade att det var ”viktigt för yttrandefriheten” och skrev: ”…vi kan inte begränsa oss utifrån vem som kan tänkas bli upprörd”. Detta är en viktig princip.

”Om polisen fastslår att brott har begåtts utifrån denna anmälan kan även detta bekräfta provokatörernas tes att Koranen har en juridisk särställning i Sverige.”

Det går givetvis att diskutera huruvida osmaklig humor är förenlig med public service-uppdraget. Och att bränna heliga skrifter eller förlöjliga någons gud eller profet är knappast ett konstruktivt sätt att bedriva religionsdebatt. Men upprörda känslor kan inte utgöra yttrandefrihetens gräns. Samtidigt är det detta som kan riskera att ske i svallvågorna efter de rapporterade koranbränningarna i Rosengård och Rinkeby. 

Hets mot folkgrupp blir ett godtyckligt åsiktsförbud

På Stortorget i Malmö greps flera män misstänkta för hets mot folkgrupp efter att de sparkat på Koranen. Men att såväl begreppet ”folkgrupp” som förbudet i brottsbalken mot att uttrycka ”missaktning” successivt har tänjts ut och getts en allt vidare tolkning är problematiskt och innebär på sikt ett godtyckligt åsiktsförbud. I praktiken en hädelselag. Som Reportrar utan gränser tidigare har varnat för: ”Det finns en risk för att lagstiftningen om hets mot folkgrupp börjar tillämpas för att skydda religioner och dogmer istället för att skydda individer. Man måste kunna skilja på att ifrågasätta en persons idé och att ifrågasätta själva personen.”

Undertecknarna ”ifrågasätter starkt att brännandet av böcker verkligen kan vara en del av mötes- och yttrandefriheten”.

I den polisanmälan mot Rasmus Paludan om hets mot folkgrupp som 18 muslimska församlingar i Malmö står bakom står det bland annat:

”Som svenska muslimer och medborgare är vi stolta över den frihet som garanteras oss av den svenska konstitutionen som ger oss frihet att tro på vad vi vill utan att någon öppet attackerar och medvetet förnedrar våra religiösa övertygelser och känslor.

Vi kommer från vår sida att uppmana alla muslimer att inte gå till platsen för denna provokation då den ska genomföras. Vi vill absolut inte ha våld i vår stad och ska göra vårt yttersta för att undvika det.”

Undertecknarna ”ifrågasätter starkt att brännandet av böcker verkligen kan vara en del av mötes- och yttrandefriheten”.

Det är självklart välkommet med markeringen mot våld, och många muslimska ledare bidrog positivt med att försöka lugna ner upploppen i Malmö. Däremot förutsätter man felaktigt att den svenska lagstiftningen innebär att ingen ”förnedrar våra religiösa övertygelser och känslor”. Om polisen fastslår att brott har begåtts utifrån denna anmälan kan detta även bekräfta provokatörernas tes att Koranen har en juridisk särställning i Sverige. Detta vore förödande, inte minst för muslimer själva. Detsamma om det hade gällt Bibeln.

Religionsfrihet innebär rätt att utöva sin tro och att kritisera andras

Religionsfriheten innebär rätten att kommunicera sina övertygelser och att kritisera andras – även att förnedra religiösa övertygelser och känslor. Detta är givetvis ingen trevlig situation, allra minst om det som förnedras är något man håller något dyrt och heligt. Polisen behöver visserligen inte ge tillstånd till en demonstration utanför en moské men provokationer är en verklighet i ett öppet och fritt samhälle.

De första som tystas är oftast religiösa och politiska aktivister inom islam som vill se religiösa och politiska reformer.

En internationell utblick visar vad som kan ske när ett land begränsar yttrandefriheten utifrån vad som kan uppröra religiösa känslor.

I boken ”Silenced – How apostacy and blasphemy codes are choking freedom worldwide” (Oxford University Press, 2011) konstaterar författarna Nina Shea och Paul Marshall att majoriteten av dem som anklagas för att ”förnedra islam” eller såra ”religiösa känslor” själva tillhör denna religion.

Det handlar bland annat om personer som har fördömt stening (Sudan), startat flickskolor (Bangladesh), kritiserat präststyre (Iran), vägrat ägna sig åt jihad (Sudan), uppmanat till tolkning av Koranen utifrån dess historiska sammanhang (Indonesien) eller krävt ett förbud mot barnäktenskap (Jemen). Dessa har fängslats, slagits eller dödats av dem som tagit lagen i egna händer då de ifrågasatt repressiva former av sin egen religion.

Shea och Marshall lyfter även fram hur liknande hot riktas mot muslimer i Väst. Detta illustrerar, menar de, hur hädelselagar och begränsningar av religiös kritik stärker extremister och tystar alternativa röster. De första som tystas är oftast religiösa och politiska aktivister inom islam som vill se religiösa och politiska reformer.

I Pakistan, där en kristen textilarbetare nyligen dömdes till döden för hädelse efter att ha skickat ett nedsättande textmeddelande om profeten Muhammed, är de flesta som döms för hädelse själva muslimer. Enligt en rapport från amerikanska U.S. Commission on International Religious Freedom från i år sitter åtminstone 80 personer fängslade för hädelseanklagelser. Sedan 1990 har 62 personer dödats av medborgargarden.

Även om en repressiv lagstiftning mot hädelser och dess nära kusin, apostasi (religionsavhopp), präglar många muslimska länder är de inte enbart begränsade till dessa. I Indien, där muslimer är en utsatt minoritet, kan ”det avsiktliga och illvilliga” sårandet av religiösa känslor, enligt artikel 295A i brottsbalken, leda upp till tre år i fängelse. I Ryssland har landets hädelselagstiftning använts mot den 25-årige komikern Aleksandr Dolgopolov efter att han skämtat om Vladimir Putin och kristendomen, vilket ledde till att han i januari flydde landet.

Ett nyckelvapen i fundamentalisternas arsenal, och omsätts strategiskt i praktiken för att hindra reformer i muslimska samhällen.

Enligt den muslimske teologen Nasr Abu-Zayd, som flydde från Egypten på grund av olika uppfattningar om korantolkning, är anklagelser om att förolämpa islam ”ett nyckelvapen i fundamentalisternas arsenal, och omsätts strategiskt i praktiken för att hindra reformer i muslimska samhällen. I stället begränsas världens muslimska befolkning till ett blekt, färglöst sociokulturellt fängelse av politisk konformitet”.

Bättre att läsa böcker än att bränna dem

Man kan givetvis som jag själv instämma i att det är bra att sträva efter ett respektfullt samhällsklimat. Det är alltid bättre att läsa och debattera böcker än att bränna dem. Samtidigt kan man inte förbjuda provokationer. De internationella exemplen visar faran i att låta lagen och polisen tvinga oss till att respektera religiösa känslor.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och styrelseledamot i Open Doors Sverige.