Vården vågar inte rapportera om kvinnlig könsstympning
Denna artikel var ursprungligen avsedd för septembernumret av barnsjuksköterskornas tidning Barnbladet men stoppades av tidningens ansvarige utgivare eftersom den innehåller ord som islamism och feminism, säger Barnbladets tidigare redaktör Magnus Dunder Forslin. Han sade upp sitt kontrakt med Barnbladet efter att artikeln stoppades. ”Vård är vård, därmed inte politik eller partipolitik”, kommenterar Barnbladets ansvarige utgivare Beatrice Olsson Duse för Kvartal, som har valt att publicera texten.
Tusentals könsstympade kvinnor har sökt vård i Sverige de senaste åren, och tiotusentals beräknas vara i riskzonen för att bli eller har blivit utsatta för ingreppet. En bidragande orsak till de stora mörkertalen kan vara att vårdpersonal helt enkelt inte vågar rapportera, av rädsla för att bli anklagade för rasism.
Varje timme läggs 300 flickor under skalpellen, rakbladet eller en slipad rostig kapsyl. Dygnet runt. Världen över.1 Mer än 200 miljoner kvinnor i 30 länder lever idag med de fysiska och psykiska ärren av att ha utsatts för kvinnlig könsstympning, FGM/C (female genital mutilation and cut). En siffra som trots omfattande motinsatser ser ut att stiga. Inte minst som en konsekvens av befolkningsökning i länder där man har särskilt svårt att skiljas från sedvänjan, liksom av det faktum att konservativ islamism tilltar. En aktuell bidragande faktor är de störningar som på grund av covid-19 drabbat olika upplysningsprogram. Uppskattningsvis kommer flera miljoner kvinnor att könsstympas som en direkt konsekvens av uteblivna informationsinsatser.
I samband med att världens ledare klubbade igenom de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 för fem år sedan beslutade de också att få bort sedvänjan med kvinnlig könsstympning till detta symboliska årtal. Men det varierar betydligt hur olika nationer väljer att hantera frågan. Spannet är fortfarande stort mellan länder med en tydlig lagstiftning som uttryckligen förbjuder sedvänjan, och länder där den inte alls är kriminaliserad. Andra nationer menar att könsstympning indirekt är förbjudet, då praktiken omfattas av mer allmän lagstiftning om fysiskt våld.
Sverige – föregångsland med lag mot könsstympning
För Sveriges del innebär det att vi på mindre än tio år ska få bort utövandet av kvinnlig könsstympning. Hur går det? Ja, man kan börja med det positiva. Sverige var 1982 först i västvärlden med en särskild lagstiftning mot könsstympning.
Men ett uppenbart problem med en sträng lagstiftning är att den främjar ”semesterresor” till länder där det i praktiken inte finns några hinder i vägen för ingreppet. Dessa resor företas av i västvärlden boende invandrade familjer från kulturer där könsstympning är av central betydelse.
Källa: Unicef
Som framgår av kartan praktiseras könsstympning inom ett brett bälte som sträcker sig från Senegal i Västafrika till Etiopien på östkusten, och från Egypten i norr till Tanzania i söder. Det är också vanligt förekommande i asiatiska länder som Indonesien och Malaysia, liksom i vissa delar av Mellanöstern. I åtta länder har över 80 procent av kvinnorna genomgått könsstympning. I Somalia är siffran 95 procent. Där utförs könsstympning på flickor i åldrarna 4 till 11 år.
Könsstympning i Sverige
I ett regeringsuppdrag från 2018 har Socialstyrelsen ålagts att inventera förekomst av könsstympning och vilken vård som erbjuds de flickor som har utsatts.10 Slutrapporten förväntas bli publicerad i november 2021. Enligt en delrapport har cirka 5 000 kvinnor med diagnosen könsstympning sökt vård inom öppen-, respektive sluten-, specialist- eller förlossningsvård under åren 2012 till 2018. I stort sett alla, 97 procent, av de kvinnor som har könsstympats kommer ursprungligen från ett afrikanskt land. 87 procent är mellan 18 och 39 år gamla. Under förra året sökte 52 könsstympade flickor i åldrarna 0 till 17 år vård och fick en diagnos.
En ofta förekommande siffra från myndigheterna är att cirka 38 000 flickor/kvinnor i Sverige kan ha varit utsatta för någon form av könsstympning i sina ursprungsländer. Av dessa beräknas 7 000 fortfarande vara under 18 år.
Riskpopulationen utgörs av omkring 19 000 flickor. Det är flickor under 18 år födda i Sverige av en kvinna från ett land där könsstympning är vanligt förekommande, såsom Somalia, Eritrea, Etiopien, Egypten och Gambia.
Men man är medveten om att siffran sannolikt är en kraftig underdrift och mörkertalet är mycket stort. Ett skäl är att bedömningsurvalet endast är baserat på ett fåtal länder i östra Afrika, medan Mellanöstern utelämnats. Det innebär till exempel att kurdiska flickor förbises i det preventiva arbetet. Andra inkluderingskriterier skulle ge betydligt högre siffror vad det gäller riskutsatta i Sverige. En annan bidragande orsak till de stora mörkertalen är att vårdpersonal helt enkelt inte rapporterar. Man anmäler inte att barn far illa trots vetskap om att detta ska göras skyndsamt.
Ett skäl till denna underlåtenhet är en olycklig cocktail av osäkerhet, okunskap, kulturrelativism och identitetspolitisk ängslighet. Enligt en nationell enkätundersökning från 2015 framgick det att vårdanställda, liksom personal inom elevhälsa och socialtjänst, var rädd för att bli betraktad som rasister om man gjorde en orosanmälan. Flera trodde att man skulle bidra till att stigmatisera flickorna genom att anmäla ingreppet.
En begränsad redovisning av könsstympning i sjukjournalerna kan vidare bidra till en vårdkultur som präglas av att locket ska vara på.
Religionens kraft
Ursprunget till sedvänjan med kvinnlig könsstympning kan spåras tillbaka till antika kulturer som Nubien, Kush och Meroë, idag Sudan och Egypten, liksom till manderiket i Västafrika, det vill säga platser där praktiken fortfarande är väldigt utbredd.
Dessa djupa kulturhistoriska rötter gör att traditionen är svår att påverka. Man brukar ange några huvudskäl till att sedvänjan vidmakthålls, och de är samtidigt väl integrerade i varandra, vilket skapar ett mönster svårt att bryta: religion, tradition, attraktionskraft på äktenskapsmarknaden, dygd och sexualmoral, myter om hälsofördelar, manliga preferenser, estetik och socialt tryck. Radikalfeminister förklarar traditionen med patriarkatets kontrollbehov av kvinnor.
Några av skälen saknar empirisk bärkraft. Det gäller bland annat föreställningen att könsstympning skulle ha fördelar avseende hälsa eller hygien, vilket är en helt felaktig uppfattning. En mer komplicerad diskussion gäller huruvida könsstympning skulle vara religiöst påbjudet. En vanlig föreställning bland muslimer är att så skulle vara fallet. Det har bland annat inneburit en ökning av ingreppet i Sydostasien som en konsekvens av den konservativa islamismens tilltagande utbredning. Emellertid finns det inga texter i Koranen som påbjuder könsstympning. Profeten lät till exempel inte omskära sin dotter Fatima. Däremot åberopas gärna olika hadither, det vill säga nedtecknade berättelser om profeten Muhammeds sätt att leva, som kan liknas vid en typ av tips från livstilscoacher för troende.
Al-Bukhaari som är ett av de tyngre namnen bland haditherna förkunnar att: ”Allahs budbärare (ﷺ) säger: Det finns fem [sic] praktiker som kännetecknar fitrah [≈ måsten för en oskuldsfull och ren existens] – omskärelse, rakning av pubeshår, nagelklippning, samt trimning av mustascher”. Fitrah anses omfatta både män och kvinnor. I en mindre betydelsefull hadith lär Muhammed ha sagt till Umm Attiyah, en kvinna som utförde kvinnlig omskärelse, ”att reducera, men inte förstöra”. Tolkningen av denna hadith är att glans clitoridis (den synliga delen av klitoris) tas bort. Denna omskärelse kallas sunnah (den rätta vägen) men även khifad – reduktion.
Flera fatwor, juridiska utlåtanden av muslimska lärda, har proklamerats till försvar för könsstympning under senare tid eftersom traditionen kommit att ifrågasättas allt mer. Ett exempel på en fatwa som fått stort genomslag är levererad av schejk Gad al-Haq Ali Gad al-Haq: ”Sålunda alla fuqaha’ [rättslärda] från alla madhhabs [rättsskolor] är eniga om att omskärelse för både män och kvinnor är en del av islams fitrah och en av trons symboler, och skall betraktas som något värt att hålla högt och heligt”. Det finns dock fatwor som går i motsatt riktning.
UNFPA (United Nations Population Fund) har lagt ned stor omsorg på att utifrån befintliga religiösa texter finna stöd för att könsstympning inte är sanktionerat av islam eftersom denna föreställning är så djupt rotad. FN-organisationen har bland annat tagit fram skriften Delinking female genital mutilation/cutting from islam där man samlat teologiska motargument. I en starkt religiöst förankrad kontext, kan det vara en pedagogisk poäng att med hjälp av de bärande urkunderna fasa ut könsstympning från islam. Det ska i sammanhanget påpekas att könsstympning även praktiseras av mindre, kristna grupper. Inte minst förekommer det bland katoliker och egyptiska kopter.
Mannens roll
Att män i grund och botten ser könsstympning som något odelat positivt är inte heller uppenbart. Även om detta område inte är särskilt beforskat finns det en rad studier som pekar på att en stor andel av männen skulle önska att deras kvinnor inte alls var omskurna. Dels för egen del (penetrationssvårigheter, sår/infektioner på penis), dels av omtanke om hustrun. I synnerhet efter att man blivit upplyst om vilka negativa konsekvenser och smärta det inneburit eller kan komma att innebära för henne. Eller som Abdi, en somalisk man säger i den norska forskarstudien Can genitals change their gender?: ”Hur kan jag njuta av sex när jag vet att det orsakar smärta hos min fru?”.
I en systematisk översikt från 2015 framkom det att det största hindret för en förändring, utöver det sociala trycket, var den kultur av tystnad i frågor om sex och samlevnad som råder mellan könen. En stor andel av männen i studierna önskade att frångå traditionen. I ett konservativt samhällssystem med patriarkala förtecken har naturligtvis mannen en nyckelroll när det gäller att påverka attityderna kring könsstympning.
En väl förankrad föreställning är att kvinnor som har genomgått könsstympning också är kyska och sedesamma.
I en rapport från hjälporganisationen CARE International säger en etiopisk kvinna som varit med i ett biståndsprogram för att förebygga könsstympning: “Vi kommer att genomföra salot även om vi dör av det. Våra mödrar och mormödrar gjorde det, och våra döttrar kommer att göra det”.30Salot är så kallad ”faraonisk omskärelse”; den grövsta typen av kvinnlig könsstympning som innebär att klitoris, klitorishuvan, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort.
En väl förankrad föreställning är att kvinnor som har genomgått könsstympning också är kyska och sedesamma medan ”en oskuren kvinna springer efter män och har sex med vem som helst”, som en annan kvinna säger. I de flesta stamsamhällen är moralisk status och heder av största betydelse. Att vara omskuren ses som en förutsättning för giftermål. Det är i allmänhet mödrarna som är mest angelägna om att deras döttrar blir äktenskapsdugliga, och är inte sällan starkast pådrivande, liksom är assisterande vid ingreppet. Flickor som inte omskurits betraktas som en belastning för familjens heder. Okunskap om den egna kroppen och om sexualitet betraktas som en dygd. Passivitet, oskuldsfullhet och oskuld är ofta avgörande egenskaper för att kunna bli bortgift.
Det är inte ovanligt att en flicka efter genomförd könsstympning blir makhtouma ”för trång” och drabbas av komplikationer som retention – det kan ta en timme att tömma urinblåsan. Detta liksom en oförmåga att befria sig från mensblod (hematokolpos) kan leda till att buken svullnar, vilket ibland tolkas som graviditet varvid flickan slås ihjäl av en upprörd familj.
Hederskultur och woke hindrar arbetet mot könsstympning
Starka sociala normer och hederskultur parad med en konservativ religiös kontext och låg utbildningsnivå, utgör inte de mest ideala förutsättningarna för könsstympningens motståndare. Men dessa faktorer är inte de enda utmaningarna. Mycket talar för att kampen mot könsstympning måste bedrivas på två fronter. Dels mot djupt rotade traditioner, dels mot ”progressiva”, postmodernistiska social justice-aktivister i väst (även kända som ”woke”).
I takt med att det identitetspolitiska ”narrativet” vinner allt större terräng i samhället och inom sjukvården på bekostnad av klassiska liberalhumanistiska ideal (som bland annat alla människors lika värde och autonomi, samt varje individs okränkbarhet)35 har social justice-aktivister börjat ifrågasätta västerlandets rätt att kritisera den enligt dem kulturbekräftande sedvänjan att skära bort delar av kvinnors könsorgan. I artikeln ”Challenges in the eradication of female genital mutilation/cutting” publicerad i januariutgåvan av tidskriften International Health (2019) skriver forskarna Mary McCauley och Nyneke van den Broeck, ”FGM/C is a traditional and cultural practice and […] Western countries should not impose their ’imperalist’ and ’colonialist’ views on this long-standing custom”. Denna hållning blir allt vanligare.
Den namnkunnige kulturantropologen Richard A. Shweder menar exempelvis att den kritik av könsstympning som har framkommit i grunden är felaktig. I artikeln When cultures collide: which rights? hävdar han att evidensen för skadeverkningar av könsstympning är bristande och avfärdar också argument om de utsatta kvinnornas mänskliga rättigheter. I stället skriver han: ”[De] flesta flickor bär det tappert och få drabbas av allvarlig infektion eller skada. Omskurna kvinnor förlorar inte förmågan att njuta av sexuella relationer. Förmågan att bära och få barn minskar inte heller. Trots detta kränker sedvänjan kristna känslor.” [min översättning]
Det egentliga problemet med könsstympning anses alltså vara västvärldens ständiga kolonialistiska övergrepp på tredje världen. Inte sedvänjan i sig.
Varje påstående är visserligen direkt felaktigt. Åtminstone i en positivistisk, objektiv kontext. Men dylik kontext är diskvalificerad som fördomsfull och förtryckande av aktivisterna.
Det egentliga problemet med könsstympning anses alltså vara västvärldens ständiga kolonialistiska övergrepp på tredje världen. Inte sedvänjan i sig.
Konservativ islamism tilltar i världen, och det leder till att fler flickor utsätts för könsstympning. Kvinnorna på bilden från Sergels torg i Stockholm förekommer inte i texten. Foto: Pontus Lundahl/TT
Vissa forskare som anlägger feministiska perspektiv ger bränsle åt dessa argument, men utifrån en annan vinkel då de menar att könsstympning på flera sätt kan jämföras med den icke medicinskt motiverade plastikkirurgi av underlivet som en del kvinnor i väst väljer att genomgå av rent estetiska skäl. ”Vi kan inte hycklande förbjuda könsstympning för icke-européer och samtidigt tillåta samma ingrepp för vita kvinnor”, skriver socialantropologen Sara Johnsdotter som är verksam vid Malmö universitet. I artikeln Genitals and ethnicity: the politics of genital modifications, förminskar hon och professorn i internationell kvinno- och mödrahälsovård Birgitta Essén kritiken mot kvinnlig könsstympning med en kulturrelativisk kålsuparteori: ”… Even the pricking of the African clitoral hood is condemned, while reduction of clitoral tissue in a European woman is legal and accepted”.
Könsstympning – en växande uppgift för sjukvården
Om smärta och medicinska komplikationer skulle vara den enda giltiga invändningen kan ivrarna i väst glädjas åt den stadigt ökande trenden med att könsstympning utförs av medicinskt utbildad personal.40 En av tre tonårsflickor (15-19 år) som utsätts för könsstympning i världen blir idag opererad inom sjukvården. Uppskattningsvis 52 miljoner flickor har genomgått könsstympning utförd av doktorer, sjuksköterskor eller barnmorskor.41
I Malaysia genomförs till exempel ingreppet fullt lagligt av läkare på landets sjukhus. Somliga inom sjukvården är av uppfattningen att medikaliseringen av könsstympning är att betrakta som en strategi för risk- och skadereduktion, samtidigt som den kulturella integriteten kan bevaras. Andra är av den uppfattningen att klinisk könsstympning står i direkt opposition till andan i den hippokratiska eden – ”först av allt, att intet skada”.42–44
Frågan är emellertid om könsstympning utförd av vårdpersonal i sjukhusmiljö, är den universallösning vissa hävdar om vi samtidigt anlägger barnets perspektiv. Till syvende og sidst är könsstympning en fråga om att ta bort frisk, normal vävnad. Om att intervenera med flickors naturliga, välskapta och fungerande kroppsfunktioner. Även om proceduren utförs i en steril miljö av läkare så kan ingreppet aldrig bli helt säkert. Det finns alltid risk för allvarliga hälsokonsekvenser – omedelbara eller senare i livet.45Läkaren Qanta A. Ahmed radar i decemberutgåvan av Scientific American upp vanligt förekommande besvär efter könsstympning. Menstruation och samlag kan bli smärtfyllda och traumatiska upplevelser Offren får leva med permanent deformerade könsorgan och riskerar minskad sexlust, kroniska infektioner, fistlar, inkontinens av urin- och avföring och blodförgiftning. För att nämna några problem.46
Barn har rätt att inte få sina underliv söndertrasade
Könsstympning söndertrasar således flickors underliv mer eller mindre oåterkalleligt, även om rekonstruktiv kirurgi på senare tid kunnat uppvisa goda resultat när det gäller att återställa det skadade.47Men kunskapsförnekarna återfinns emellertid på de mest otippade av platser: Den amerikanska antropologen doktor Fuambai Sia Ahmadu valde själv att genomgå könsstympning i vuxen ålder som en del av en initieringsrit i Bondo, ett hemligt sällskap för kvinnor i Sierra Leone:”We underwent several rites as part of our transition from girlhood to womanhood, the most significant being our excision operation – the reduction of the exposed clitoral hood, glans and labia minorae. My immediate experience was of pain and culture shock, while my eight year old sister felt nothing and was soon up and about with other young girls playing in the Bondo encampment”48 Trots att Ahmadu arbetat för FN-organet Unicef som arbetar för barns rättigheter argumenterar hon för att hälsoriskerna är försumbara och att motståndarna inte förstår sig på kvinnlig sexualitet. Många socialantropologer med ett starkt social justice-patos ger henne rätt och stöder därför kampen för en liberalisering av synen på könsstympning. Det är västvärlden som ska fostras och upplysas. Inte de traditionsrika men förtryckta kulturerna.49,50 Vad som tycks ha försvunnit på vägen i kampen för könsstympning som kulturell praktik är barnets eget perspektiv, dess autonomi, dess rätt att inte bli kränkt och möjligheten att själv få bestämma över sin egen kropp – fundamenta i Barnkonventionen som undertecknats av världens alla länder.
I ett mejl till Kvartal ger Barnbladets ansvariga utgivare Beatrice Olsson Duse följande kommentar till beslutet att stoppa artikeln: ”Vård är vård, därmed inte politik eller partipolitik. Som ansvarig utgivare för Barnbladet är det min uppgift att förse läsarna med artiklar av klinisk relevans baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vårdens uppdrag är att bedriva vård utifrån kliniska beprövade erfarenheter och evidens och där är det tydligt att könsstympning absolut inte är förenligt med svensk sjukvård. Könsstympning är också olagligt enligt svensk lag.”
Magnus Dunder Forslin är före detta redaktör på tidskriften Barnbladet, språkrör för Riksföreningen för Barnsjuksköterskor. Han är numera tillförordnad chefredaktör för tidskriften Dietisten.
Därefter, när väl hederskulturen erkändes, att islam pekades ut som ende boven i dramat och ytterligare: att enbart en aspekt av kulturen lyftes – kvinnans begränsade sexualitet, kontrollen över henne och den starka kyskhetsnormen.
För att bli begriplig måste hederskulturen förstås i sin fulla kontext. Den är ett helt system designat bortom den statliga byråkratin. Den är byggd på kollektivistiska grunder, med egen juridik och syn på sexualitet, könsroller, individ och familj.
Hederskulturen har sitt ursprung i levnadsförhållanden som för den statsmarinerade nutidssvensken, uppväxt med skyddande myndigheter och en individuell frihet som är unik både i ett historiskt och internationellt perspektiv, är svåra att greppa.
Den uppstod bland grupperingar som var helt hänvisade till sig själva i kampen för överlevnad. Någon statsmakt fanns inte, inga kodifierade lagar, ingen rättsstat och än mindre socialförsäkringssystem.
Det fanns ingen tredje part att ringa – polis – när brott begåtts och det fanns inga skyddsnät organiserat via en större gemenskap än den egna gruppens.
Den starkaste och mest brutala hederskulturen står att finna i samhällen med rötter i beduinsamhällen
Det fanns ingen nationalstat
Den starkaste och mest brutala hederskulturen står att finna i samhällen med rötter i beduinsamhällen. Jag besökte nyligen ett sådant land: Jordanien. Ett land som framstår som ett med regionen i övrigt jämfört stabilt och på många sätt modernt samhälle. För 100 år sen, när fröet till nationalstaten Jordanien såddes, var så gott som hela befolkningen uppdelad i olika stammar eller klaner som livnärde sig på boskap, kameler och getter som de vallade i ett kargt stenökenlandskap i jakt på vatten och bete. Som beduin var man utan skydd och behövde de sina för att försvara sig eftersom de olika stammarna ofta konkurrerade och det var vanligt att man stal boskap från varandra. I denna miljö har befolkningen utvecklat olika system för att hantera konflikter med konkurrerande grupperingar. Det är system som står att finna, inte bara i Jordanien men i länder som Irak, Syrien, Palestina, Libyen och så vidare. Det går förvisso även att finna exempel på klanvälde och hederskultur i andra delar av världen – från Kina till Skottland. Men samhällen med rötter i beduinkulturen är ovanligt kraftiga träd i hedersskogen. Visst finns det lokala skillnader även i Mellanöstern, men systemet är påfallande likt i sin grundstruktur.
När den jordanska staten bildades påskyndades en folkomflyttning inom landets gränser. Genom statliga program förmåddes beduinerna att flytta till byar och städer, inte sällan genom tvång. Dessa stammar som varit suveräna i förhållande till andra grupperingar skulle nu förenas under en gemensam och övergripande paraplyorganisation – nationalstaten. De som varit undersåtar under en avlägsen sultan i Istanbul eller kolonialherrar i London och Paris skulle nu bli medborgare. Konkurrerande grupper skulle omformas till ett ”vi” under en statlig lag, ett kungahus och lagstiftande parlament.
Men det arv som var internaliserat hos befolkningen, skulle det visa sig, kunde inte i ett nu suddas ut.
Klanen skapar ordning
Tillhörighet till en stat bygger på medborgarskap. Tidigare hade den jordanska befolkningen varit hänvisad till den grupp man fötts in i där blodsband varit det gemensamma kittet. Denna gemenskap har genom historien utgjorts av en stam som bryts ner i mindre enheter – klaner – och i en ännu mindre enhet: hamulaha. Denna den minsta enheten består av en familj på ibland ett par hundra individer medan hela stammen kan bestå av hundratusentals eller ännu fler människor.
Hederskulturen som är sprungen ur sådana här släktkonstellationer är långt äldre än både islam, kristendom och judendom. Samtliga de tre monoteistiska världsreligionerna med rötter i Mellanöstern har försökt hantera hederskulturen eftersom alla tre siktat mot något bortanför klanen – en större gemenskap än den blodsbandsbaserade. Islam, det kan man nog hävda, är den av de tre religionerna som generellt klarat det minst bra, av olika skäl. Men klan finns fortfarande bland vissa kristna (ortodoxa) och små judiska grupperingar.
I den statslösa kontexten har avsaknaden av stat inte inneburit, vilket är lätt att tro, laglöshet. Genom historien har system växt fram som visserligen sällan är kodifierade, men som fortlevt genom muntlig tradition. Alternativet till staten och samhället har alltså varit familjestrukturer som fyller samma funktion som en stat men agerar utifrån andra principer än en rättsstat. De kan ge skydd, säkerhet, identitet och skipa rätt när brott begåtts. Man kan säga att varje gruppering är att betrakta som en suverän stat i konkurrens med andra suveräna stater.
För att förstå att hederskulturen är större än frågan om kvinnans sexuella reproduktion behöver man sätta sig in i några grundläggande arabiska begrepp –sharaf och ’ird.
Innan vi går in på dessa ord måste man förstå det övergripande begreppet – asabiyya.
Gruppen först
Asabiyya beskriver en gemenskap som är extremt stark, fundamentet, själva kittet inom klanen. Det är en social kod som varje medlem socialiseras in i från födseln. Det handlar om att man omöjligt kan överleva i en karg och ogästvänlig öken utan total lojalitet med sin grupp. För att veta vilka som tillhör den egna gruppen lär man sig tidigt tradera namnen på sina förfäder många generationer bakåt i tiden.
När västerlänningar ska översätta asabiyya till begriplighet använder man ordet solidaritet. Men i en västlig kontext är solidaritet något en människa kan välja att visa, vilket det inte är i klankontext. Asabiyyas djupare förklaring beskrivs bäst genom det beduinska talesättet: ”Stöd din broder oavsett om han är förtryckt eller en förtryckare.”[1] Det är en solidaritet som inte är förhandlingsbar. Det måste till för att man som grupp ska överleva.
Det är samma princip som praktiseras i maffiastrukturer. Vetskap om att en maffialedare inte skyr några medel inger rädsla, och rädsla föder respekt.
Tillbaka till hedersbegreppen med början i det mest nämnda men mest missförstådda – sharaf.
Sharaf är starkt kopplat till asabiyya-begreppet. Det betyder heder. Men ordet heder i en svensk kontext blir helt obegripligt. Heder är för oss att agera enligt de normer som gäller, som att vara en ”hedersam människa”. Det är bättre att översätta sharaf med socialt anseende eller rykte. Men det blir ändå diffust och svårbegripligt. Framför allt eftersom västerlänningen inte förstår vad det innebär att vara så djupt hopkopplad med en grupp människor – en klan. Att stå upp för sin heder är att agera för sin grupps bästa. Det gör man i en statsfrånvarande miljö genom att å ena sidan vara hård och inte vika ner sig. Å andra sidan, beroende på situation, visa värme och gästfrihet mot främlingen (något som ses som en dygd).
En persons agerande, oavsett vad det gäller, spiller över på resten av gruppen. Om en person från en gruppering utsatts för någon form av oförrätt, måste denne i avsaknad av rättsstat, agera kraftfullt. Professorn i psykologi, den välkände Steven Pinker, menar att det mänskliga våldet har minskat genom historien och att det till stora delar kan förklaras av den moderna statens framväxande våldsmonopol. I samhällen där den som blir hotad eller angripen bokstavligen inte kan ringa polisen måste man göra en dygd av nödvändigheten och bete sig som att man inte behöver någon polis. Med andra ord: ta varje tänkbar förolämpning och varje hot på djupaste allvar. Var redo att slå tillbaka i förväg och se till att behandlas med respekt. Att i avsaknad av polis och andra skyddande myndigheter öppna upp för ett rykte om sig som vek är att signalera att man är ett lovligt byte för konkurrerande grupper. Det kan leda till katastrof för hela den grupp man tillhör. Man måste med kraft visa att man besitter heder/anseende/rykte/ och om den kränks, återupprätta den. Antingen genom hämnd, eller genom förhandling som följer ett givet regelsystem. Den som saknar förmåga att agera kommer snart att bli föraktad: man tappar ansiktet – sin heder och sitt rykte. Det är samma princip som praktiseras i maffiastrukturer. Vetskap om att en maffialedare inte skyr några medel inger rädsla, och rädsla föder respekt.
Förhandlingskultur
Klanjuridiken i Mellanöstern bygger på en rad arabiska begrepp, bland annat sulha som betyder freds- eller försoningsförhandling. Sulha är ett sätt att stävja en riskerad eskalerande konflikt mellan två familjer eller klaner och återupprätta hedern som har kränkts. En sulha ska helst äga rum så snart ett brott har begåtts, annars riskeras ändlösa hämndaktioner. Betrodda äldste, jaha, förhandlar med varandra om skadestånd till exempel vid en bilolycka. Vid allvarligare brott som mord måste blodspengar, diya, betalas. Om de båda parterna inte lyckas komma överens i förhandlingar har den målsägande klanen rätt till blodshämnd. Det betyder att de har ”rätt” att ta mördarens liv eller dennes bror, kusin eller någon annan släkting eftersom mordet inte ses som individens handling utan gruppens.
Ofta kopplas en tredje part in, en medlare, waseet (eller en förlikningsman, hakam). En medlare är en mycket betrodd man, ofta en shejk som de båda parterna i konflikten gemensamt väljer ut.[2] Inom klanjuridiken läggs inte fokus på straff och individuell skuld som i vår straffrätt, det är mer en fråga om en försoningsteknik som syftar till att återställa jämvikten, balansen och att läka relationen två grupper emellan, genom kompensation.
Vid mycket allvarliga brott praktiseras något som kallas jalwa. Det innebär att en hel släkt vars ena medlem begått ett allvarligt brott tvingas flytta geografiskt tills förhandlingar, sulha, ägt rum och man kommit överens om kompensation. Allt för att inte riskera hämndaktioner. Denna tradition praktiseras också i det moderna Jordanien, vilket får stora konsekvenser på en rad områden. Om en medlem begått ett brott tvingas en hel klan lämna sina arbeten, och barn tas ur skolan under en tid, hur länge beror på brottets karaktär. De får då söka skydd långt från de människor som kan tänkas ta ut blodshämnd. Detta är något som den jordanska staten försöker komma tillrätta med, utan att helt lyckas. Man har bland annat försökt minimera tiden för ”flykten” och begränsa antalet människor som måste flytta.[3]
Skillnaderna mellan klansamhällets rättskipningssystem och det religiösa rättssystemet sharia är flera, inte minst genom att sharia har individens ansvar i fokus, alltså individuella straff. Samtidigt uppmuntrar profeten Muhammed troende att praktisera sulha och säger att denna försoningsteknik är viktigare än både fasta, bön och välgörenhet.[4] Detta faktum kan sannolikt ses som en av förklaringarna till att islam haft mindre framgång i kampen mot hederskultur än judendomen och kristendomen eftersom sulha förstärker och understödjer de kollektivistiska strukturerna.
Det ovan skissade är den ena delen i hedersbegreppet.
Ensidigt fokus på kvinnans sexualitet
Den andra delen av hederskulturen är ’ird som är kopplad till kvinnans sexuella reproduktion och mest, för att inte säga ensidigt, diskuterad i västerländsk kontext. I ett samhälle präglat av heder, anses ’ird som ”mer viktigt än livet självt”.[5] Det handlar i grund och botten om att kvinnan i en sådan här miljö ses som extremt viktig för upprätthållandet av blodslinjerna inom klanen. ’Ird anbefaller oskuld för den ogifta och att den gifta förblir trogen sin man. Det är alltså en fråga om att hålla blodslinjerna intakta och om en kvinna agerar självsvåldigt och har okontrollerat sex riskeras blodslinjer att brytas. Inte bara mannen utan hela släkten måste veta att det barn som föds kan föras in i blodslinjerna. Annars krackelerar systemet.
Ett sätt att tvätta kvinnan ren är att hon gifter sig med den man hon har haft sex med, oavsett om akten skett frivilligt eller varit en våldtäkt, eller också genom att ”ta bort smutsen” från klanen genom att döda henne.
I en sådan här kontext förlorar mannen sin heder om han inte har kontroll över kvinnan. Det är alltså inte kvinnan som tappar i anseende. Det är kvinnan som orsakar att klanens anseende i allmänhet och mannens (maken, pappan eller andra närstående) i synnerhet, försvagas. Kvinnan är, som tankesmedjan Wana-institutet skriver, ”på ett symboliskt vis ett kärl för mannens heder, sharaf, och hennes agerande påverkar och reflekterar hela hennes familj och klan.”[6]Om en kvinna förlorar sin ’ird kan den bara återställas genom att hennes närmaste manliga släktingar agerar, vilket uttrycks i det beduinska talesättet: ”Smutsiga kvinnor kan bara tvättas rena av sin familj.”[7] Ett sätt att tvätta kvinnan ren är att hon gifter sig med den man hon har haft sex med, oavsett om akten skett frivilligt eller varit en våldtäkt, eller också genom att ”ta bort smutsen” från klanen genom att döda henne. I Jordanien rapporteras i genomsnitt 20 till 25 hedersmord om året.
Klanvälde under modern yta
Vi kan nu konstatera att hedersbegreppet är långt större än en fråga om kyskhetsideal. Hederskulturen är ett etiskt system framväxt och format i en statslös kontext bland beduiner. Då infinner sig nästa fråga: praktiseras det här bland före detta beduiner? Bland människor som i dag är bofasta och inte sällan är högutbildade och som lever sina liv i byar och mindre och större städer?
En av dem som svarar på frågan är jordaniern Ghazi bin Muhammed. Han skriver om hur utbölingen oftast bara ser ytan i Jordanien, men att de grundläggande strukturerna från beduinsamhället förblivit intakta – om än osynliga för västerlänningen. Ghazi bin Muhammed är inte vem som helst. Han är professor i psykologi och prins av Jordanien, en del av kungahuset, från banu hashim-stammen. Han skriver i boken ”The Tribes of Jordan – in the beginning of the twenty-first century” om utlänningen som inte förmår se igenom ytan av nationalism och jordansk patriotism. Alla jordanier, oavsett om de är kristna, druser eller muslimer, nomader eller bofasta, tillhör en klan. De bär med sig medvetenheten om sin klantillhörighet och kan aktivera den, inte minst i kritiska situationer. Han konstaterar: ”klansamhället och dess etik lever fortfarande i Jordanien.”
Vad kan Sverige lära av Jordanien?
Detta faktum kommer bland annat till uttryck genom Jordaniens tre juridiska system som interagerar på olika sätt, genom sharia (islamiska domstolar), statliga domstolar och klanjuridiska konfliktlösningsmetoder där de senare tenderar att trumfa eller åtminstone vävas in i de två första. Om detta skriver den svenska ambassaden i Amman:
”Jordanien är ett klanbaserat land där rättskipning för individen är en kollektiv angelägenhet. Konflikter mellan individer riskerar att eskalera och bli våldsamma klankonflikter. Våld förekommer även mot jordanska myndigheter i fall där rättskipning upplevts vara orättvis eller kränkande mot klanen. Jordanska myndigheter stänger vid behov av vägar och områden där protester blir våldsamma…”[8]
Frågan är nu vad som händer när människor från kollektivistiska strukturer kommer till ett land som Sverige med stark stat och ideal om individuellt självförverkligande? Om det kommer min nästa text här i Kvartal att handla.
Jag kommer att lyfta de nya fenomen vi allt oftare ser i Sverige: hotfulla situationer på akutmottagningar, masslagsmål, tillskyndande släktingar på skolor efter slagsmål mellan elever, kränkt heder och våld mot rättsstaten.
Vad kan Sverige lära av Jordanien?
